Rädda den svartfläckiga Blåvingen och andra utrotningshotade arter

Blåvingen har blivit Folkpartiets symbol för arbetet med att skydda en utrotningshotad art, tidigare kämpade vi för den vitryggiga hackspetten, en kamp som nu ser ut att ha nått resultat.

Ett småskaligt jord- och skogsbruk samt fiske har stor betydelse för uppfyllelse av flera miljömål. Förvaltarskapstanken uppmuntrar till ett utvecklat ägaransvar och ställer krav på ett hållbart brukande av jord- skogs och fiskeresurserna.

Folkpartiet har en helhetssyn på naturvård, biologisk mångfald, klimat och energi. Bara genom att se sambanden mellan en rik biologisk mångfald, motståndskraftiga ekosystem i hav och på land och klimatutmaningen kan vi klara att förvalta och överlämna en jord i balans till kommande generationer.

Det finns en etisk aspekt i att vårda naturen för dess egen skull, och goda skäl att tillämpa en försiktighetsprincip då vi ännu inte känner till alla konsekvenserna

av att balansen rubbas i de ekosystem som byggts upp under tusentals år.

Den biologiska mångfalden är hotad. Det finns många skäl att bevara och stärka den

myllrande väven av alla de arter som skapar basen för våra livsmöjligheter: Ekonomiska – vi vet idag inte vilken nytta vi och kommande generationer kommer att kunna ha av dagens arter. Etiska – vi har inte rätt att lämna en fattigare värld till våra barn, än den vi ärvde från våra föräldrar. Sociologiska – människan mår bra i en värld där det finns natur och djur in på knutarna. Estetiska – en natur rik på mångfald är vacker.

Men framförallt handlar bevarandet av biologisk mångfald om ett helhetsperspektiv. Vi kan se delar av ekosystem där arterna är beroende av varandra, men vi har alldeles för lite kunskap om helheten. Klimatutmaningen är beroende av om vi klarar av att minska regnskogsskövlingen. Matutmaningen är beroende av om vi klarar av att värna korallrev och grunda hav, skydda fiskebestånd mot utfiskning, bevara jordarnas mullhalt och vattnets kretslopp. Vattenutmaningen är beroende av om vi klarar av att hålla sötvattnet rent och giftfritt och förhindra uttorkning. Kemikalieutmaningen handlar om att minska påverkan på

natur, djur och människor av alla de kemikalier vi sprider.

Alla dessa utmaningar tar Folkpartiet på yttersta allvar och i det arbetet känner jag en stor inspiration att få vara med.

Anita Brodén, riksdagsledamot, Fp, ordförande i partiets arbetsgrupp om naturvård, havsmiljö och biologisk mångfald

Intressant läsning ovan, men det du Anita (FP) skriver, riskerar att bli en mängd fraser som inte är särdeles svåra att hålla med om. Jag tänker exempelvis på det du nämner i form av helhetsperspektiv, minska regnskogsskövlingen, "vi har inte rätt att lämna en fattigare värld till våra barn, än den vi ärvde från våra föräldrar" etc.

   Jag tvivlar inte på att FP och dess "arbetsgrupp om naturvård, havsmiljö och biologisk mångfald" har en genuin vilja att skapa förbättringar på miljöområdet, men noterar att det tycks vara en fråga som i relativt stor utsträckning förs parallellt/bredvid övriga frågor, snarare än som en naturligt integrerad del.

   När jag följt Folkpartiets förslag och utspel i stort, ser jag ett relativt okritiskt hyllande av maximal ekonomisk tillväxt och ex infrastruktursatsningar, där miljömål tycks underordnade, och det får mig att undra vad som i praktiken blir verklighet av formulerade miljömål. När ska egentligen resursfrågor bli en naturlig del av synen på ekonomisk tillväxt? Blir resursfrågor inte en sådan naturlig del av diskussionen, kommer formuleringen "vi har inte rätt att lämna en fattigare värld till våra barn, än den vi ärvde från våra föräldrar" fortsätta att vara just enbart en fras.

   Kanske är det överordnade målet att Alliansen ska kunna visa enighet utåt? Är det därför som miljöfrågor i allmänhet blir relativt perifera? Att vilja visa enighet utåt är inte speciellt konstigt eller ologiskt- så fungerar realpolitiken - men resultatet tycks alltför ofta bli en urvattnad miljöpolitik. Den är rent av lika hotad som den vackra Blåvingen ovan.