BREEAM, LEED och Miljöbyggnad -fastigheternas miljöfrälsare?

Fastigheter står för en stor del av vår energiförbrukning och olika former av miljöpåverkan. Tills nu har det inte direkt funnits något standardiserat sätt att miljöbetygsätta en fastighet i Sverige. Men nu ska det bli ändring på det, när de internationella fastighetscertifieringarna BREAAM och LEED gör sitt intåg, parallellt med nygamla certifieringen Miljöbyggnad. Jag presenterar certifieringarna hastigt och analyserar dem ur ett konsumtionsperspektiv.

BREEAM

Den första BREEAM-certifieringen kom i Sverige i slutet av 2009, en Toyotaserviceanläggning i Göteborg. Det finns bara någon BREEAM-certifierad fastighet till i Sverige, men ett 30-tal till är på gång. BREEAM är brittiskt och står för Building Research Establishment Environmental Assessment Method. BRE var tidigare ett statligt organ men är nu privat. BREEAM finns i ett antal varianter för olika slags fastigheter. Nedan återfinns de kategorier som certifieringen täcker i BREEAM Europe Commercial.

LEED

LEED är amerikanskt och står för Leadership in Energy and Environmental Design. Den första LEED-certifierade fastighet i Sverige blev Pennfäktaren 11 i Stockholm, byggt på 70-talet men nu renoverat och certifierat. Också denna blev certifierad i slutet av 2009. Det finns ca. fem ytterligare fastigheter som är certifierade enligt LEED i Sverige idag och ett 30-tal till är på gång. Nedan återfinns de kategorier som certifieringen täcker i LEED for New Construction and Major Renovation.

Miljöbyggnad

Det finns en uppsjö mer eller mindre nationella certifieringssystem runtom i världen. Green Star i Australien är ett av de mer kända. I Sverige finns Miljöbyggnad, som idag administreras av Swedish Green Building Council, och kom ursprungligen från den s.k. ByggaBo-dialogen. De första Miljöbyggnad-certifieringarna utfärdades 2010. Kategorierna som täcks in av Miljöbyggnad är:

• Energi
• Innemiljö
• Kemiska ämnen
• Särskilda miljökrav

Jämförelse

De två internationella systemen har nog fler likheter än olikheter. De har liknande kategorier, och det går att nå olika nivåer i båda. En skillnad som brukar nämnas är att BREEAM i större utsträckning utgår från det aktuella landets lagstiftning. LEED väljs därför ibland av multinationella företag som vill ha samma certifiering av alla sina byggnader. 

Det svenska Miljöbyggnad har inte lika många kategorier, till exempel ingår inte transporter, vattenanvändning och tidigare markanvändning i certifieringen.

Utveckling

Nybildade Sweden Green Building Council (SGBC) har fått en flygande start och har ett stort antal medlemsföretag redan. SGBC driver två projekt med att anpassa LEED och BREEAM till svenska förhållanden. Man kan tycka att SGBC skulle kunna välja att förorda ett av de tre systemen, men tydligen vill olika aktörer använda olika certifieringar, och då har man valt att erbjuda samtliga det finns efterfrågan på, eftersom det finns medel till det. 

Kommersiella fastigheter och konsumtion

Även om det finns varianter för bostäder i certifieringssystemen så är det ändå de kommersiella fastigheterna som dominerar. Hur kopplar då t.ex. en ICA-butik eller en Volvofabrik till offentlig och privat konsumtion? 

I Naturvårdsverkets rapport "Konsumtionens klimatpåverkan" från 2008 så fördelades precis all näringsverksamhet till offentlig och privat konsumtion, och den privata konsumtionen delades in i mat, transport, bostad och shopping. Man fördelade helt enkelt ut miljöpåverkan från ICA-butiken på de produkter som ICA säljer. ICA-butikens energiförbrukning och annat belastar därmed maten de säljer, fördelat efter pris. Dyrare produkter får ta större andel av fastighetens klimatpåverkan. Samma sak gäller om man kör Volvo, den bär också fabrikens växthusgasutsläpp.

