Ja vi kan, men kommer vi?

Idag skulle något spännande hända. Jag var uppe med tuppen, sömnigt intar jag mitt morgonte och tar mig så småningom till tåget där jag sitter halvsovande och möts även av Annika som kliver på tåget något senare. Molnen är regntunga, vädret är grått. Hoppet om bättre väder tycks vara ganska grusade. I mina disiga morgontankar, så finns ändå där, att idag så kommer något spännande att hända. Annika och jag, vi anländer snart till stationen i en regntung park, en smula desorienterade tar vi oss så småningom till platsen där något spännande händer. Framför oss står en liten grupp människor och mitt ibland dem en fotograf, John Quigley, eller kanske bör man säga, en konstruktör av världens största konstverk gjord av människor. Efter ett antal instruktioner så börjar vi sätta ut flaggor som efter ett antal timmar senare troligen bildar ett av världens största utropstecken. Molnen hänger fortfarande regntunga, och jag funderar över om det kommer att komma tillräckligt många människor och vara del av en av världens största utropstecken. Det börjar så småningom att regna och jag fryser. Jag misströstar en aning. Klockan närmar sig tolv, trots att det nu regnar mer än vad det är behagligt så är det ett hundratal människor på plats. Stämningen är lättsam. Glad musik ljuder ur fyra högtalare som är uppställda längs den stora gräsmattan. Alla får ta på sig varsin vit dräkt. John säger att det symboliserar is. Alla springer omkring och tjoar, fotograferar och sätter på klistermärken på varandras vita dräkter. Ett antal pingviner springer omkring och slänger is på människorna i de vita dräkterna. Johns stämma börjar ljuda, han säger att åt oss att vi kommer att få ligga på marken i 45 minuter. Det ligger förväntan i luften. Alla tar plats. Jag ligger i gräset och är en del av C:et i "can", framför mig så har jag min flickvän, och bakom mig en tysk kille. Vi ligger där. Regnet faller i ansiktet. Lugnare musik strömmar nu genom högtalarna och det hela är väldigt avslappnande. John, fotografen, ropar inspirerande till genom sin mikrofon. Själv känner jag mest bara regndropparna falla på mitt ansikte och njuter verkligen av denna sällsynta upplevelse. Så detta är ett budskap till världen. "Ja, vi kan". Men varför gör vi då inget? Kanske kommer det en av världens största problem som hänger ihop med så många problem här i världen som, matkris, finanskris, energikris. Lösa sig i sista stund, precis som det de idag förebådande regnmolnen inte såg särskilt positiva ut. Kanske kommer de det. Men precis som idag, så måste viljan att vara del av något större finnas. En samarbetsvilja måste finnas för att detta ska kunna uppnås. Förhandlingarna här präglas av ordet suveränitet. Precis som Argentina och Storbritannien under föregående veckan bråkade över en liten ö (ett samtal som absolut inte har plats på denna konferens). Så munhugger nu alla världens länder om hur lite man ska göra för att i framtiden ha så mycket handlingsutrymme som möjligt. Går denna inställning att ändra? Ja, jag tror det. Men det görs inte i Bonn, inte heller i Köpenhamn. Den inställning görs varje dag som du och jag lever våra liv. I varje val vi gör. Om det så är politiska val, där vårat kollektiva beslut gör oerhört påverkan på samhället eller på det sätt vi lever och den livsinställning vi har. Vad som alla människor som befinner sig i Bonn och det kommande mötet i Köpenhamn kan bidra med är att sprida medvetenheten om vad våra ledare har gett sina förhandlare för uppdrag. Resten är upp till oss; jordens befolkning att säga till våra ledare att vi vill ha en mer rättvis värld, en värld där världshaven inte är kraftigt försurade, en värld där det inte råder brist på sötvatten och en värld där det fortfarande finns en ändlös mängd olika arter.