Åter till kärnkraften

Mats Odell, kd, förklarar varför han ändrat sig om kärnkraften: "En gång glödande kärnkraftsmotståndare. Nu tycker han precis tvärtom. Det vore direkt oansvarigt att fortsätta avvecklingen av kärnkraften, skriver kd:s andre vice partiordförande Mats Odell, som förklarar sin resa till omvändelse. ... I år är det 25 år sedan folkomröstningen om kärnkraft. Jag var som ledare för kristdemokraternas ungdomsförbund (kdu) en engagerad kärnkraftsmotståndare. Inför folkomröstningen blev jag vald till en av flera vice ordföranden i Linje 3:s kampanj. Vårt mål var att Sverige skulle avveckla all kärnkraft inom loppet av tio år. Jag är glad att vi inte nådde det målet. Det skulle ha varit en fruktansvärd black om foten för oss alla och då inte minst för vårt näringsliv. ... Den senaste tidens stormar över Sydsverige har tydligt visat hur viktig elektriciteten är för vår välfärd. Sveriges välstånd har till stor del vilat på att med billig energi förädla våra tillgångar på skog och malm. Varför stänga lönsamma kärnkraftsverk som uppfyller högt ställda säkerhetskrav att ersättas med importerad el från andra länders kärnkraft, kol och gas? Är detta för mig den samlade läxan från folkomröstningen 1980? Frågan är berättigad och mitt svar i sak är ja. Det är växthuseffekten som bekymrar mig mest - ett problem som vi alltså inte löser snabbare och bättre genom att i förtid koppla bort den säkra kärnkraft vi har i Sverige."

Skönt att se att politiker mm kan erkänna att de tänkt fel eller inte riktigt sett följderna och vågar omvärdera sina beslut, det föder i alla fall hos mig en motpol till politikerföraktet. Fram för fler som kan lära sig av sina misstag och bli bättre (till skillnad från dem som hela tiden mörkar eller skyller på andra för att framstå som skickliga, de kommer att dra sverige i fördärvet)

Nu öppnar den borgerliga regeringen för uranbrytning i Sverige. Världsmarknadspriset på uran har trefaldigats på två år, och trycket är hårt på uranbrytning i Sverige, som legat nere i 30 år.

Det bästa med KD:s omsvängning i kärnkraftsfrågan är Schlaugs kommentar.

Jag lyssnar på radion, och nu verkar det vara stora saker på gång. Inom kort ska regeringen hålla presskonferens, där nu även centern väntas överge kärnkraftsmotståndet. Presskonferensen handlar om en energi- och klimatuppgörelse, som ska innehålla omfattande energieffektiviseringar, vindkraft och möjlighet att bygga nya kärnkraftverk på de platser där det idag står kärnkraftverk. Det som sägs ha fått centern att överge kärnkraftsmotståndet är att eventuella nya kärnkraftverk inte ska stödjas med en enda skattekrona, det är upp till marknaden om någon vill bygga. Och eftersom det är så dyrt så är risken liten för att nya verk uppförs, tror P1:s kommentator att Maud Olofsson resonerar.

Presskonferensen uppges starta 10.30 och sänds direkt i SVT2. Det som då sägs lär komma att prägla svensk miljö-, klimat- och energipolitik i mååånga år framöver. Att säga att det som nu händer är intressant känns som årets understatement...

Lyssnar på Reinfeldt, Olofsson och Björklund nu. Det verkar som om paketet innehåller precis allt: Energieffektivisering Kärnkraft Vattenkraft Fossilgas "Nytt förnybart", dvs vindkraft, vågkraft, kraftvärme, solvärme m.m. "Vi kommer att få mycket elektricitet i Sverige", säger Björklund. Ja, så verkar det ju bli om man ska satsa på precis alla energislag och också genomföra energieffektivisering. Vad ska vi göra med all el, sälja på Nordpool? Maud hade en något underlig motivering till omsvängningen: "Vi har inte bytt åsikt i kärnkraftfrågan. Vi kan leva med att energiförsörjningen står på tre ben: Vattenkraft, förnyelsebart och kärnkraft". Björklund vill att S ska lyssna på fackförbunden snarare än Miljöpartiet. Maud ska bjuda in oppositionen för att se om någon mer vill vara med i uppgörelsen.

Från Folkpartiets hemsida om överenskommelsen "Kärnkraftsparentesen förlängs genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd ska kunna ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de når sin ekonomiska livslängd. Avvecklingslagen avskaffas. Förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort. En utredning tillsätts för att utforma en kärnkraftslagstiftning som ger förutsättningar för kontrollerade generationsskiften i den svenska kärnkraften. Det handlar inte om att fatta politiska beslut om att ersätta reaktorer eller att använda skattemedel, utan om att möjliggöra för kommersiella aktörer att ersätta när nuvarande reaktorer behöver fasas ut." Kompromissen är alltså att förbudet mot nya kärnkraftreaktorer hävs, om de ersätter gamla reaktorer som stängs ner, samtidigt som nyinvesteringarna ska ske på helt kommersiella villkor utan statlig finansiering. Samtidigt ska vindkraften och andra förnybara elkällor byggas ut kraftigt (nämns inte här i vilken omfattning eller med vilka politiska stödåtgärder). "Effekten av denna politik är att produktionen av klimatneutral energi kommer att öka i Sverige. Därmed kan vi fasa ut fossila bränslen, exempelvis genom att på sikt konvertera om bilparken. Sverige kommer också att kunna bli en exportör av energi till en omvärld som är hopplöst beroende av fossil energi samt naturgas." Man öppnar nu upp för elexport i större skala än tidigare, vilket kan bli riktigt bra ur klimatsynpunkt, men som samtidigt kräver (miljard-)investeringar i överföringsledningar till grannländerna.

Fast varför måste vi bygga kärnkraftverk i Sverige för att lösa klimatproblemen i övriga Europa? Om man vill ta till sista utvägen, kärnkraft, kan inte de länderna lösa det på hemmaplan då? Hade varit mycket trevligare att visa upp ett Sverige som klarar energiförsörjningen utan fusklösningar.

Vad är det egentligen för snack om "hopplöst beroende av fossil energi samt naturgas". Tryckfel eller vittnar det om folkpartisters förståelse för vad som är förnybart och inte? Kanske läge att påminna om att uran inte heller är förnybart.

