Kostnaderna av klimatförändringar blir enorma

Nederländerna avsätter nu 75 miljarder Euro över 50 år för att stärka skyddet mot översvämningar. "Enligt landets regering måste infrastrukturen och människor skyddas från eventuella förödelser som klimatförändringarna kan orsaka, och det gör att nya tag måste tas för att förbättra säkerheten. ... Kostnaderna för det nya DELTA-projektet är 1,5 miljarder euro varje år under de kommande 50 åren, men enligt statssekreteraren, Tineke Huizinga-Heringa, kommer man inte bara kommer att rädda människoliv, i och med DELTA-projektet, utan att man kommer att spara pengar när man satsar de innan en naturkatastrof äger rum. – Kostnaderna är höga, men mycket mycket mindre än vad översvämningar kostar, säger Tineke Huizinga-Heringa, statssekreterare i holländska regeringen."

Ekot rapporterar idag om en kinesisk studie som beräknar att klimatförändringar kommer att kosta landet 438 miljarder dollar(!!) per år fram till år 2030. Kostnaden motsvarar 7,5% av Kinas prognosticerade BNP år 2030 - eller Sveriges totala BNP av idag. Kina vill nu ha hjälp av västländerna för att finansiera anpassningsåtgärder. Kina är nog inget extremfall och andra länder kommer säkerligen drabbas av ännu större kostnader av klimatförändringarna. Förhoppningsvis kan den här typen av studier öka villigheten att få fram ett ambitiöst klimatavtal i Köpenhamn om några månader.

Finansprofessorn Raghuram Rajan har skrivit ett intressant inlägg på Project Syndicate om svårigheterna att få brett politiskt stöd för åtgärder som förhindrar möjliga framtida katastrofer. Även om katastrofscenarierna är väldigt trovärdiga så är det svårt att få den allmänna opinionen att intressera sig för  frågorna, än mindre att bekosta preventiva åtgärder.

Rajan skriver visserligen om den finanskris som påbörjades 2007-8 och som vi fortfarande inte riktigt har lyckats hantera genom politiska lösningar, men han skulle lika gärna kunna exemplifiera med den globala klimatpolitiska röran

Even if there is no consensus on what a solution might be, can’t they meet and thrash out a plan that goes beyond their repeated half-measures? It is only because of the European Central Bank’s bold decision to lend long term to banks that we have seen some respite recently, or so their argument goes. Politicians, in contrast, are failing Europe by being forever behind the curve. Why do they find it so hard to lead?

One answer that can be easily dismissed is that politicians simply don’t understand the gravity of the situation. Political leaders need not be economic geniuses to understand the advice that they hear, and many are both intelligent and well-read.

A second answer – that politicians have short time horizons, owing to electoral cycles – may contain a kernel of truth, but it is inadequate, because the adverse consequences of timid action often become apparent well before they are up for re-election.

The best answer that I have heard comes from Axel Weber, the former president of Germany’s Bundesbank and an astute political observer. In Weber’s view, policymakers simply do not have the public mandate to get ahead of problems, especially novel ones that seem small initially, but, if unresolved, imply potentially large costs.