På detta sätt kan kommersiella fastigheters miljöpåverkan kopplas till offentlig och privat konsumtion. Blir fastigheterna bättre minskar miljöpåverkan från konsumtionen.

I själva certifieringarna som sådana verkar det dock inte finnas så mycket av konsumtionsperspektiv. Byggnaderna utvärderas på tekniska prestanda snarare än på vilken miljöpåverkan det blir per person. I Green Star ska det dock finnas någon mekanism som motverkar byggandet av alltför stora lägenheter.

Certifieringssystem för stadsdelar

Om det här med certifieringssystem för fastigheter är nytt så är certifieringssystem för stadsdelar ännu nyare. BREEAM Communities och LEED Neighborhood Development finns redan, och det finns certifierade områden. Australiska Green Star Communities är på gång. Och SGBC förberederer sig just nu för höstens seminarieserie om hållbarhetscertifiering av stadsdelar, mer om det svenska arbetet med hållbarhetscertifiering av stadsdelar finns på http://www.hallplatsen.nu/. Västra Hamnen i Malmö ska bli BREEAM Communities-certifierad. Jag kommer att återkomma till stadsdelscertifieringar senare i höst.

Slutsats

Miljöcertifieringar av fastigheter och stadsdelar kommer nu mycket snabbt. Från att det i princip bara funnits energideklarationer så kommer nu en hel drös miljöcertifieringssystem. Jag tycker att det i grunden är positivt, kategorierna verkar heltäckande och att känna till byggnaders och stadsdelars miljöpåverkan är första steget till att få dem hållbara.

Finns det risk att det mest blir greenwash? Att fastigheterna och stadsdelarna får betydande miljöpåverkan trots fina certifieringar? Att byggbolagen, som är med och betalar, påverkar utformningen av systemen och sänker trösklarna? Kanske, vi behöver nog titta närmare på någon certifierad fastighet innan det går att säga.

Referenser

http://portal.ch.lu.se/Campus.NET/Services/Publication/Export.aspx?id=1830&type=doc

http://www.sgbc.se/

http://www.sgbc.se/SGBCA1/wp-content/uploads/2011/02/Milj%C3%B6byggnad.pdf

Samtal med Örjan Lundberg på Green Building Council of Australia

http://www.mypaper.se/show/text.asp?pid=345296540066315&page=103

Intressant. Ger certifieringarna bara en ögonblicksbild eller ingår parametrar om att jobba med kontinuerliga förbättringar?

Kontinuerliga förbättringar är nog inte inbyggt vad jag förstår. Vill man höja betyget själv så får man skicka in ny dokumentation till certifieringsorganen.

I BREEAM så heter betygen:
Pass
Good
Very good
Excellent
Outstanding

I LEED heter betygen:
Certifierad
Silver
Guld
Platinum

I Miljöbyggnad heter betygen:
Brons
Silver
Guld

Enligt exjobbet (s. 69) jag länkar till först under referenser ingår inte någon efterkontroll i BREEAM och LEED, vilket jag ju spontant tycker borde finnas om man ska behålla certifieringen över tid.

LEED har ett verktyg för kontinuerlig uppföljning, LEED existing building operation and maintenance, eller LEED EBoM som det förkortas, läs mer här http://www.usgbc.org/DisplayPage.aspx?CMSPageID=221 Vi på Green Building Council of Australia utvecklar just nu ett verktyg för samma funktion, Green Star - Performance, läs mer här. http://www.gbca.org.au/performance/ De andra verktygen handlar mer om byggnadens design och byggprocess.

