Ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion är överordnat hållbar utveckling

Att växa upp och fostras in i konsumtionskulturen upplever de flesta av oss som något helt naturligt och självklart. Men är det egentligen så självklart att vi ska eller kan leva som vi gör? Är det egentligen inte någonting annat än i en kort parantes i våra släkters historia. Överkonsumtion som den ser ut idag är inte det normala utan det abnorma trots att vi påverkats att tro motsatsen. Marknaden, men också politiken utsätter oss ständigt för konsumtionens lovsång. Det har tom gått så långt att ledande politiker i samma mening gläds över att hushållen konsumerar alltmer samtidigt som vi uppmanas leva klimatsmart för att nå en hållbar utveckling. Många inser motsägelsen och det moraliska tillkortakommande som de två samtidiga budskapen ger uttryck för.

Försvararna; marknaden och våra politikernas "räddningsplanka" är en förhoppningen att tekniken kommer att lösa miljöproblemen och att de nya gröna jobben tillsammans med ytterligare tillväxt ska lösa sysselsättningsproblemen. Visst behöver vi den tekniska utvecklingen liksom de gröna jobben. Problemet är att det är mer av önsketänkande än en lösning på konsumtions- och tillväxtökningens stora påverkan av miljö- och klimat inklusive den brist på ändliga resurser som skapas. Visst kan vi få nya gröna jobb men samtidigt försvinner gamla smutsiga. Till det ska vi lägga ytterligare jobb som försvinner på grund av effektiviseringar. Så frågan är om det överhuvudtaget blir något tillskott.

 

Tillväxtens absoluta frikoppling (decoupling) från resurs- miljöpåverkan är en myt

Faktum är att det inte finns några exempel på där ekonomisk tillväxt frikopplats från miljöpåverkan och resursförbrukning. Relativ frikoppling däremot finns det däremot d.v.s att ytterligare ekonomisk tillväxt eller produktion relativt sett kan ge mindre påverkan. Det hjälper dock föga eftersom tillväxten hela tiden förväntas öka samtidigt som vi blir fler på jorden.

 

Det krävs tre jordklot om alla lever som svensken

Redan idag har svensken ett ekologiskt fotavtryck* som är så stort att om hela jordens befolkning levde som vi så skulle det krävas tre jordklot(WWF). När vi nu har flyttat vår egen produktionsapparat till Kina m fl länder så säger dagens politiska majoritet att det är Kina som ska sänka sina utsläpp av koldioxid - inte vi. Retoriken är ful och får oss att tro att ansvaret ligger någon annan stans. Det är trots allt vår överkonsumtion och dess tillverkningsenheter som skapar miljöproblemen.

 

Vårt tillväxtberoende är grundproblemet

Men överkonsumtion uppstår inte av sig självt. Tron på evig ekonomisk tillväxt är vår tids största myt sa den brittiske nationalekonomen Tim Jackson i sin rapport till den brittiska regeringen (Prosperity without growht). Dilemmat är att vi har satt oss i ett beroendeförhållande till tillväxt. Ett systemfel som inte har några större negativa effekter i underutvecklade fattiga länder, utan tvärt om är positivt för länder som inte kan erbjuda sina befolkningar en rimlig levnadsstandard. I den rikare delen av världen - där konsumtioen i regel ligger långt över vad planeten tål - samt i de länder som närmar oss vår nivå i rask takt har ställt synen på vår livsstil på ända. Frågan som borde ha ett självklart svar är:

Är det vi som ska hålla igen och minska vår konsumtion eller är det de fattiga länderna med små ekologiska fotspår som ska stanna där de är?