Några snabba tankar efter att ha sett presskonferensen. Om dunka sig själva i ryggen vore en OS-gren så skulle det finnas en given vinnare: Guld till Sveriges Allians. Att utse sin politik till "NOG världens mest ambitiösa" i ena stunden och sedan i nästa hänvisa till CDM-projekt och "flexibla mekanismer" i u-länder gör mig alltid misstänksam. Det luktar lite hyckel helt enkelt. Dock ska den som gör något i rätt riktining få beröm. Det var mycket som var intressant i det som sades. Mer av "allt" var det som sagt, men hur stora satsningar det sedan blir i realiteten får vi väl se. Gillar dock att det på allvar denna gång talades om effektiviseringar som ett viktigt instrument och inte bara "mer" energi som en lösning. Vad gäller kärnkraftens eventuella uppgradering/utbyggnad är jag personligen mycket tveksam, men det kanske kan komma att bli en "icke-fråga" om det verkligen blir som det sades: Utan något statligt stöd/subventioner alls och med krav på att företagen ska betala mer marknadsmässiga försäkringspremier än nu, så kan det kanske bli så att kostnaderna för att bygga de där nya verken kan bli så stora att de inte blir lönsamma. Till år 2020 eller 2025 när de ska vara klara(?) är det ganska långt och varför skulle inte vindkraft (och vågkraft?) tills dess visa sig vara betydligt billigare/producerad Wh? Stora produktionsserier och stora projekt lär väl rimligen sänka kostnaderna rejält för varje producerat verk.

Chalmersduon Azar och Holmberg, samt andra fysiker/energigurus som räknar på detta dagarna i ända, hävdar ju att vi utan större problem kan effektivisera och bygga förnyelsebart i så snabb takt att vi kan klara oss utan kärnkraft och samtidigt minska fossilbränsleanvändningen så mkt att vi undviker farlig klimatförändring. (och samtidigt bevara ett "rikt" samhälle) En retorisk fråga på det temat som behandlar det mesta med miljö/klimat/energi/ekonomi är följande: När ska insikter á la Azar/Holmberg slutligen nå fram? På några år har det visserligen hänt mycket med ledande politikers medvetenhet, men det känns också dagar som dessa som att det är långt kvar tills dess att forskares kunskaper om både planetens läge och den palett av lösningar, inte bara "tekniska", som finns tillgängliga når fram.

Beslutet om kärnkraften ingår i en större energi- och klimatöverenskommelse: "En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet". Där står att: "• Ansökningar om effekthöjningar kommer att prövas på samma sätt som hittills. • Kärnkraftsparentesen förlängs genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd ska kunna ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de når sin ekonomiska livslängd. • Avvecklingslagen avskaffas. Förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort. En utredning tillsätts för att utforma en kärnkraftslagstiftning som ger förutsättningar för kontrollerade generationsskiften i den svenska kärnkraften. • Den samhälleliga prövningen av nya kärnkraftsprojekt görs i samband med tillståndsgivningen. Försörjningstrygghet är en av grunderna för prövningen. • Tillstånd för nya reaktorer kommer att prövas enligt lagstiftningens krav på bästa tillgängliga teknik. • Något statligt stöd för kärnkraft, i form av direkta eller indirekta subventioner, kan inte påräknas."

Karlsson och Axelsson på SNF är mycket besvikna på regeringens paket. "Dagens energi- och klimatöverenskommelse är ett monumentalt svek av regeringspartierna. Det skapar kaos i energipolitiken, öppnar för ökade miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall. Vattenfall tillåts fortsätta med smutsig kolkraft och man låter en stor del av klimatpolitiken köpas i utvecklingsländer. Detta skickar helt fel signaler inför Sveriges ordförandeskap i EU och Köpenhamnsmötet om klimat. Regeringens energipolitik har havererat, menar Naturskyddsföreningen."

I radion har Vattenfalls Josefsson under dagen uttalat sig och uttryckt sin glädje över dagens beslut. Han kan tänka sig att börja projektera nya reaktorer redan från och med nästa år. Planerings- och byggtidtid beräknas som bekant vara runt ett decennium. Det är snabba ryck detta. Den svenska energipolitiska kartan har ritats om ganska snabbt känns det som...

Göran Bryntse, ordförande i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, raddar upp argumenten.

Karin Bojs skriver, som så oftast, nyanserat och tar upp nackdelarna med kärnkraften och risken att naivt á la Alliansen föra fram den som en klimaträddare genom att för mkt fokusera på den istället för att tvinga fram effektiviseringar (=minska kakan!!!). Även framtidens både mer effektiva och säkrare reaktorer nämns dock. Denna fråga känns faktiskt inte lika svart/vitt som den gjorde runt 1980. Det finns numer en mängd grå nyanser oxå... Varför kan inget vara enkelt...? ;-)

Kjell Aleklett (FP) gillar den nya kärnkraftsgiven.

Så här dagen efter måste jag säga att jag tycker det känns väldigt tråkigt med kärnkraftsatsningen. Lusten att jobba med förnybart minskar när det liksom inte längre är någon större idé, vi ska ändå fuska oss ur energi- och klimatproblemen. Jag hade sett framför mig ett Sverige som blev ett av de första eller till och med det första landet som klarade sin energifösörjnining på hållbara energikällor som inte lämnar något mer elände efter sig till kommande generationer. Det känns verkligen som "The age of stupid" att lämna oerhört giftigt avfall till våra barn med de enda argumenten "trygga välfärden" och "säkra industrins konkurrenskraft". Och det i ett land som har bland de största möjligheterna i världen att lösa det här på ett schysst sätt. Nu säger vi till resten av världen: Kör på kärnkraft för att lösa problemen! Innan uppgörelsen hade jag en skön vision om att vi skulle anta utmaningen med: Stora vindkraftsparker. Dagens svenska planerade parker ger var och en lika mycket el som en stor kärnkraftreaktor. Smarta nät. Minskar problemen med att förnybart inte har en jämn produktion över tiden och minskar konsumtionen kraftigt. Vågenergi på Västkusten, utanför Norges kust och utanför Spaniens och Frankrikes kuster. Stor potential och svenska aktörer är redan igång. Storskalig solenergi i Sydeuropa och norra Afrika. Vi har svenska företag som levererar delar av tekniken. Kraftig energieffektivisering. Har mycket stor potential eftersom vi länge varit bortskämda med billig energi. Småskaliga sol- och vindlösningar där delar av energin produceras precis där den används. Men nu känns det inte lika roligt längre, varför hålla på med detta när vi ändå ska bygga energiförsörjningen på fusklösningar och billig ful-el? Vi kan lika gärna smälla upp några reaktorer till så behöver vi inte bry oss överhuvudtaget om energifrågan.