Mycket intressant!
Men jag måste konstatera -sorgligt nog- att inget certifieringssystem tar upp kretsloppsanpassning av bl. a. avlopp. Begreppet avlopp förekommer överhuvudtaget inte. Det gamla vanliga tänkandet: vatten ja, avlopp "existerar inte". Jag tycker att år 2011 borde vi kommit fram ändå såpass långt i miljömedvetenhet att kunna inse: saker hänger ihop!
VA (vatten och avlopp) är ett väletablerat begrepp, men när miljötänk skall in, då plötsligt avloppet "glöms bort".
Hållbara, kretsloppslösningar finns inte idag för avlopp (för städer). Att dagens avloppsrening är INTE hållbar eller särskild kretsloppsanpassad är ju ett faktum.
Certifierat slam från större reningsverk är en mycket ifrågesatt "gödsel" , inte minst pga slammens Kadmium och andra kemikaliecoktails osäkra inverkan på åkrar ifall slammet skall in i näringskretslopp.

Jag saknar VA kriteriet i alla certifieringssystem ovan.
Var finns då incitamente för miljömedvetna, driftiga byggbolag att sticka ut hakan och satsa t.ex. på innovation och hållbara lösningar vad det gäller VA (då menar jag A som avlopp inkluderat)?

Håller med Zsofia, vi får lobba för att näringskretslopp ska läggas till i certifieringarna.

Google kör med LEED, och har fått några byggnader Platinum-certifierade (det högsta LEED-betyget):

http://googleblog.blogspot.com/2011/08/building-healthier-greener-google.html

Nu finns även Svanen att välja på som certifieringssystem av flerbostadshus:
http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.400529/sa-gront-ar-sveriges-forsta-svanenmarkta-flerbostadshus

Nog med förslag om komplicerade certifieringssystem som sällan kommer fastighetsägaren, brukaren och miljön tillgodo.
Certifiering i olika former har redan genomförts i byggsektorn men den har knappast kommit brukaren tillgodo. Kvalitets- och miljöcertifiering i byggsektorn tillämpas vid upphandling av entreprenader för att skapa en viss ”ordning” på byggplatsen. Men avståndet är fortfarande stort mellan kvalitetspärmarna på huvudkontoret och byggplatsen. Det kommer att ta lång tid innan certifieringens praktiska regelverk når ut till hela organisationen och ändå kommer dessa pärmar inte att garantera kvaliteten på bostaden. Den kan snarast betraktas som byggherrens och byggmästarens skyddsnät på arbetsplatsen samt ett användbart uppslagsverk för ursäkter när missnöjda boende framför klagomål. Det hjälper inte att huset byggts efter alla tänkbara krav på energiförbrukning. Nästan alla certifieringar är en färskvara med ”bäst före datum” inom 10 år. Resterande tid av ett hus livslängd är ett ekonomiskt och miljömässigt ett oskrivet kort med obehagliga överraskningar
För brukaren / konsumenten är det viktigt att nybyggda hus blir fullgoda förvaltningsobjekt. Dagens husbyggande är i första hand inriktad på rationell produktion än ett förvaltningsoptimerat resultat. Kontroller, bestämmelser och anvisningar från myndigheter, beställare räcker inte. Byggmästaren garanterar i begränsad omfattning husets förvaltningsstandard.
Husets förvaltningskostnader är helt beroende av de valda systemlösningarna för stomme och installationer i 50-100 år framöver. Kostnaderna för driften är i ett längre tidsperspektiv betydligt större än produktionskostnaden vilket ofta glöms bort i ”allas” strävan att bygga billigt och snabbt. För samhället och brukaren blir den ensidigt produktionsvänliga processen en diskontering av framtida årskostnader.
Vem får då ta smällen när stora reinvesteringar krävs  för att husets försörjningssystem ska fortsätta att fungera? Inte är det den ursprungliga byggherren eller byggmästaren. Garantitider är ju som bekant mycket korta och villkoren svårtolkade. Möjligheten för en fastighetsägare  att vinna en tvist är mycket begränsad.
Vid bygglovsansökan krävs att en energibalansberäkning redovisas. Några krav på värme- och ventilationsanläggningarnas systemlösningar med avseende på hållbarhet krävs ej. Under en byggnadens livstid kommer i huvudsak alla installationer vara ersatta flera gånger om. Utrymmen för byggnadens infrastruktur behöver utvecklas mot generösa och flexibla systemlösningar i stommen. För att påskynda en nödvändig kvalitetsprocess bör alla nybyggda bostäder certifieras med avseende på förvaltningsskedet. Längre garantitider är en av  förutsättningarna. En grund bör väl hålla i 100 år och en stomme i 50 år vilket är detsamma som husets ekonomiska livslängd.
 

