Sustainable Consumption and Production Action Plan

Inom några veckor kommer EU-kommissionen presentera den "Sustainable Consumption and Production Action Plan" som varit på gång länge nu och blivit försenad. Jag hörde rykten om att den tyvärr mest kommer hänga kvar i det gamla miljöpolitikparadigmet, alltså att göra effektiviseringar av produktionen. Konsumtionen ska behandlas ganska styvmoderligt, även om det finns öppningar för att senare komplettera med konsumtionspolitik. Jag tänkte recensera SCP Action Plan när den kommer. Tills dess kan man titta på bifogad länk om man är intresserad av vad detta är.

I juli kom till slut handlingsplanen. Det första jag noterar är att den har fått ett tillägg i titeln. Förut hette den Sustainable Consumption and Production (SCP) Action Plan. Nu heter den Sustainable Consumption and Production and Sustainable Industrial Policy Action Plan. Handlingsplanen består av flera delar: Ett sammanfattande dokument som innehåller ett "dynamiskt ramverk för att förbättra energi- och miljöprestanda hos produkter och underlätta för konsumenter att välja dessa produkter." Förslag för att utöka Ecodesigndirektivet Förslag för att revidera Ecolabelreglerna (EU-blomman) Förslag för att revidera EMAS-reglerna Kommunikation om Grön offentlig upphandling Följande hör också till, men kommer senare: Förslag för att revidera Energimärkningsdirektivet Förslag till regler för verifiering av miljöteknik Uppmuntra resurseffektivitet Uppmuntra eco-innovation Utveckla industripolicys för miljöteknikföretag Branschanpassade angreppssätt Uppmuntra god sed internationellt Uppmuntra internationell handel av miljövänliga varor och tjänster Jag har läst och kommenterat det sammanfattande dokumentet, och delat in kommentarerna i ett antal teman: Ekonomisk tillväxt och hållbarhet Vad är hållbar konsumtion och hållbar livsstil? Information till konsumenter Morötter Internationell handel eller närproducerat? EKONOMISK TILLVÄXT OCH HÅLLBARHET Handlingsplanen inleds med att visa på hur EU:s industriella konkurrenskraft, och därmed också tillväxt och sysselsättningsnivå har förbättrats de senaste två åren. ”European industry is globally competitive, contributing substantially to growth and jobs. Through its Industrial Policy, the Commission has continued to set the right framework conditions for doing business in Europe.” Efter detta följer direkt: “The challenge is now to integrate sustainability into this picture”. Redan i tredje stycket i handlingsplanen indikeras alltså att ekonomisk tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft går före hållbarhet. Här finns det definitivt tillfälle till reflektion, eftersom allt fler nu ifrågasätter det hållbara i evig ekonomisk tillväxt i kombination med en kraftigt ökande världsbefolkning. Romklubbens ”Limits to Growth” från 1972 är idag aktuellare än någonsin. Många råvarupriser har fördubblats eller till och med mångdubblats de senaste fem åren, medräknat de senaste månadernas konjunkturnedgång. Flera ekonomiskt viktiga fiskarter är utfiskade om 40 år om vi håller samma fisketakt. Regnskog skövlas i en rasande takt. Artutrotningen sker också den i en rasande takt. Den ökande halten av växthusgaser i atmosfären hotar vår existens, så som vi känner den idag, med början i fattiga länder. Vi vet att ekonomiskt välstånd och miljöpåverkan ofta har en stark koppling, se t.ex. den ökande konsumtionen av mejeri- och köttprodukter i det ekonomiskt allt starkare Kina. Världens ekonomiska supermakt, USA, är också den med högst växthusgasutsläpp per capita. Fattiga länder har hållbara växthusgasutsläpp. Att inte beakta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan måste anses vara en brist i handlingsplanen, när det är troligt att betydligt större förändringar än inkrementellt mindre resurskrävande produktion och produkter kommer att krävas för att nå hållbarhet. Små effektiviseringar inom industrin äts upp av ett ökande ekonomiskt välstånd, alltmer resurskrävande livsstilar och en ökad befolkning. Kommissionens alltför begränsade syn på vad som krävs blir också tydligt när jag ser användandet av sådana formuleringar som ”hållbara” och ”miljövänliga” produkter. Sådana begrepp gäller helt enkelt inte, eftersom hållbarheten bestäms av hur många produkter som konsumeras. En och annan bil för hundra år sedan var inget hot mot miljömässig hållbarhet, oavsett