Energimyndighetens generaldirektör Thomas Kåberger ger en bild av att det inte nödvändigtvis behöver bli nya kärnkraftverk bara för att möjligheten finns. Skulle det gå att klara den svenska elförsörjningen om dagens tio reaktorer avvecklas efter sextio års livstid? I och med det skulle ungefär hälften av dagens elproduktion försvinna. - Ett enkelt svar är ja. Men den viktiga frågan är om det är ekonomiskt rationellt, säger Tomas Kåberger. Men Kåberger tycker egentligen inte att den frågan kräver något svar i dag. Dels har man tid på sig, dels kan man dra nytta av de erfarenheter som EU:s program för mer hållbar energiproduktion och ökad energieffektivisering ger. - SEN FÅR MAN TA ställning till vad som är ekonomiskt rimligt när man måste fatta beslut, säger han.

Johan Ehrenberg är uppgiven över det odemokratiska och ekonomiskt styrda beslutet. Han ser trettio års motarbetande av energieffektivisering och förnybara lösningar och ett inväntande av en opinionssvängning: Man väntar ut en opinionsändring och väntar man bara tillräckligt länge så kanske den kommer. För kärnkraftens del tog det nästan 30 år. Det beror framförallt på att man under trettio år gjort det omöjligt för alternativ att ta sig in i landet, det finns bara små patetiska stöd för forskning och utveckling, inget som helst stöd för produktion och inget stöd för nya produkter inom elproduktion. Tvärtom har all verklig makt över energiproduktionen lämnats över till de stora elföretagen som givetvis satsat på det de gillar mest. Kärnkraft, kolkraft och naturgas. Bara när den politiska opinionen tvingat dem att bygga vindkraft har så skett.

Hur mycket land behövs för att få fram det uran som används i svenska kärnkraftverk? På sidan nejtilluranbrytning.nu - som startats av två pensionerade SNF-are som även har skrivit en bok i ämnet (en av dom är Olov Holmstrand som tidigare varit adjungerad professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers) - så görs en överslagsberäkning baserat på siffror från prospekterad brytning på västgötaslätten. "Det nuvarande och prognostiserade behovet av natururan för de svenska reaktorerna anges i OECD/IAEAs sammanställning (ref 9) till 1400-1800 ton/år. ... Den uranrika alunskiffern med uranhalten 300 gram/ton finns i ett 3,6 meter tjockt lager vid Ranstad. Alunskiffern har densiteten (volymvikten) är 2,6 ton/kubikmeter. På varje kvadratmeter finns därför drygt 9 ton skiffer som innehåller 0,003 ton uran, motsvarande 2800 ton/kvadratkilometer. Av detta kan 70% utvinnas, dvs 1960 ton. För att utvinna 1400-1800 ton natururan för den svenska kärnkraften krävs alltså brytning av det uranrika alunskifferlagret på 0,7-0,9 kvadratkilometer, dvs nästan en kvadratkilometer per år. Den enda rimliga metoden att bryta alunskiffern i Ranstadsområdet (och hela Billingen-Falbygden) är dagbrytning av den typ som tillämpades i Ranstad på 1960-talet, så kallad strip-mining. Det innebär att hela landskapet bokstavligen vänds upp och ner på ett sätt som liknar mycket storskalig plöjning." En knapp kilometer land behöver alltså brytas upp för ett års uranbehov i Sverige. Artikeln är skriven av kärnkraftsmotståndare, och man kan nog anta att de inte har underskattat arealbehoven och miljöingreppen.

Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju idag om kärnkraftsöverenskommelsen.

Johan Jag känner liksom du här ovan i ett inlägg från den 6/2 både trötthet och besvikelse över alliansens energiöverenskommelse. Luften gick ur lite grann. 1980 revisited, liksom... Instämmer i din uppräkning av argument för varför man blev besviken. Vi i Sverige har (hade?) ju nu en unik möjlighet att gå före och visa att man kan ha ett rikt samhälle som både har industri och privat välfärd som bygger på i stort sett enbart förnybar energi. Och samtidigt utveckla smarta nät och annan miljöteknik för export. Om inte vi med våra stora skogsarelaer och alla vattendrag och långa kuster ens gör ett ärligt försök, vem ska då...? Nu blev det åter de stora kraftbolagen och den tunga industrin (som inte verkar vilja effektivisera trots att stor potential finns enligt utredningar) som vunnit. "Storskaligt och välkänt ska det vara!" De senaste dagarna har det tyvärr också känts som att hela miljöklimatenergidebatten reducerats till en fråga om kärnkraftens vara eller icke vara. Åter har en enormt komplex fråga i media, av både näringslivsfolk och politiker, blivit så förenklad. Nu spelas kärnkraften av dessa ut som ett absolut nödvändigt klimaträddarkort. Av människor som så sent som för bara 3-4 år sedan fnyste åt "klimathotet". (Vissa skulle kalla det sättet att kappvända för cyniskt eller hycklande.) På samma sätt framställdes för några år sedan etanolen som Den vite riddaren. (Och vänta lite nu! Var det inte Maud då också som sjöng hyllningssången. Fyrstämmigt!) Däri ligger, tror jag, den stora risken med att "tillåta projektering av nya reaktorer" - vi tappar fokus på och fart inför den absolut nödvändiga omställningen som så småningom ändå kommer. Nu skjuter vi den åter framför oss för att slippa ta de där "lite jobbiga" besluten. Jag grundar även min besvikelse på det faktum att alliansen med nöd och näppe tänker uppfylla de utsläppsminskningar som EU-kommissionen ålagt oss, och även i det fallet lägger sig platt. Ja, de framhärdar t.o.m. i att de ska göra en del av hemläxan i andra länder genom de sk flexibla mekanismerna/CDM-projekten. Att de sen framställer alltihop som om de är "Bäst i Världen!" känns tja... sådär.

För övrigt vore annat än uranbrytning på svensk mark framöver hyckleri av stora mått. Öppna Ranstad!