Jag får tyvärr säga att jag delar en mycket av Åkes svartsyn när det gäller byggbranschen i Sverige, med undantag för att byggindustrin skulle vara ute efter rationell produktion. Flera statliga skrifter (1, 2, 3) har belyst det oerhörda slarv och slöseri som förekommer och har kommit fram till att byggkostnader och resursförbrukning genom rationell produktion skulle kunna minskas med flera 10-tals procent. På ett internationellt seminarium idag om de relaterade certifieringarna BREEAM Communities och LEED Neighborhood Development kom det fram att Diligentia redan i sin förprojektering av området Masthusen i Västra Hamnen i Malmö sparat in 40 miljoner kronor genom att följa den förstnämnda standarden.

Med det sagt är jag ändå tveksam till att marknaden inom en rimlig framtid kommer att kunna "reglera" sig själv. Byggindustrin kan överhuvud taget svårligen beskrivas som en fungerande marknad och har visat påtaglig motståndskraft mot förnyelse.

Frågan som ska ställas är om det ens är önskvärt att dessa effekter ska uppnås på frivillig väg eller om det snarare är så att det är vår bygglagstiftning som borde uppgraderas att reflektera nutida och framtida utmaningar. I stället för att privatisera (med alla frågetecken om legitimitet och robusthet som det väcker) det hållbara byggandet borde, precis som gäller för byggnaders hållfasthet, sundhet och tillgänglighet mm, kommunerna ges möjlighet att ställa krav på deras miljöpåverkan.

Det samma gäller kanske i ännu högre grad ovan nämnda tillägscertifieringar vis à vis stadsplaneringen, något som i högsta grad berör det allmänna. Medan det förefaller vara mycket ambitiösa system och högst sympatiska avsikter tror jag att man siktat in sig på en olycklig genomförandemodell för grundad strikt på företagsekonomiska incitament. En bra ursäkt är väl dock det offentligas ganska påtagliga ointresse för att lagstifta om hållbarhetsfrågor.

Detta lämnar litet utrymme för kommuner att påverka byggandet annat än på kommunalt ägd mark. Det är enormt viktigt att inse och att den enda möjligheten ligger i att vid markanvisning och -försäljning använda civilrättsliga instrument aggressivt för att sluta avtal om att tex ovanstående system ska följas till önskad nivå.

Åke, Göteborgs stad har tagit fram riktlinjerna "Miljöanpassat Byggande Göteborg", där Beständighet är en av kategorierna. I Kvillebäcken har detta bakats in i en miljöplan. För att få höga betyg krävs t.ex. att LCC-beräkningar görs. Så här står det för mellanbetyget:

LCC-beräkningar inklusive framtida kostnader och kvalitetsaspekter för stomme, klimatskal och huvudsystem beaktas

Tolkar jag dig rätt om det är något sådant du är ute efter? Har skrivit något om detta här.

Kami, intressant där om vem det är som ska stå för lösningarna, kommunen eller näringslivet. Jag kan hålla med om att drömscenariot är att det inte är tillåtet att bygga annat än det bästa. Certifieringssystem skulle därför bli onödiga. Men jag antar att det finns en politisk realitet som omöjliggör det? Sen kan jag iofs tycka att det är sympatiskt att de som ska bygga och förvalta får vara med i planeringen från början. 

