Australisk klimatrapport med svårsmält slutsats

Ekonomiprofessorn Ross Garnaut har skrivit en klimatpolitisk rapport till den australiska regeringen där han hävdar att de relativt ambitiösa mål som bland annat Storbrittanien propagerat för är alldeles för radikala och nästintill omöjliga att uppnå. Garnaut hävdar att vi måste acceptera att målet att nå 450 ppm CO2-ekvivalenter som är bl.a. EUs långsiktiga mål blir mycket kostsamt, och att det är nästintill omöjligt att få en global överenskommelse kring det målet. Han hävdar att 550 ppm är ett mer realistiskt mål, även om det också kräver kraftiga utsläppsminskningar. 550 ppm innebär att målet om att temperaturen inte bör höjas med mer än 2 grader från förindustriell nivå med största sannolikhet inte nås. Bland annat IPCC har poängterat 2 gradersmålet är nödvändigt för att undvika oöverblickbara förändringar i jordens klimat- och ekosystem. Vissa aktörer hävdar nu (se bl.a. www.350.org) till och med att 350 ppm är den CO2-koncentration i atmosfärern vi bör sikta på för att med säkerhet undvika 2 graders temperaturhöjning. Garnaut framhåller att de globala CO2-utsläppen har ökat med 3% årligen sedan 2000, vilket är väsentligt snabbare än under 1990-talet då ökningstakten var 1% årligen. "The Garnaut report says developed nations including Britain, the United States and Australia would have to slash carbon dioxide emissions by 5% each year over the next decade to hit the 450ppm target. Britains climate change bill, the most ambitious of its kind in the world, calls for reductions of about 3% each year to 2050. ... The report adds: "The awful arithmetic means that exclusively focusing on a 450ppm outcome, at this moment, could end up providing another reason for not reaching an international agreement to reduce emissions. In the meantime, the cost of excessive focus on an unlikely goal could consign to history any opportunity to lock in an agreement for stabilising at 550ppm, a more modest, but still difficult, international outcome. An effective agreement around 550ppm would be vastly superior to continuation of business as usual." ... Kevin Anderson and Alice Bows at the Tyndall centre for climate change research at Manchester University say global carbon emissions are rising so fast that they would need to peak by 2015 and then decrease by up to 6.5% each year for atmospheric CO2 levels to stabilise at 450ppm, which might limit temperature rise to 2C. Even a goal of 650ppm - way above most government projections - would need world emissions to peak in 2020 and then reduce 3% each year." Dilemmat som Garnaut-rapporten lyfter fram är att radikala utsläppsminskningar visserligen kan vara önskvärda, men att de inte är politiskt genomförbara. Därför bör vi alltså satsa på ett mindre radikalt mål - som ändå kräver kraftiga minskningar från dagens utsläppsnivåer - för att undvika att förhandlingarna bryter samman. Även om jag inte tycker om resonemanget så har rapporten en poäng i att det förmodligen är bättre med ett dåligt avtal än inget avtal alls, men den poängen är väldigt svårsmält och jag är inte riktigt beredd att acceptera den. Vad har ni för synpunkter?

Den ledande forskningen börjar nu samlas kring slutsatsen att 350 ppm är en gräns vi skall hålla oss inom för att undvika dem mest oöverskådliga konsekvenserna. Att ha som politiskt mål att tillåta utsläpp upp till 550 ppm ser jag som fullständigt idiotiskt. Visst måste det kompromissas för att hålla förhandlingarna samman men att urvattna kommande klimatavtal så till den milda grad att man riskerar helt oöverskådliga och potentiellt ödesdigra konsekvenser som hade kunnat undvikas med förhållandevis små kostnader kan inte betraktas som annat än ren och skär dumhet och en total brist på ledarskap. Bara för att ge lite perspektiv på vilka summor vi pratar om så kan nämnas att USA idag spenderar lika mycket pengar på sitt försvar på 1.5 dagar som man gör på utveckling av förnyelsebar energi på ett helt år. Med dem prioriteringarna förstår jag också att man tycker att det är dyrt med utsläppsminskningar.

Jag tror att dagens opinionsläge inte ger våra politiker manöverutrymme att fatta de nödvändiga besluten för att möta klimathotet. Att då börja kompromissa om målen anser jag vara fullständigt fel, naturen kompromissar inte, den reagerar. Jag tittade på ett seminarium från SEI och ungefär 39:12 in i programmet vädjar nästan moderaten Björn Hamilton om en miljöopinion. "Vi politiker är påverkade av vad ni tycker, just i en sån här fråga är opinionen extra viktig."

Christer Ljungberg kommenterar Garnaut-rapporten, och noterar bland annat att möjligheterna att underskrida 350 ppm inte ens har undersökts.

Även Arbetarens klimatblogg ryser åt rapportens rekommendation.

Här i Australien har rapporten kritiserats en hel del av både av miljöorganisationerna (för lite reducering) och de stora företagen (för dyrt och onödigt). Det finns också ett förslag för ett emissionshandelssystem från regeringen. Det förslaget verkar inte ens nå till de nivåer som Garnaut har undersökt, vilket ju är helt oacceptabelt och skulle nästan vara ett onödigt system... Inget slutgilgtligt beslut har tagits kring vilka nivåer som man ska sikta mot eller om priset på CO2.