Även fast det nu blir tillåtet att bygga ny kärnkraft i Sverige så är det inte säkert att så kommer att ske. En anledning till detta är att de förnybara alternativen fortfarande utvecklas snabbt och mycket väl kan visa sig vara billigare än kärnkraften när det börjar bli dags att bestäma sig om nyinvesteringar. Ett annat skäl är att en del av alliansens överenskommelse är att inget statligt stöd ska utgå för investeringar i kärnkraft, och man kollar också på om kärnkraften ska bära alla sina försäkringskostnader utan statligt stöd. Ett angränsande argument lyfts fram i kommentarsfältet på ljungbergsblogg av Björn Abelsson: "Det regeringen säger är bl.a. att det inte kommer att bli några statliga subventioner till kärnkraften, vare sig direkt eller indirekt. Regeringen säger också att reaktorägarna kommer att få ta ökat ansvar för kärnkraftens risker och att frågan om obegränsat skadeståndsansvar ska utredas. Vidare ska den europeiska elmarknaden integreras och överföringskapaciteten mellan Norden och kontinenten ska byggas ut. Det internationella finanssystemet har nyligen visat att det inte klarar av att ta ansvar för enkla huslån, utan har behövt tusentals miljarder i statliga subventioner. Är det någon som tror att samma finanssystem kan klara av att ta ett ökat ansvar för kärnkraftens risker? Utan statliga garantier kommer ingen att våga bygga några kärnkraftverk."

Mer på det spår Mattias är inne på här ovan. Ny teknik skriver om utredning av Elforsk om kostnader för olika elproduktionsmetoder visar att det förnyelsebara knappar in. "Det är en global trend att förnyelsebara energislag tar in på konventionella i och med att kostnaderna för att bygga ny kärnkraft och ny kolkraft stigit kraftigt. Men trots kraftigt ökade investeringskostnader och råvarukostnader är kärnkraften fortfarande konkurrenskraftig mot vindkraften, som kräver subventioner för att hävda sig. Det konstaterar energibranschens forskningsinstitut Elforsk i sin senaste rapport om kostnaden för el från nya anläggningar." Som vanligt i dessa sammanhang finns det en massa OM med.

Från Fredriks länk i föregående inlägg: "Utan subventioner kostar 1 kWh vindkraftsel från en stor landbaserad vinkdraftspark på 40 MW 47,3 öre att producera mot 27,1 öre för el från ett nybyggt kärnkraft på 1 600 MW vid en kalkylränta på 6 procent. Men räknar man in olika miljösubventioner för vindkraften kostar 1 kWh vindkraftsel från samma vindkraftspark bara 30,4 öre, samtidigt som kärnkraftselen stigit till 33 öre per kilowattimme efter att avfallskostnader och den särskilda kärnkraftsskatten lagts på." Merkostnaden för vindkraftsel gentemot kärnkraftsel är, enligt citatet ovan, omkring 20 öre/kWh eller 200 miljoner kronor per TWh. Om vi exempelvis vill ha 20 TWh vindkraft per år istället för lika mycket kärnkraft så är merkostnaden omkring 4 miljarder kronor per år eller 400-500 kronor per capita och år. Centralt för en framtida eventuell kärnkraftsutbyggnad är alltså i vilken utsträckning väljer att stödja vinkraften och andra förnybara produktionssätt. Det huvudsakliga instrumentet för att få igång förnybar elproduktion är gröna elcertifikat. Staten bestämmer här hur stor andel grön el (exkl storskalig vattenkraft) som elkonsumenterna måste köpa. Systemet innebär alltså att konsumenterna direkt subventionerar grön elproduktion, utan att pengarna går via statskassan. Väljer staten att höja andelen grön el som varje konsument måste köpa in, så ökar också mängden förnybar elproduktion i Sverige. Skriver mer om certifikatssystemet och ambitionen i alliansens överenskommelse på länken.

Är även försäkringskostnaderna med i Elforsks siffror?

Vet ej. Kolla rapporten på länken.

Hur är det egentligen med skötsel av avfallslager i 100 000 år? Det borde väl åtminstone vara någon som övervakar lagret? Vad kostar det om man nuvärdesberäknar, tro?

Hittade inget vettigt om försäkring i Elforsks rapport. Men är det inte så att staten tar ansvaret idag om det skulle hända något? Det är väl det som är skillnaden med alliansens nya giv. Det är företaget som själva får ordna med ersättning om något skulle hända, via försäkringsbolag. Frågan är som sagt vad en sådan försäkring kommer att kosta? Finns exempel från andra länder tro, eller är det alltid staten som tar risken?

Schlaug utvecklar argumentationen kring sitt kärnkraftsmotsånd: "Kärnkraften är mer än teknik. Det handlar också om samhällsmodell. För mig som är grön är stora centrala system, där vi som enskilda blir absolut beroende av staten eller stora bolag, något jag i möjligaste mån vill komma bort ifrån. Det handlar inte bara om sårbarhet, det handlar också om överblickbarhet och det som kan kalla självtillit - och därmed också frihet. ... Min uppfattning är att vi, som en del av byggandet av det intelligenta samhället, bör ta oss ur den samhällsmodell som innebär att vi ständigt bryter upp allt mer av jordens mineraler etc. Det är ett fattigdsomsbevis,och ett mänskligt nederlag, att vi till stor del ännu på 2000-talet lever på naturresursernas kapital istället för på dess ränta. Det är ett problem att vi ständigt plockar upp alltmer lagrade molekyler och atomer ur jordskorpan och därmed, faktiskt mer än rent filosofiskt, tar steg tillbaka i utvecklingen som ju - sett ur jordens historiska perspektiv - gått åt andra hållet, det vill säga från den totala molekylsörja som kännetecknade jordens tillblivelse till att molekyler och atomer under årmiljoner lagrats i jordskorpan. Nu ägnar vi oss i stigande takt med att plocka upp dem igen. Vilket i sig skapar miljöproblem, och förmodligen också förlamar utvecklingen mot smartare lösningar. I grund och botten ligger också - även om det inte är någon absolut förutsättning för avveckling av just kärnkraften - min syn på konsumtionssamhället. Jag menar att vi måste ta nästa steg i samhällsevolutionen: från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle. Det vill säga till ett samhälle där kultur, utbildning, personlig utveckling och mer tid till engagemang och ansvarstagande för barn, anhöriga och närsamhälle växer i omfång på den materiella konsumtionens bekostnad. Att mäta ett lands rikedom via det penningekonomiska flödet genom landet kommer i framtiden att uppfattas som ett led i samhällsevolutionen, men inte mer än det."