Jag har just skummat igenom Miljöbyggnadsdokumentationen och upptäckt något som jag tror är en skillnad jämfört med LEED och BREEAM. I Miljöbyggnad finns fyra områden: Energi, Innemiljö, Material och kemikalier samt Särskilda miljökrav. Betygen som kan nås är Brons, Silver och Guld. För att få ett högre betyg krävs att samtliga områden har nått den nivån. Fördelen blir att det blir en jämn nivå, att det inte kan bli uppenbara brister. En nackdel som jag kan se är att incitamenten att gå ett steg längre inom vissa områden minskar, eftersom det inte påverkar slutbetyget överhuvudtaget.

http://www.sgbc.se/SGBCA1/wp-content/uploads/2011/01/Miljoklassning_nybyggnad_hela.pdf

http://www.sgbc.se/SGBCA1/wp-content/uploads/2011/01/Tekniska-f%C3%B6rtydliganden-MB-nybyggnad-110529.pdf

För att förtydliga: Det är näringslivet som ska stå för lösningarna, det allmänna för kraven och sen är det bara bra om man vill använda certifieringssystemens synbarligen mycket strukturerade och pedagogiska process för att nå dit.

Problemet med att privatisera incitamentet är bland annat att det bygger på att byggherren måste se en konkurrensfördel mot sin valda markadsmålgrupp i att välja att certifiera sitt projekt. Skulle man på lokal nivå reglera om en minstanivå som i princip motsvarar att man har en certifiering skulle denna förutsättning vara borta och då kommer en annan viktig marknadslogik in: den om konkurrensen mellan städer/regioner. Byggföretagen är ingalunda några lokala aktörer. Som jag antydde tidigare så tror jag inte ens att de i realiteten följer marknadsekonomiska lagar utan snarare den om minsta motståndet*. Oavsett så väljer de att bygga var de vill. Medan detta kanske skulle hålla för riktigt attraktiva kommuner som Malmö är det naturligtvis betydligt svårare att höja kraven för orter som redan har svårt att utvecklas.

Ovanstående är från det offentligas sida ett nollalternativ, alltså varken morot eller piska. Dvs marknaden gör sin grej utifrån hur den uppfattar efterfrågan. Ett alternativ till reglering (piska) vore på kort sikt möjligtvis att kommunerna erbjöd fördelar för aktörer som förband sig att i all lokal verksamhet tex låta sig certifieras, såsom förtur eller rabatt på framtida tomter. Även här finns det naturligtvis juridiska frågetecken. Och etiska.

* Har du nånsin träffat en byggbas vet du att han är mer intresserad av fredagens 18-hålare än att göra ett bra jobb de övriga dagarna... ;P

Kami. Vilka möjligheter har en kommun att kräva certifiering - eller någon annan form av krav som är hårdare än gällande byggnormer - vid beviljande av bygglov?

@Mattias: Inga, om man inte har civilrättsligt avtalat om det. Bygglov måste medges om det följer detaljplanen för det aktuella området samt följer gällande lag avseende byggnaders egenskaper. Det är inte helt omöjligt att det skulle gå att skriva in i något sådant när detaljplanen upprättas. Men jag är tveksam till om det är lämpligt att skriva in tredje parts normsystem eftersom man inte har kontroll över det, samt att man måste tillse likställighetsprinciper.

I Malmö och Lund erbjuds byggherrar att förbinda sig till Miljöbyggprogram syd, eller förutsätts i fall när det är kommunen som säljer marken. I sådana fall kontrolleras avtalsförpliktelserna i bygglovsgranskningen och stäms även av efter en viss tid av drift. Liknande arrangemang kan säkert användas med andra certifieringssystem.