dåligt renade avgaser. Det är när det blir stora mängder och stor användning som vi får problem. Hur miljömässigt hållbara är ”miljöbilar” om hela världens befolkning skulle äga en och köra lika långt i den som medeleuropéen? Liknande exempel kan göras inom en stor mängd konsumtionsgrupper. Flygresor, mat samt vatten- och energikonsumtion i bostaden är bara några exempel. Att ifrågasätta tillväxtekonomin är självklart mycket utmanande eftersom hela vårt samhälle är uppbyggd kring den. Men när det blir allt tydligare tecken på att den är svår att förena med hållbarhet, krävs det då inte en reflektion om huruvida evig ekonomisk tillväxt är möjlig? Kommissionen kan också vara hjälpt av forskning som visar att det enbart finns en svag korrelation mellan lycka hos medborgaren och inkomst, givet inkomst över en given nivå (se t.ex. en genomgång av den forskningen av Solér, 2008). Vi blir alltså inte, ens kortsiktigt, generellt gladare av en hög tillväxt, och vad är då anledningen att sätta tillväxten först? VAD ÄR HÅLLBAR KONSUMTION OCH HÅLLBAR LIVSSTIL? Titeländringen på handlingsplanen är symptomatisk med innehållet, som har en klar övervikt mot produktion och produkter snarare än konsumtion och livsstil. Kärnan i handlingsplanen sägs vara ett dynamiskt ramverk för att förbättra energi- och miljöprestanda hos produkter och underlätta för konsumenter att välja dessa produkter. Om vi släpper den utmanande frågan om det hållbara i evig ekonomisk tillväxt, och säger att vi ska ha en ”hållbar tillväxt”, hur måste i så fall den tillväxten se ut? Den måste naturligtvis vara i princip fri från resursanvändning och utsläpp eftersom vi redan har för hög resursanvändning och för höga utsläpp. Genomgående i handlingsplanen så talas det om att produktion och produkter ska få mindre miljöpåverkan, och att konsumenter ska utbildas för att välja mindre miljöpåverkande produkter. I klart fokus står energianvändande produkter, även om det konstateras att dessa bara står för 31-36 % av miljöpåverkan från produkter. Frågan är bara här vad som ingår i begreppet produkter? Inbegriper det all konsumtion, även t.ex. flygresor och el? Enligt flera studier, också refererade till i handlingsplanen, vet vi att de stora miljöpåverkande konsumtionsgrupperna, för kvantifierbara miljöpåverkanskategorier som klimatpåverkan, övergödning och försurning (inte alla miljöpåverkanskategorier, som sägs i handlingsplanen), är persontransport, energianvändning i bostaden och mat. Här har livsstilsförändringar stor potential att minska påverkan, och utgående från dessa tre områden blir till exempel följande frågor relevanta för den enskilde medborgaren: Hur långt och ofta behöver jag resa i jobb och på fritid? Hur nära arbetsplatsen, serviceställen och dagis väljer jag att bo? Vilket resesätt väljer jag? Hur stort bor jag, och med vilken inomhustemperatur? Hur mycket varmvatten använder jag? Vilken energikälla väljer jag till hemmet? Vilken proteinkälla väljer jag? Väljer jag säsongens grönsaker, odlade i min region? Väljer jag ekologiskt producerade livsmedel och odlar en del av mina livsmedel själv? De här frågorna skiljer sig från handlingsplanens fokus, där det mesta handlar om energianvändande produkter och deras miljöpåverkan. Man kan fråga sig varför just denna konsumtionsgrupp står i ett sådant fokus? Ur ett renodlat konsumtionsperspektiv (ej livsstilsperspektiv) borde handlingsplanens fokus med stöd från EIPRO och liknande studier ligga på flygresor, bildrivmedel, el och värme samt olika livsmedelsprodukter med känd hög miljöpåverkan, t.ex. kött från tamboskap, mejeriprodukter, ris, grönsaker odlade med värmetillskott, livsmedel med energikrävande transporter och alla livsmedel framställda med hjälp av pesticider och konstgödsel. Det finns också andra miljöpåverkande konsumtionsgrupper som inte lyfts fram i EIPRO eftersom viss miljöpåverkan är svår att kvantifiera och därför inte har räknats på. Exempel är utfiskning samt giftanvändning och vattenförbrukning vid tillverkning av kläder. Det underliggande budskapet till medborgaren i handlingsplanen är att fortsätta konsumera samma saker, men välja de produkter och tjänster med bättre miljöprestanda. Frågan är om detta är tillräckligt, och om inte större förändringar av livsstil och konsumtionsmönster, utgående från frågorna ovan, är nödvändiga. INFORMATION TILL KONSUMENTER Handlingsplanen