Han är en klok gammal man, Birger, tycker jag. Det här är inte dumt heller: "Jag är teknikfreak, och har därför med sorg sett hur kärnkraftsdebatten i Sverige blockerat alternativ: varje förnyelsebart alternativ har uppfattats som någon sorts provokation mot kärnkraften, vi har tappat oändligt mycket tempo när det gäller såväl vind som sol - MP kunde i slutet av 1990-talet i en utpressarsituation med regeringen få fram pengar till solcellsutvecklingen i Uppsala när den höll på att kapsejsa på grund av de attityder som såväl politiker som tunga opinionsbildare hade, och som jag menar bottnade i kärnkraftsdebatten. Jag upplevde att de helt enkelt såg de lyckade solcellsframgångarna just som en provokation - de reagerade med reptilhjärnan och försvarade sin prestige. Det är tack vara denna blockering som Sverige inte hängt med ens när det gäller vindkraftutbyggnad. Det enda som vuxit rejält är biobränslen, men där har det funnits starka markägarintressen bakom."

Hans Nilsson skriver ett väldigt bra inlägg på sin blogg där han argumenterar för att ny kärnkraft kommer att byggas, även om andra alternativ är billigare, på grund av rådande företagskulturer och de stora elbolagens marknadsmakt. "Genom beslutet att “ta bort den bortre kärnkraftsparantesen så lyfts trycket av från de gamla kraftdominanterna. De alternativa och ibland bättre lösningarna är inte deras lösning och sållas bort tidigt i beslutsprocessen. ... Om Du är stor på en marknad och kan dominera prisbilden och/eller har stora “övervinster” då kan det vara god företagsekonomi att se till att det tillståndet består och inte luckras upp genom att t.ex. det kommer in fler konkurrenter eller att kunderna blir mera rörliga." Det senare stycket lyfter fram den företagsstrategiska aspekten. Om Vattenfall/Eon/Fortum säger att man ska investera stort i ny kärnkraftsproduktion så ökar osäkerheten om möjligheterna för mindre producenter att kunna sälja el till vettiga priser i framtiden. De tre stora, framförallt Vattenfall, gör stora vinster på sina vattenkraftverk och kan under en period bära förluster på andra områden för att värna sin marknadsmakt. Ju större marknadsmakt en aktör har desto större möjligheter har denna att styra prisutvecklingen på marknaden. Om man är tillräckligt stor på den nordiska elmarknaden så kan man se till att det alltid är kolkraftverk som används på marginalen - kolkraften är väsentligt dyrare än de andra stora eloduktionsslagen (kärnkraft, vattenkraft, gaskraft) - och på så sätt kan ett elbolag med stor marknadsmakt se till att hålla elpriset högt. Elpris som sätts efter marginalkostnaden för el från kolkraft ger enorma marginaler på el producerad i vattenkraftverk och befintliga kärnkraftverk, vilket gynnar de tre stora som producerar merparten av sin el med vatten- och kärnkraft. Konsumenter som vill komma undan de höga elpriserna och/eller skydda sig mot oväntade prishöjningar kan komma runt problemet genom att köpa sina egna kraftverk. Detta är vad några tunga industribolag är på gång att göra genom bildandet av bolaget Basel. Kooperativ vindkraft är också ett exempel på hur konsumenter går runt den konventionella elmarknaden för att få el till ett lägre pris och med mindre miljöpåverkan.

Jag har fått lite intressant information om den elforsk rapport som alla hänvisar till i den svenska kärnkraftsdebatten, så även här på Ecoprofile. I den rapporten hävdas att kärnkraft kostar 27,1 öre/kWh, samt att landbaserad vindkraft kostar 47,3 öre/kWh. Det visar sig att siffrorna för kärnkraften helt bygger på teoretiska beräkningar enligt den offert som lämnades för den finska reaktorn som nu är under konstruktion. Som vi alla vet har den reaktorn dragit över budget med ett antal hundra procent. Preliminära beräkningar som jag har sett visar snarare att vindkraft - utan elcertifikat - ligger på samma nivå som kärnkraft. Fortsätter det finska fiaskot så kan denna kalkyl självklart justeras än mer till förmån för vindkraften. Den rapport som i princip hela energidebatten har grundat sig på (vad gäller kostnader åtminstone) visar sig alltså vara grovt missvisande till kärnkraftens fördel. Kärnkraftskramarna använder dessutom slentrianmässigt ordet "dyr" framför vindkraft vilket har lett till en utspridd uppfattning att vindkraften är ett orimligt alternativ för storskalig elproduktion. Vidare, liksom Johan påpekar ovan, finns det också stora osäkerheter vad gäller försäkring, speciellt vid eventuellt större olyckor. Jag skulle gärna se en seriös rapport där dem olika kraftslagen ställs mot varann baserat på faktiska kostnader. Fruktansvärt olyckligt att denna rapport har fått sådant enormt genomslag i debatten.

Figuren ovan kommer från www.vindstat.nu och visar att vindkraftproduktionen i Sverige (blå linje) varierar kraftigt. Antingen har vi byggt vindkraften på dåliga ställen med ojämn vind eller så behöver vindkraften kompletteras med annan kraft. Tack Bengt Axmacher som tipsade om detta på Kjell Alekletts blogg! I kommentarerna på bloggen ställs frågan vad uppgifterna på vindkraftsparker gäller. Handlar det om maximal eller genomsnittlig produktion? Är det någon här som vet? En annan viktig sak är att vindkraften är beroende av ett väl utbyggt elnät så att vindkraftpark B kan leverera el när det inte blåser så mycket i park A. Mona Sahlins utspel om att stoppa nya elkablar till kontinenten är därför helt galet i mitt tycke.

Erik. Vad betyder den röda linjen? De uppgifter jag har sett tyder på att vindkraften kan ta 20-30% av den årliga produktionen i ett elsystem utan att kostnaderna för reservkraft blir alltför omfattande. I det nordiska elsystemet med mycket vattenkraft så kanske det går att ha ännu högre andel vindkraft.

Röda linjen visar genomsnittlig elproduktion. Klicka på bilden för länk till mer info på vindstat.nu

Mats Leijon tog ju upp den problematiken här nånstans. Vindkraft verkar alltså inte kunna bli en källa som står för en väldigt stor del av en regions energitillförsel. Men för Sverige kanske det ändå är fullt möjligt att enbart klara sig på vatten- och vindkraft med tanke på hur stora besparingspotentialer som finns både inom industrin och hos hushållen? Svårare blir det för övriga Europa och andra tätbefolkade regioner utan någon vattenkraft. De borde dock till viss del kompenseras av det gynnsammare klimatet och den bättre tillgången till solljus. Att först kolla på förbrukningen och sedan försöka tillfredsställa denna genom att bygga diverse kraftverk känns också som en ohållbar strategi. Istället skulle man kunna börja med att undersöka hur mycket energi man kan få från långsiktigt hållbara energikällor t.ex. år 2040 och sedan göra allt för att nå den nivån på förbrukningen. Det är säkert inte så att enbart den första strategin används idag, men målet bör kanske vara att rensa ut alla rester av den och istället använda sig enbart av den andra strategin. Erfarenheten visar väl trots allt att energianvändningsminskningar på åtminstone 10 % kan uppnås genom löjligt enkla åtgärder som att låta hushåll betala sin egen energiförbrukning. Gissningsvis finns det mycket mer att spara in om man går längre än till att bara skära ner på sådant som enbart av gammal vana hållits på en högre nivå än nödvändigt.