När det gäller enskilda byggnader funderar jag på om bäst väg inte vore att komplettera och skärpa BBR (Boverkets byggregler) som detaljerar just ovan nämnda byggnadsegenskaper, så att de innehåller liknande krav som de certifieringsprogrammen innehåller. Certifieringsprogrammen kan då fortsätta att fungera på frivillig väg för att erbjuda en mot de juridiska kraven fungerande projekterings- och kontroll- och byggprocess, samt för att tillhandahålla alternativ med krav utöver de juridiska vid givet tillfälle.

En inte oviktig fråga är förresten avvägningen mellan harmoniska normer och anpassning till landets/ortens specifika förutsättningar.

Ett motiv till certifieringarna som nämndes under seminariet och som jag glömt bort att nämna är också att byggherrar ser en fördel i internationellt gångbara certifieringar, eftersom man vill att den ska ligga grund för värderingen av fastigheten vid internationell försäljning. Sådan har blivit vanlig.

Tack Kami. Intressant. Om jag förstår dig rätt så kan alltså en kommun föra in till exempel ett energikrav vid bygglovstilldelningen, givet att det stipulerats redan i detaljplanen.

Vad man kan och ska reglera i detaljplan framgår såvitt jag förstått av Plan- och bygglagens 4 kapitel, och där återfinns inget sådant.

Just krav på byggnaders energiegenskaper är emellertid något som råkar regleras av BBR.

STADSDELAR OCH HUSDELAR
Certifieringssystem för stadsdelar kommer nu, som Johan konstaterat, mycket snabbt. Utan att ha detaljgranskat det ambitiösa innehållet befarar jag att man kommer att drunkna i certifieringar. Som tidigare påpekats är byggnaders utrymme för ledningar som regel för trånga för underhåll och byten. Miljö- och kostnadskonsekvenserna är uppenbara när åtkomst till ledningar medför stora ingrepp i stommen.
Kommunens infrastruktur är vanligtvis nedgrävd under gatan. El, tele, data, fjärrvärme vatten och avlopp förläggs som regel i kross, sand och cellplast, i undantagsfall i kulvertar. Ledningar blir slitna, omoderna eller går sönder. Grävmaskiner schaktar fram ledningar och lastbilar transporterar nya och gamla massor i skytteltrafik. Framkomligheten begränsas och miljön påverkas negativt i flera bemärkelser. Proceduren kommer dessvärre att upprepas åtskilliga gånger.
”Sandlådan” är inte den dynamiska gatukropp som tillåter smidiga ingrepp i underliggande ledningar. Om målen för hållbarhet för kretsslopp, som Zsofia efterlyser, skall förverkligas krävs bl a en smartare gatukropp som möjliggör kontinuerlig åtkomst till alla ledningar och tekniska installationer. Ett prefabricerat rymligt kulvertsystem som grävs ned i gatan. Här finns plats för innovationer.
 
Rationell produktion inom byggindustrin, d v s tillverkarna av byggdelar, är naturligtvis bra och nödvändigt.  Min kritiken mot rationell produktion avser i första hand den tidspressade monteringen av byggnadsdelarna på plats. Prefabricerade  delar passar inte alltid ihop med varandra och sällan med installationerna.
Kami, det är för ensidigt att lägga skulden på  byggplatsens personal. Byggfusk, byggfel och övriga missar görs inte bara på byggplatsen utan i minst lika stor utsträckning i projekteringsskedet. Arkitekter, konstruktörer, installationstekniker ska på korttid upprätta handlingar inför byggstarten. Ekonomiska ramar styr i stor utsträckning utformning och tekniska lösningar i planerings- och produktionsskedet. Nya tekniska lösningar testas direkt i produktionen. En del innovationer är bra men allt för många är dåliga. Det finns många exempel på direkt urusla lösningar. Jag behöver väl bara nämna fuktskadorna. Byggsektorns aktörer simmar ändå lugnt vidare och har uppenbarligen glömt tidigare misstag trots att kostat både anseende och pengar. Men anseendet är tydligen en färskvara med en hållbarhet på ett par år.
 