 

Beroendet av ekonomisk tillväxt en kvarnsten kring halsen

Våra ekonomiers inneboende krav på tillväxt är grundproblemet. I princip all svenskar är direkt eller indirekt beroende av tillväxt. Vi har, likt ett hazardspel, satsat vår pensionskapital på att det sker en ekonomisk tillväxt, vårt sparande i fonder och aktier är direkt beroende av tillväxt, våra investeringar i en egen bostad, vår löneutvecklingen eller helt enkelt förutsättningarna för att å ett jobb överhuvudtaget. Kommunernas och statens budgetar har gjorts beroende av tillväxt o.s.v. Det är inte konstigt att det, i princip, råder politiskt konsensus om att till varje pris upprätthålla den ekonomiska tillväxten. Marknaden, företagen tvingas ständigt att effektivisera sin verksamhet och skapar därmed en strukturell arbetslöshet som måste kompenseras med högre konsumtion. I förlängningen har dessa krafter skapat en rad mekanismer för att, inte bara bibehålla, utan också öka vår konsumtion. Den politiker som vill förändra detta riskerar inte bara sitt lands eller kommuns budgetar utan också sin politiska framtid.

 

Att transformera grundbehov till konsumtionsbehov

Det handlar om att transformera våra grundläggande behov till behov som sammanfaller med tillväxtmålen. Den gröne chilenske ekonomen Manfred Max-Neef definierade våra grundläggande behov till att omfatta : Försörjning och livsuppehälle, uppskattning och tillgivenhet, säkerhet och trygghet, förståelse och begriplighet, delaktighet , kreativt skapande, avkoppling och vila, identitet och mening samt frihet. Självklart kan vart och ett av dessa begrepp brytas ner i andra behov men i grunden är det just dessa vi behöver tillfredsställa för att leva ett bra liv. Inga av grundbehoven är utbytbara mot varandra.

 

Idag kanaliseras längtan efter lycka och tillfredsställelse samt flera grundbehov till konsumtion. Konsumtion anknyter till grundbehovet försörjning. Överkonsumtion eller överuttag kan möjligen ha förekommit i vårt ursprungliga samlarbehov i syfte att säkra framtida försörjning och skapa trygghet. Vi lever alltså i en verklighet där hela vår uppfattning om vad som är ett gott liv - och förlängningen lycka - har rubbats eller parallellkopplats till konsumtion av något slag.

 

Slavupproret på Jamaica 1831

Behovstillfredsställelse via överkonsumtion har inte alltid funnits

Ett liv och livsstil som i stort sett saknade materialistisk expansion och behov av att skapa resurser för annat än de egna begränsade behoven. Många gånger rådde det förstås knapphet vilket det fortfarande ofta gör i de underutvecklade jordbruksområdena i tredje världen. Men de materiella behoven hos befolkningen var, med dagens mått mätt, mycket små.

Slavhandeln hade formellt upphört men ändå förekom ofta slavuppror på Jamaica. Anledningen var att deras situation egentligen inte hade förändrats. Vid det andra stora slavupproret 1831 som leddes av de svarte baptisten Samuel Sharpe ansåg de brittiska slavägarna att måttet var rågat.. De insåg att det helt enkelt inte lönade sig längre och inom några år ville man helt enkelt gå över till en ”fri” ekonomi samtidigt som man ville behålla grundstrukturen i systemet intakt.

I det gamla landet England diskuterades frågan: ”Vi måste behålla systemet men med vissa justeringar; Herrarna måste vara ägare och slavarna måste bli lyckliga arbetare – vi måste nå dit”. Lösningen var att ge slavarna frihet och en viss utkomst av sitt hårda arbete.

Problemet på Jamaica var att det fanns en massa ledig jord dit de ”frisläppta” slavarna ville bege sig och leva lyckligt på vad jorden gav vilket lockade betydligt mer än att arbeta på sockerrörsplantagerna.

 

En lysande idé - skapa konsumtionsbehov och sätt dem i skuld

I Londons parlament frågade man sig, på den tiden, hur man skulle kunna tvinga dem att arbeta på plantagerna trots att de inte längre var slavar. Man beslöt två saker. För det första så lät man statsmakten stänga den öppna marken och hindra människor att försörja sig på egen hand. För det andra insåg man att eftersom alla de där arbetarna egentligen inte ville ha en massa saker – de ville bara tillgodose sina elementära behov, vilket var lätt gjort i det tropiska klimatet – behövde de brittiska kapitalisterna börja skapa en hel rad behov till dem.