Det är ju ingen hemlighet att vindkraften varierar ganska kraftigt beroende just på vinden. Det är just därför, som Mattias säger, vattenkraften är ett så bra komplement. Jag har bifogat en länk från en elforsk rapport som behandlar just detta. Det verkar inte vara helt problemfritt men dock fullt möjligt att integrera dessa energislag på ett bra sätt. Sen tror jag att det kan vara motiverat att staten i vissa fall får bekosta förbättringar och utbyggnad av elnätet för att klara en högre andel vindkraft. Det är en ganska betydande kostnad för individuella projektörer.

Erik Berg skriver såhär på sin blogg Approximation: Medan vindkraften idag svarar för omkring 1% av svensk elförsörjning är andelen i Tyskland (som har mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige) omkring 15%, i Spanien omkring 12% och Danmark idag omkring 20%. Reaktorreaktionärernas revansch Men det mest spännande med bloggen är förstås jymden. I inlägget Rymdvägar skriver han om en amerikansk entreprenör som säger att han kan flyga till månen för blott 15 miljarder dollar genom att inte ta med sig bränsle för hemresan. Det är samma som Irakkriget kostar per månad. Bränslet finns på månen, tydligen. Sedär, jag håller mig kvar på ämnet trots att det pratas om jymden!

Hans Nilsson kritiserar Elforsk och Svenskt Näringsliv för att de för okritiskt har använt sig av offerterade kostnader för nya kärnkraftverk, snarare än de kostnader de faktiskt visar sig ha när de väl är byggda. "Förutsättningarna i de svenska rapporterna är genomgående offertdata för de senaste byggena Olkiluoto och Flammanville. Där har man redan råkat ut för förseningar och budgetöverskridanden. I USA har man studerat just dessa risker i kärnkraftbranschen och visar att ökade kostnader i anläggningarna med 2-4 gånger är regel!"

Dessa siffror är verkligen intressanta! Det gör att den svenska debatten om den "billiga" kärnkraften kommer lite i annan dager. Nu pratar vi helt plötsligt priser som är upp till dubbelt så höga som för landbaserad vindkraft. Med den teknikutveckling och ökande konkurrens som präglar vindkraftsindustrin är jag övertygad om att kostnaderna kommer ner ytterligare. Detta är kanske också troligt för kärnkraften om det börjar byggas för fullt. Om dessa siffror stämmer borde det alltså vara högst tveksamt om vi får se några nya kärnkraftverk. Det vore minst sagt ironiskt om de prisreligiösa kärnkraftsförespråkarna var tvungna att ändra inställning på grund av ekonomiska skäl.

Naturskyddsföreningen är måttligt imponerade av Svenskt Näringslivs bedömning av kärnkraft. Man har idag släppt ett svar på Svenskt Näringslivs rapport där man justerar upp priset från 35 öre/kWh till 50-75 öre/kWh eller mer.

Jag tycker det känns lite farligt att argumentera mot kärnkraft med prisargumentet. Jag vill inte ha kärnkraft om det så kostar en tiondel av hållbar energi. Vi ska helt enkelt inte lämna elände efter oss till kommande generationer. Skulle det visa sig att kärnkraft trots allt är billigare så har har vi som inte gillar dagens kärnkraftteknik förlorat ett slag i debatten om vi hänger upp oss på priset.

Jag håller med dig Johan. Fast det känns ofta tungt att argumentera med stora aktörer med ett annat argument än pris. Det är som att kasta småsten på en jätte. De känner sig lite irriterade av småsten men det är inte förrän det stora vapnet, priset, kommer fram som jätten reagerar.

Johan Erlandsson: "Elände till kommande generationer" känns ganska vagt. Kan du utveckla mer konkret vad det är som lämnas efter vid kärnkraft och hur förvaringsplanerna brister, eller vad det nu är som brister.

Så här skriver Vattenfall om kärnavfallet: "Det högaktiva, långlivade avfallet måste förvaras på ett mycket säkert sätt under tusentals år. Förvaring djupt ned i berggrunden är därför en säker lösning. Slutförvarets främsta funktion är att isolera avfallet. Om isoleringen skulle brytas har slutförvaret till uppgift att fördröja transporten av radioaktiva ämnen från bränslet till ytan." En del pratar om att kärnavfallet inte klingar av ordentligt förrän efter 100 000 år. Homo sapiens har funnits i ca. 200 000 år. Hur någon vara säker på att de inneslutningar man planerar för avfallet verkligen håller i såna tidsrymder? Jag tycker inte det är rätt att vi lämnar oerhört giftigt avfall efter oss till så många generationer efter oss med futtiga argument som "säkra välfärden" och "upprätthåll industrins konkurrenskraft" för några få generationer som lever just nu.

En riktig dysterkvist som blivit kärnkraftsförespråkare (och på köpet "vindkraftskeptiker") är ju James Lovelock. Denna intervju från Fokus är riktigt tung och deprimerande läsning. Inget för den med svaga nerver...

Jag blev verkligen förvånad av att läsa detta från Lovelock. Varför förespråkar han inte radikal energieffektivisering istället för en storskalig utbyggnad av kärnkraften? Kärnkraften för med sig så otroligt många politiska problem. Vad skall stackars Slovenien göra med sitt kärnbränsle tex? De har inte dem geologiska förutsättningarna för att uppnå en säker slutförvaring och inga länder i EU vill ta hand om avfallet. Det ligger i mellanförvaring på obestämd framtid. Om kärnkraften är så säker och ofarlig som alla kärnkraftsförespråkare hävdar, varför kan vi då inte hjälpa till med att ta hand om avfallet från länder som inte har förutsättningarna? Som sagt, detta blir en politisk omöjlighet och det är dessutom bara en i raden av den långa lista av problem som kärnkraften för med sig.

