Inför COP 15

Snart drar COP 15 igång. Jag ska dit under den senare delen, främst i samband med det British Council-projekt jag är med i. Informationsmailen strömmar in, tänkte jag skulle dela med mig av ett lästips inför mötet. Här är nyckelspelarna under förhandlingarna, enligt the Guardian.

Idag drar mötet igång. Johan Ceije ger några verkligt konkreta tips på vad man kan göra för att förbättra oddsen för mötet:

Schlaug kör sin käpphäst som jag skriver under på. Det blir svårt för vilket klimatavtal som helst att klara sig mot evig tillväxt.

Sara Jeswani på Effekt tipsar om "Climate Action Tracker", som sammanställer ländernas olika bud och visar vad de innebär.

Tack för tipset Johan. Climate Action Tracker ger en snabb överblick över de bud som de viktigaste länderna kommer med till förhandlingsbordet. Man har även rankat ländernas åtaganden. "To assess the pledges made by the G20 countries, we evaluated the details in their proposals and projected actions. We assessed historical emissions, future baseline emissions and the target paths proposed by the developed countries or the emission levels (assuming implementation of the climate plan) for the developing countries. Where the pledge was unclear, we made assumptions, which are made explicit the relevant page. We also collected details of what other studies consider adequate pledges for these countries." Rankingen toppas av Costa Rica och Maldiverna som har ambitionen att bli CO2-neutrala till 2020. Även Brasilien, Norge och Japan får höga betyg. Stora utvecklingsländer som Indien, Indonesien, Mexico och Sydkorea får medelbetyg, vilket innebär att de är på rätt håll men att de behöver höja ambitionen lite till. De bud som flera av de största länderna - USA, Kina, EU27, Australien, Kanada med flera - lagt fram bedöms däremot som otillräckliga. EUs betyg höjs till medelnivån om de bestämmer sig för 30% snarare än 20% minskning från 1990 till 2020.

En dagsfärsk rapport från UNEP, som sammanställts under ledning av Nichlas Stern, visar att gapet mellan de bud som lagts fram inför COP15 och de faktiska utsläppsminskningar som krävs till 2020 för att med 50% säkerhet nå 2 gradersmålet är relativt litet: "The research estimates that in order to have a reasonable chance, or 50 per cent probability, of avoiding a rise in global temperature of more than 2˚C, annual global emissions of greenhouse gases in 2020 need to be no more than 44 billion tonnes of carbon-dioxide-equivalent. The analysis shows that the gap between this target and the most ambitious cuts proposed by countries over the past months and weeks is about 2 billion tonnes of carbon-dioxide-equivalent, with a range of 1 to 5 billion tonnes. If the overall target 44 billion tonnes is exceeded in 2020, it is likely to be more difficult and costly to reach the goal as much stronger action would be required in decades afterwards. The gap could be filled during negotiations in Copenhagen by combining several additional actions including: . Developed countries increasing their high intentions. . Key developing countries offering more than their existing proposals, particularly in the context of serious international support for the developing world, covering both adaptation and mitigation. . Additional reductions from deforestation and other sources, and in particular international commitments to support and enhance the national efforts of countries such as Brazil and Indonesia. . Incorporating international emissions from aviation and shipping in order to deliver additional emissions reductions." På sätt och vis är detta hoppingivande. Men målsättningen att med 50% säkerhet undvika mer än 2 graders uppvärmning är alldeles för låg.

Går betygsättningen bara efter vad länderna har lovat? Norge har ju brutit mot sina åtaganden i Kyoto så vad är det som säger att de inte skulle göra det nu också? Någon sorts granskning av vad som är realistiskt borde ju läggas till i rankingen. Koldioxidneutralitet till 2030 låter ju föga troligt för ett land med så höga utsläpp som Norge. Visserligen har de en del pengar så jag antar att tanken är att Norge ska forstätta släppa ut en hel del men att de ska finansiera utsläppsminskningar i andra länder. Något som för övrigt väl även gäller EU och andra rika länder.

Om jag förstått rätt så utgår rankingen från vad de olika länderna lovat inför COP15. Tror inte de tagit med ifall Kyoto-åtagandena efterlevts. Mer om metodologin på länken:

Om man skall läsa en enda artikel om vad som står på spel under kommande veckor så skulle jag rekommendera Sverker Sörlins veckogamla essä från DN. Den tar upp rubbet. Och blickar både framåt och bakåt genom att recensera tre aktuella svenska klimatböcker (Jonstads, Tersmans, Warlenius) i klimatboksfloden. "Köpenhamnsmötet om klimatet blir avgörande. Det har vi hört under de senaste två åren. Då skall Kyotoprotokollets uppföljare beslutas och alla vet att ett sådant innehåll måste vara mycket tuffare än Kyoto, som beslutades 1997 och som några viktiga länder, däribland USA, inte ens undertecknat. Klimatfrågan är alltså inte precis någon nyhet. Man kan gå tillbaks till 1990. Då presenterades den första IPCC-rapporten i London. Margaret Thatcher underströk situationens allvar. De människor som drabbas, särskilt i nederbördsfattiga områden, ”kommer inte att ropa efter oljekällor, utan efter vatten.” Thatcher var kemist från Oxford. Hon förstod vetenskapliga argument. Man kan gå till 1980-talets amerikanska kongressförhör, ofta med Al Gore i huvudrollen. Ledande forskare vittnade om att den globala uppvärmningen redan börjat. Man kan gå till 1979. Då presenterades en auktoritativ rapport om klimatet för den amerikanska vetenskapsakademin. Ordförande i gruppen som skrivit den var matematikern Jule Charney. Han hade arbetat mycket i Stockholm, som i mer än ett halvt århundrade varit ett av världens ledande centra för forskning om klimatet. Man kan gå ända tillbaks till 1967, då Syukuro Manabe presenterade den första datorbaserade modellen för klimatutvecklingen. Den pekade på en sannolik temperaturhöjning på 2–3 grader under de närmaste hundra åren, alltså ungefär samma bedömning som IPCC nu gör, låt vara att man idag har en större bredd i scenarierna eftersom man tar hänsyn till de betydande osäkerheterna. Högsta möjliga värdet idag ligger på sex graders höjning. Vi har haft gott om tid att vänja oss vid tanken och fundera på åtgärder. Ändå sitter det långt inne nu när det väl måste ske. Varför är det så svårt att göra något åt mänsklighetens klimatpåverkan? När vi satt människor på månen, fått internet och fem veckors semester – varför är detta så besvärligt? Det hela är en global paradox. Det saknas sannerligen inte forskning. Kunskapen är överväldigande. Internationellt väller klimatböckerna ut. På kolossala Harvard Bookstore i Boston som jag besökte i förra veckan täcker de nu en hel vägg. Flera svenska journalister, forskare och ekonomer har gett sig in i diskussionen. Medierna har också varit fyllda av rapporter, särskilt de tre senaste åren; det stora genombrottet kom med Sternrapporten hösten 2006 och den följande fjärde IPCC-rapporten i februari 2007. Det finns troligen ingen stor samhällsfråga av naturvetenskaplig art där kunskaperna varit bättre och mer allmänt spridda. Breda grupper av befolkningen över stora delar av världen förstår klimatförändringens grundläggande mekanismer. Det gör egentligen paradoxen bara ännu mer märklig: om nu alla, eller nästan alla, vet hur det fungerar och de flesta är övertygade om att det är mänsklig aktivitet som ligger bakom uppvärmningen – hur kan det då komma sig att så litet sker? Och att Köpenhamnsöverenskommelsen är så svår att sy ihop? Vad säger detta om oss som människor, om våra politiska beslutssystem och om marknaden?"

Sörlins slutknorr måste med såklart! "Genomgående i de flesta klimatböcker är just den starka tron på att det är möjligt att lösa gemensamma problem. En reflexion jag gör är att de viktigaste förutsättningarna för att det alls skall vara möjligt att diskutera globala lösningar finns helt utanför klimatområdet. De är: murens fall och det kalla krigets slut, tillkomsten av ett stort och politiskt kompetent EU samt Obamas seger i presidentvalet. Av det inser vi att politik för rättvisa och frihet också gagnar ett hållbart klimat. En annan slutsats är att det inte är mer forskning eller någon ytterligare decimal på en kurva som är avgörande för politiska beslut. Kunskap behövs för att etablera frågan, visa på samband. Det tog ett halvsekel, men den kunskapen har vi nu. Vad som fattas är regeringar och ledare som förmår tillämpa den."

I går publicerades ett upprop i ett antal opiníonsmässigt tunga och statusmässigt viktiga tidningar över hela världen (totalt 56 st.). Initiativtagare var pigga engelska The Guardian och ledaren, som är en uppmaning till världens ledare inför mötet att ta ansvar genom att fatta tillräckliga beslut, publicerades igår på samtliga dessa tidningars förstasidor. Pinsamt nog fanns ingen svensk tidning bland dessa... Däremot både danska (två st.) och en norsk. Ett utdrag: "Today 56 newspapers in 45 countries take the unprecedented step of speaking with one voice through a common editorial. We do so because humanity faces a profound emergency. Unless we combine to take decisive action, climate change will ravage our planet, and with it our prosperity and security. The dangers have been becoming apparent for a generation. Now the facts have started to speak: 11 of the past 14 years have been the warmest on record, the Arctic ice-cap is melting and last years inflamed oil and food prices provide a foretaste of future havoc. In scientific journals the question is no longer whether humans are to blame, but how little time we have got left to limit the damage. Yet so far the worlds response has been feeble and half-hearted. ... Climate change has been caused over centuries, has consequences that will endure for all time and our prospects of taming it will be determined in the next 14 days. We call on the representatives of the 192 countries gathered in Copenhagen not to hesitate, not to fall into dispute, not to blame each other but to seize opportunity from the greatest modern failure of politics. This should not be a fight between the rich world and the poor world, or between east and west. Climate change affects everyone, and must be solved by everyone."