De insåg att det gällde att få dem att, ofta genom skuld, eftersträva saker som de ännu inte eftersträvade, så att det enda sättet att för dem att tillfredsställa sina nya materiella behov skulle vara att arbeta för lön på de brittiska sockerplantagerna.

Helt odramatiskt hade man tagit ett litet kliv in i en modell som ända sedan dess vuxit och, i den rika delen av världen, fått orimliga proportioner. Det handlar fortfarande om att transformera människors grundbehov och tillsammans med skuldsättning får in dem i nya mönster. Idag är krafterna stakare än någonsin både när det gäller att skapa nya behov, får oss att konsumera mer och att aptera skuldfällor.

 

Samverkan skuld och konsumtion

När vi talar om skuldfällor så menar vi i regel skulder som försatt, eller riskerar att försätta, människor i ett ekonomiskt utanförskap. Men det finns en annan typ av skuldfälla som de flesta av oss försätts i utan att fundera så mycket på det. En skuldfälla, som vid en lite djupare analys, kan se ut som en konstruktion för att få oss att arbeta både mer och längre.

 

Skuldberoendet följer oss genom livet

Redan när det handlar om att skaffa oss en eftergymnasial utbildning tvingas många att söka studielån. Studielånen blir som ett samhällskontrakt där vi förbinder oss att under lång tid arbeta mer för att göra oss "fria". Friheten heter oftast nya lån - lån till konsumtion ofta i form av dyra kapitalvaror; Bil, motorcykel, båt eller kanske en lång resa. Föreställningen om att vi tillgodosett, ett eller flera, av våra grundbehov (t ex: Identitet, mening, frihet enligt Manfred Max-Neef) blir bara en illusion. I stället har skuldfällan i systemets tjänst tecknat nya kontrakt för att vi ska förbli fortsatt lydiga konsumenter och arbeta både mer och längre.

 

Det definitiva och ur systemets "point of view" det bästa avtalet är förstås när vi skaffar oss en högt belånad bostad som i sin tur ständigt ska uppgraderas. Längtan efter lycka är starkt kopplad till den egna bostaden och dess ändlösa behov av förnyelse. En egen bostad krokar i

flera av Manfred Max-Neefs grundbehov; uppskattning, säkerhet, trygghet, kreativt skapande, avkoppling och vila, identitet och mening, men också drömmen om frihet.

 

Orsak och verkan

Eftersom konsumtionsökningar inte tillfredsställer grundbehoven tenderar effekten ge en ond cirkel och jakt på ytterligare konsumtion osv. Psykisk ohälsa, utbrändhet, unga som skadar sig själva är ofta kopplat till konsumtionsrelaterat utanförskap. Men strävan efter falsk behovstillfredsställelse skapar också kriminalitet - genom jakten på lycka via pengar eller prylar men också grundbehovet frihet samt "uppskattning" och "delaktighet" i de egna kretsarna. I dagens samhälle diskuterar vi sällan grundorsaken. I stället ägnar vi tid och kraft

åt att försöka städa bort effekterna av konsumtionssamhället. Kravet på evig ekonomisk tillväxt och ytterligare konsumtionsökningar utvecklas till ett hot för vår överlevnad inte minst genom det överuttag av jordens ändliga naturresurser som sker. Genom att vi rationaliserat och automatiserat så tillverkar vi oändligt mycket mer per person idag är t ex på 1950-talet. Ändå kortas inte arbetstiden – frågan är om vi är dömda att konsumera oss till döds för att hålla hjulen igång. Rösterna för business as usual är tusenfalt starkare än de röster, om besinning, som knappt kan urskiljas i konsumtionssamhällets eviga blåsorkester där överkonsumtion vävts in i  mode och i hela vår livsstil. Systemet (marknaden) lägger ungefär över 60 miljarder per år i reklam för att vi ytterligare ska öka vår konsumtion - lika mycket som den svenska grundskolan och gymnasiet kostar.