Vid sidan av lagar, regler beskrivningar, rekommendationer, finns en annan lösning som till vissa delar kan ersätta certifieringen, ANSVAR .
De korta garantitiderna som tillämpas idag övervältrar de ekonomiska ansvaret på fastighetsägaren innan husets alla efterarbeten är slutförda. Vanligtvis är efterarbeten av kosmetisk karaktär. Allvarligare fel husets stomme, tak, ytterväggar, och tekniska installationer hinner sällan uppdagas innan fastighetsägaren övertagit hela ansvaret.
 
Det är dags för nya spelregler. Certifiering i all ära men dom får inte bli allt för teoretiska och svårbegripliga och fram för allt inte för detaljerade.  Husproducenterna borde tvingas ta ett större och mer långsiktigt ansvar för sina produkter. Det står varje byggherre inkl. kommunen, fritt att ställa krav på längre garantitider (illustration nedan) även om det faller utanför praxis i byggsektorn. Tyvärr är det inte köparens marknad och konkurrensen i byggsektorn kunde vara bättre. Där kan lagstiftningen och kommunerna skärpa kraven på hållbarhet och ansvar. Det är slutprodukten som ska brukscertifieras.
 

Lite förtydligande till zsofia: En del av kapitlet Vattenanvändning i LEED fokuserar på att reducera mängden avloppsvatten som lämnar byggnaden i syfte att minimera behovet av kommunala transport- och reningsanläggningar. Föreslagna lösningar inefattar bl.a. lokal rening av grå- och svartvatten. Dock så har inga av de projekten som jag deltar i valt att gå denna vägen men jag tycker att det är bra att frågan lyfts. Jag skulle misstänka att liknande tänk även finns i BREEAM.

Rörande kontinuerliga förbättringar så är LEED-certifieringarna endast gällande i 5 år varpå fastighetsägaren kan välja att genomföra en ny certifiering (den ovan nämnda EBoM-certifieringen). Förhoppningen är att fastighetsägare genomför dessa certifieringar vart 5:e år då byggnadens prestanda utvärderas och förhoppningsvis förbättras. Personligen tycker jag att detta är ett bra incitament för vettigare fastighetsdrift och min förhoppningen är att även fastighetsägare tycker detsamma.

För exempel på en bra EBoM-certifiering, se:
http://skanska-sustainability-case-studies.com/pdfs/77/77_Osterport_v001.pdf

Det är naturligt bra att huset kontrolleras med jämna mellanrum med syfte att upprätthålla miljömässiga krav. En uppdelning i svartvatten och gråvatten är ett steg i rätt riktning.

Med 5-åriga cerifieringsintervall blir det ännu mer viktigt att åtkomsten till certifieringsobjekten förbättras avsevärt. För att använda ett slitet begrepp så saknas "transparens" i byggnadernas infrastruktur, el,vatten, avlopp, värme, ventilation,data/teleledningar etc. D v s allt som gör byggnaden användbar.  "Vi" vill  inte ha synliga ledningar och dom får inte ta för mycket plats. Utrymme för ledningar minimeras redan i projekteringsfasen. Det är ju ingen "säljbart" yta. Ett "nödvändigt ont" som ändå ska fungera i överskådlig framtid. Service, reparationer och byten är ofrånkomligt om funktion och miljökrav ska kunna upprätthållas.

Ett exempel på olämpliga lösningar är de avloppsledningar som förläggs under den platsgjutna bottenplattan. Tyvärr vanligt förekommande. Hur kontrolleras/ certifieras denna dolda miljöbomb? Ev. läckage går direkt ut i grundvattnet. det dröja flera år innan skadan upptäcks och ev. hälsokonsekvenser.

Utan en intelligent byggnadsstomme med genrösa utrymmen för infrastrukturen kan inte fortlöpande certifieringar och förbättringsåtgärder genomföras på ett ekonomiskt försvarbart sätt.

Kontakta [email protected] så skickar jag bilder från verkligheten.