säger att konsumenter får information om produkter tack vare energimärkningen, Energy Star-märkningen och Ecolabel Regulation. När det gäller energimärkningen så stämmer detta för de produkter som omfattas, eftersom märkningen är obligatorisk och även innefattar negativ information. När det gäller Ecolabel Regulation så är det dock bara en liten del av konsumtionsgrupperna som ingår, och eftersom det är en positiv, frivillig märkning så är det dessutom bara en liten del av dessa produkter som får någon information. För majoriteten av produkter saknas alltså information, detta måste kommissionen vara tydligare med. Det är synd att märkningen av energianvändande produkter under Ecodesigndirektivet också blir frivillig. En ny möjlighet till införande av obligatorisk information dröjer ända till 2012. Övriga informationsåtgärder till konsumenter som nämns är Europa diary och DOLCETTA. Detta var okända verktyg för mig. En snabb koll visar att Europa diary är ett utbildningspaket som EU erbjuder lärare, och innehåller allt från droger till resor. Hållbar konsumtion ingår också. DOLCETTA kunde jag inte googla fram. Utan mer information om detta är jag tveksam till att de här verktygen skulle ha någon större effekt på konsumtionsmönster. Det är inte bara att informationsinstrumenten är dåligt samordnade som ger konsumenterna dålig information. Det är bara obligatorisk information som kan ge information om alla produkter, och inte bara vissa av de med bäst miljöprestanda. Frivillig märkning ger konsumenterna intrycket av att det finns ”normala” produkter (helt utan miljöinformation) och ”miljöbättre” produkter. Information till konsumenter i köpögonblicket är bra, men det finns outnyttjad potential i den produktrelaterade information som redan finns för många produktkategorier (t.ex. energi och drivmedel) och som är på väg att tas fram för andra, t.ex. mat. Om system byggdes upp så att information om medborgarens totala miljöpåverkan från konsumtionen sammanställdes och kommunicerades ges medborgaren helt andra möjligheter att tydligt se vad som är stort och smått i livsstilen, och få feedback på livsstilsförändringar än vad en positiv märkning på enskilda produkter i köpögonblicket kan göra. MORÖTTER Potentialen i att utnyttja offentlig upphandling som drivkraft för producenter av miljöbättre produkter uppmärksammas, vilket är bra. Det är dock oroande att handlingsplanen inte ger stöd för att miljöbättre inköp får ha en högre kostnad, detta lär begränsa möjligheterna för att verkligen stödja de produkter som har väsentligt lägre miljöpåverkan. Potentialen i att internalisera miljöpåverkan från produkter via skattesystemet uppmärksammas också, vilket naturligtvis kan styra konsumtionen åt rätt håll. INTERNATIONELL HANDEL ELLER NÄRPRODUCERAT? Handlingsplanen vill uppmuntra internationell handel med ”miljövänliga produkter och tjänster”. Förutom användningen av ordet miljövänligt kan man också undra varför inte handlingsplanen uppmuntrar närproducerade varor med litet transportbehov? Internationell handel ger bara miljöfördelar om den förser en annan marknad med produkter som har mindre miljöpåverkan än de som kan produceras lokalt. Miljöteknik kan vara ett sådant område, men det gäller definitivt inte för alla produktgrupper, där en lång transportsträcka kan äta upp en eventuellt bättre miljöprestanda från början. Att mat flyttas mellan kontinenter har också betydelse för utarmning av jordar och övergödning av vattendrag.

Det var en redig genomgång Johan! Med tanke på ekonomisk tillväxt och miljön så är ju detta inte något uppseendeväckande i lagstiftning. I princip alla typer av miljökonventioner (sthlm-72, Rio-92, Johannesburg-02, samtlig EU lagstiftning, etc) är fulla med dessa motstridigheter. I en paragraf kan det stå att miljön måste skyddas och att resursuttag måste begränsas för att i nästa paragraf stå att fri handel och ekonomisk tillväxt är en förutsättning för hållbar utveckling och skall till uppmuntras. Inriktningen på politiken står alltså inskrivet direkt i internationell, EU - och därmed - svensk lag. Detta tänk är så inmurat i princip alla institutioner på alla samhällets nivåer att jag har svårt att se vad som skulle kunna ändra på detta. Det skulle väl vara en lång och riktigt grym resurs- och klimatkatastrof.

Här står massa fluff som försöker få SCP att framstå som mycket mer än vad det är.