Så här säger Thomas Kåberger, Energimyndighetens generaldirektör, om han tror att det blir mer kärnkraft i Sverige och Europa: "- Om man tar intryck från det mest näraliggande exemplet, med den nya reaktorn i Finland, så ser det väl inte särskilt ljust ut. Det tar lång tid att bygga och det kostar mycket mer än man trodde från början. - Det måste finnas någon som säger att man är beredd att betala. Och frågan är om det finns någon. I USA är tveksamheten stor av just av detta skäl. - Under förra året färdigställdes inte en enda ny kärnkraftsreaktor någonstans i världen. Det har inte hänt sedan 1955. - Några av de nya beställningar som gjorts måste lyckas bra ekonomiskt om inte kärnkraften ska avslutas av ekonomiska skäl." Och om inte kärnkraft är billigare än vindkraft: "- Det kan man tro. Men lägger man ihop beloppen i det finska avtalet, vad leverantören har avsatt för förluster och vad kunden och leverantören kräver av varandra så blir mer per årlig kilowattimme än vad det kostar att bygga vindkraftverk i Sverige. - Vindkraft och solkraft har fördelen av att verken är små och att de går fort att bygga. Misstag blir billiga, man lär sig snabbt och kan utveckla tekniken. Solceller och vindkraftverk är också mindre komplicerade i drift än värmeverk. - Och man får inte glömma energieffektiviseringen, som är väl så konkurrenskraftig. - Vårt projekt för den elintensiva industrin, PFE, visar att företagen tillsammans minskat elkonsumtionen med 1 TWh per år med en investering på 1 miljard kronor. Det är en femtedel av vad det kostar att få el genom att bygga kärnkraft eller vindkraft."

Centerns riksdagsgrupp var INTE eniga om att kovända i Kärnkraftsfrågan.

I ett inslag i Aktuellt igår framträdde ett antal Centerpartister som, trots partiledarens påståenden om motsatsen, inte var med på att Centern skulle ansluta sig till Moderaternas och Folkpartiets inställning i sakfrågan.Beslutet, att överge den historiska hållning som Centern haft i kärnkraftsfrågan, stressades igenom dagen innan överenskommelsen presenterades av Alliansens partiledare.

De kritiska Centerpolitikerna pressades att inte uttala sig i ämnet under den efterföljande riksdagsdebatten.

Vad skall man säga?

 http://svt.se/2.22620/1.1866007/ternstrom_stoppad_i_karnkraftsdebatten

Ny lagrådsremiss om kärnkraft presenterades idag. Huvuddragen är:
- Det ekonomiska ansvaret för kärnkraftsägare vid olycka höjs från 3 till 12 miljarder kronor
- Tillståndshavaren ska enligt lag ha tillräckliga finansiella resurser för att ta sitt fulla ansvar för verksamheten
- Förbudet mot nybyggnation av reaktorer hävs. Tillstånd kan ges för fler reaktorer där det idag redan finns (Forsmark, Oskarshamn, Ringhals) med förutsättningen att en gammal reaktor tas ur drift i samband med att den nya startas
- Regeringen kommer i prövningen av nya reaktor att göra en allmän bedömning där flera faktorer skall beaktas, däribland säkerhet, energiförsörjningstrygghet, arbetsmarknads- och klimatpolitik. I realiteten blir det alltså upp till den sittande riksdagsmajoriteten att besluta om tillstånd skall ges. Det är nog inte helt orimligt att tillståndsärenden kan spräcka framtida regeringskoalitioner

Eventuell uranbrytning i Sverige har diskuterats tidigare i den här tråden. I Bergs kommun i Jämtland finns det (eller har i alla fall funnits) planer på att starta uranbrytning. Debattvågorna har gått högt i lokalpressen. Ett av de mer intressanta inläggen kommer från signaturen "Miljömedveten jämte":

Jag vill inte ha en gruva i Oviken men jag tycker att det är oetiskt och omoraliskt att säga nej. En gruva innebär ett stort ingrepp i kulturmiljön, och risker för miljön föreligger i form av spridning av metaller genom damning och eventuellt lakning. Men är det inte ett pris vi måste betala för vår livsstil?

Diskussionen i kommentarstråden efteråt är intressant även den.

Thomas Kåberger har som bekant lämnat Energimyndigheten för att hjälpa till med energiomställning i Japan. Han tror att den uppgående solens land kan klara sig helt utan kärnkraft:

Vad japanerna har lärt sig under det senaste året är att kärnkraftsolyckor är ohyggligt dyra. De säkerhetsanalyser och metoder som man har haft för att övertyga sig om att riskerna är små, har inte varit tillräckliga. Därför är man nu starkt motiverad att ersätta kärnkraften och att minska beroendet, säger han till SR Ekot.

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.398961/kaberger-japan-kan-avveckla-karnkraften-helt-och-hallet

Supermiljöbloggen skriver om regeringspartierna är oense om den kärnkraftsuppgörelse som gjordes för två år sedan. Den överenskommelsen medgav att nya kärnkraftverk får byggas, men bara om något av de befintliga verken stängs och bara på någon av de platser där det idag finns kärnkraftverk i drift (Ringhals, Forsmark, Oskarshamn).

Enligt Supermiljöbloggen så vill (fp) reformera överenskommelsen för att det ska bli lättare för någon annan aktör än de som idag driver kraftverken (Vattenfall, EOn, Fortum) att få tillstånd att bygga kärnkraft i Sverige.

Det blir ingen ny lag som uttryckligen förbjuder subventioner till kärnkraft. Enligt Regeringen så räcker det med dagens lagstiftning.

Det är framförallt kärnkraftsägarnas begränsade ersättningsansvar vid en olycka som brukar lyftas fram. Om jag förstår miljöminister Lena Ek (c) rätt så är det följande som gäller:

1) en anläggningsinnehavares alla tillgångar kan tas i anspråk för att betala ersättning vid en olycka
2) innehavaren måste garantera - via försäkring eller annan ekonomisk säkerhet - att minst 1,2 miljarder Euro finns för ersättning vid en olycka

Betydelsen av punkt 1) varierar beroende på hur anläggningsinnehavaren definieras*. Om det är så att varje reaktor är ett separat bolag och att det är endast detta bolags tillgångar som kan användas så innebär det väl att det inte kommer att finnas mer än minimibeloppet under punkt 2) att tillgå för ersättningar vid en olycka. Men om innehavaren definieras som reaktorbolagets ägare så är möjligheterna till ersättningar i många fall långt större. Jag har inte riktigt fått klarhet i vad det är som gäller i det här fallet

*Ett exempel är att reaktorerna i Oskarshamn ägs och drivs av OKG som i sin tur ägs gemensamt av Vattenfall, Fortum och/eller E.On

Tipstack till Supermiljöbloggen

Michael Karnefors mfl från det obeoroende nätverket Nuclear Power Yes Please tar upp försäkringsfrågan på SvDs debattsida Brännpunkt. Artikeln är främst skrivet som ett svar på Lise Nordins (mp) tidigare argumentation som sammanfaller med den som stora delar av miljörörelsen står för.