 

Varför gör inte våra politiker något?

Våra politiker har å ena sidan kortsiktiga mål att klara innevarande och nästa budget och resultat vilka gjorts beroende av hög sysselsättning och konsumtion. Å andra sidan har de ett ansvar att överlämna ett hållbart samhälle till kommande generationer. Tyvärr är det fortfarande de kortsiktiga ekonomiska målen som prioriteras. Ett steg i utvecklingen mot ett hållbart samhälle borde vara en generell arbetstidsförkortning men frågan sopas konsekvent under mattan.

 

Arbetarrörelsen och fackföreningarna spelar med

Men även Inom både fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen har man förutom rättmätiga krav om att förbättra för de sämst ställda en alltför stor tonvikt på att skapa mer konsumtionsutrymme för grupper som ofta tagit klivet in i överkonsumtionens värld. Eftersom ekonomisk standard jämförs relativt med grupper som har ett större konsumtionsutrymme upplevs ofta inte den egna standarden som tilläcklig. Politiken borde därför i större utsträckning både nationellt och internationellt vara koncentrerad på att minska inkomstskillnader än att öka tillväxten och det totala uttaget av resurser för konsumtion.

Leif Engström

 

Birger Schlaug diskuterar just nu moderna myter på sin blogg. Här från ett inlägg om omställningen till tjänstesamhället:  

De kommande åren väntas hushållens konsumtion öka snabbt - närmare 2o procent de närmaste 5 åren. Den största delen av ökningen består av konsumtion av varor - inte tjänster.

Mängden tjänster ökar visserligen, men konsumtionen av saker ökar än mer. Saker blir nämligen inom många områden billigare, sådant som tidigare uppfattades som en personlig investering uppfattas idag som konsumtionsvara. Många av de tjänster som utförs är dessutom till för att öka konsumtionen av mängder saker. Lägg till det att en stor del av de tjänster vi köper har med allt längre resande att göra, att en stor del av den forskning som görs går ut på att öka tillväxten som i sig leder till ökad konsumtion av... saker.

Hur kan en generell arbetstidsförkortning med automatik leda till ett hållbarare samhälle? Mycket viktigare är väl att våra privata tjänsteutbyten ökar allas vårt välbefinnande, delaktighet och ömsesidig uppskattning och förståelse. Skatten på (tjänste-) arbete och arbetsgivaravgifter och moms bör därför successivt minska mer och mer och mer.

Slopades sedlar och mynt så skulle exempelvis en platt skatt kunna dras från alla likvida konton (M1) varje natt (t.ex. 0,2 % kl 4 med nuvarande penningmängd). Före 1947 (i praktiken i början på 50-talet)  så fanns det ju ingen skatt på arbete och baskonsumtion!

Fackförenings- och arbetarrörelsen gör väl knappast någonting numera för att förbättra för de sämst ställda! Det som krävs är framför allt mycket lägre och helst räntefria boendekostnader. Då skulle många fler kunna efterfråga privata hälso- och upplevelsetjänster. Många fler skulle kunna leva till låga kostnader på landsbygden samtigt som de erbjuder sina gäster attraktiva upplevelsetjänster till humana priser.

Juholt inledde sitt anförande i partiledardebatten idag med att en del av lösningen på våra nuvarande ekonomiska problem är att folk vågar köpa ny bil och göra den där efterlängtade semesterresan (själv är Juholt brunbränd efter en solresa). 

Ja, jag hörde det debattinlägget. Vart tog Perssons "Gröna folkhem" vägen?

Går vi ner i arbetstid är vi bara ute på stan och handlar prylar i sämsta fall. 

Jag har kollegor som köper nya mobiltelefoner var 6'e mån. och det är väl de som behövs för att 'hjulen skall snurra'. 

Hur mycket konsumerande behöver vi för att vara lyckliga ?