Det första motargumentet från Karnefors mfl är att motståndarna har ett sakligt fel i frågan om försäkringsansvar:

Lise Nordin hävdar att efter den nya energiuppgörelsen som klubbades 2009–2010 är taket för den ersättning kärnkraftsbolagen måste betala ut vid en större olycka satt till 11–12 miljarder kronor, och att allt därutöver faller på staten. Detta påstående är falskt. De miljarder hon avser är de resurser som bolagen måste ha omedelbart tillgängliga vid en olycka.

Men ersättningskravet slutar inte där, utan regeringspartierna har hela tiden varit tydliga med att ersättningen nu är obegränsad. Det innebär att staten med tvång kan omsätta bolagens egendomar och resurser i pengar för att täcka upp alla kostnader som kan tänkas uppstå.

Detta har diskuterats tidigare, se bland annat föregående inlägg i denna tråd, men det verkar fortfarande finnas en viss oklarhet kring hur dessa lagar ska tolkas. Vidare argumenterar Karnefors mfl för att det inte finns några skäl att särbehandla kärnkraftssektorn när det gäller försäkring mot stora olyckor som ger omfattande samhällsekonomiska kostnader, därför att liknande risker finns även inom andra sektorer:

I det fall det efter definitions- och siffer-trollande ändå skall betraktas som en ”subvention” att kärnkraftsindustrin inte har en ”helförsäkring” vill vi peka på det vi finner vara dubbelmoral av Nordin och MP i det att de inte ställer samma krav på andra industrier som kan orsaka katastrofer lika stora som eller större än en kärnkraftsolycka. Vattendammar, oljelager i stadskärnors närhet, transporter av farligt gods, flygtrafik, kemiska industrier, stora folksamlingar/konserter – för att nämna några exempel – har alla potential att orsaka mycket svåra skador med tiotusentals döda.

Slutligen så för Karnefors mfl även fram att kärnkraftsbranschen på internationell nivå borde kunna ordna fram en gemensam försäkringslösning - på egen hand eller i samverkan med andra sektorer.

Slutligen konstaterar vi att om folket och våra företrädare ändå vill ha en ”helförsäkring” för kärnkraft och andra större industrier är detta lätt att ordna. Det görs genom att se till att en andel av verksamhetens omsättning skall avsättas i fonder som öronmärks för svåra händelser. Ett exempel på sådana fonder är de så kallade atomförsäkringpoolerna som sedan över 50 år försäkrar tredje man i händelse av en kärnteknisk olycka i Sverige och andra länder.

Beräkningar visar att om detta görs gemensamt inom exempelvis EU blir kostnaden för att helförsäkra kärnkraften mot en olycka av Fukushimas omfattning enbart några få ören per kWh. Inkluderas andra större verksamheter inom samma paraply sjunker kostnaden till tiondels ören.

Lise Nordin (mp) besvarar kritiken genom att peka på att kostnaderna av en kärnkraftsolycka kan bli långt större än värdet av ägarbolagens tillgångar; samt att försäkringsbranschen ser kärnkraft som alltför riskabel för att de ska vilja ta sig an den:

Att som Nuclear power yes please säga att kärnkraften inte är subventionerad med ett finansieringsansvar om 12 miljarder kronor är oseriöst. Redan i dag står klart att exemplet Fukushima kommer att kosta långt över 1000 miljarder kronor. Bolaget som äger kärnkraftverket går i konkurs och kvar står staten med kostnaderna över lång tid.

Den svenska regeringens politik innebär att endast dotterbolagets tillgångar kan avkrävas vid olycka och deras resurser är inte mycket mer än de 12 miljarder kärnkraftsägarna avkrävs på i försäkringskostnad. I Sverige precis som i Japan är det staten och därmed skattebetalarna som får betala för en härdsmälta.

För om nu kärnkraften är så säker som dess förespråkar hävdar, då kan den väl även bära sina försäkringskostnader. Medan å andra sidan, om den nu är så osäker att ingen kan eller vill försäkra den – då kanske det inte är en så bra idé att satsa på. Det finns förstås en anledning till att vanliga försäkringsbolag inte vill ta i kärnkraften. Den anses för riskfylld.

I samband med att Naturskyddsföreningen presenterade en rapport om ett svenskt elsystem med 100% förnybar produktion till 2030 så publicerade man även en debattartikel om att vi borde kunna nå en blocköverskridande överenskommelse med detta som mål. Naturligtvis så kom det ett par svar och i förra veckan även en slutreplik från SNF.

Inte så mycket, mest de vanliga argumenten från båda lägren. Intressant är dock att det råder nästintill konsensus om att nya kärnkraftverk inte ska subventioneras. Det man tvistar om är dels frågan om skadeståndsansvar vid eventuell olycka - och vad den nya lagen egentligen innebär - och dels om det är viktigt att en politisk signal om att inga nya kärnkraftverk ska byggas i sin tur ger mer "råg i ryggen" till de förnybara kraftslagen.

Den välkände brittiske miljödebattören Mark Lynas har nu i veckan släppt en liten pamflett om varför kärnkraften är en nödvändighet för ett fossilfritt samhälle. Jag har läst en del av Lynas tidigare och har då imponerats av hans grundliga research. Den här skriften är förmodligen i högsta grad läsvärd och tankeväckande för såväl förespråkare som motståndare till nya kärnkraftsinvesteringar.

Everything you thought you knew about nuclear power is wrong. This is just as well, according to Mark Lynas in Nuclear 2.0, because nuclear energy is essential to avoid catastrophic global warming. Using the latest world energy statistics Lynas shows that with wind and solar still at only about 1 percent of global primary energy, asking renewables to deliver all the world’s power is “dangerously delusional”. Moreover, there is no possibility of using less energy, he reminds us, when the developing world is fast extricating itself from poverty and adding the equivalent of a new Brazil to global electricity consumption each year. The anti-nuclear movement of the 1970s and 80s succeeded only in making the world more dependent on fossil fuels, he shows: its history is “not lit by sunshine, but shrouded in coal smoke”. Instead of making the same mistake again, all those who want to see a low-carbon future need to join forces, he insists, concluding the book with an ambitious proposal for an Apollo Program-style combined investment in wind, solar and nuclear power.