I omställningssteg #2 pratade jag om vår köttkonsumtion och varför det är vår viktigaste mat- och miljöfråga. Kanske är det att gapa över mycket, men i omställningsteg #3 försöker jag täcka in resten av mat- och miljöfrågorna och går mycket kondenserat igenom fisk, ekologiskt, närproducerat, svinn och kretslopp.

Ät rätt fisk

Fiskbestånden i våra hav är akut hotade. 29 % av matfiskbestånden har redan kollapsat och om vi fortsätter att fiska på samma sätt som idag så är all matfisk i haven slut till 2048! Det är helt alarmerande siffror, och följdverkningarna när arter plockas bort från ekosystemen kan bli stora.

En del fiskemetoder slår också direkt hårt mot ekosystemet, till exempel bottentrålning där fiskeutrustningen släpas på botten och totalt ändrar livsförutsättningarna där. Bottentrålning är också mycket energikrävande. Ett kilo bottentrålad torsk kräver ca. en liter dieselolja, och ett kilo bottentrålade kräftor kräver hela nio liter dieselolja!

Fiskepolitiken är avgörande för att den alarmerande utvecklingen ska kunna stävjas. Isabella Lövin, författare till Tyst hav, gör nu vad hon kan i Europaparlamentet. Den som hänger på Facebook kan följa och stödja Isabella där.

När du själv ska välja fisk så kan du använda WWF:s fiskguide och välja grönmärkt fisk. Vissa kokböcker använder WWF:s fiskguide i receptet, t.ex. i den kommande boken “Sju årstider i Majas kök” (kommer april 2011). I Majas matverkstad, en recepttjänst med veckomenyer som följer säsong och som är komponerade utifrån miljö- och hälsokriterier, används också WWF:s fiskguide.

Hållbar mängd kött, sedan ekologiskt, sedan närproducerat
En fråga som ofta stöts och blöts är närodlat kontra ekologiskt producerat. Vad är viktigast ur ett miljöperspektiv? Det enkla svaret är naturligtvis att äta både ekologiskt och närproducerat. Något som dock brukar glömmas bort är att denna tvist inte är den viktigaste mat- och miljöfrågan, det går att argumentera för att en minskad köttkonsumtion går före både ekologiskt och närproducerat. Men i valet mellan ekologiskt och närproducerat väljer jag ekologiskt och förklarar varför nedan.

Ekologiskt producerad mat innebär att ett minimum av konstgödsel och bekämpningsmedel används. Gödseln från djur på ekologiska gårdar tas nogsamt tillvara och används i odlingarna. Skiftesbruk med gröngödsling tillämpas också, man låter helt enkelt naturen själv ta hand om näringstillförseln till jorden. Ett ekologiskt jordbruk kan ge mindre avkastning, men har betydligt större chans att vara långsiktigt hållbart. Kväve i konstgödsel är energikrävande att producera, fosfor är en ändlig resurs och kemikalier i naturen ses av många som nästa stora miljöfråga efter klimatfrågan. I Sverige har det på senare år varit en intensiv debatt om ekologiskt kontra konventionellt producerad mat. Av den diskussionen har jag lärt mig att det kan vara idé att sluta att använda orden ekologiskt och konventionellt och istället börja prata om hållbart producerad mat. Det verkar dock som att många av metoderna från det ekologiska jordbruket ligger nära det som kan vara långsiktigt hållbart.

Från livscykelanalyser av matprodukter så är det känt att den största delen av klimatpåverkan uppkommer tidigt i livscykeln, t.ex. i odlandet av foder till tamboskap eller i fångandet av fisk. Senare steg har betydligt mindre påverkan, t.ex. industriell bearbetning, transporter och tillagning. Generellt uppstår 80% av klimatpåverkan från jordbruksprodukter i primärproduktionen. För kött och mejeriprodukter är det hela 90-95%. Transporterna är inte försumbara, men det är ändå viktigare att välja mat som haft liten klimatpåverkan tidigt i livscykeln än att välja mat som är närproducerad.

Exemplet med torsken som skeppas fram och tillbaks över jorden brukar vara populärt att ta upp som ett avskräckande exempel på onödiga transporter av mat. Men det som missas är att det fortfarande är själva trålningen som står för majoriteten av energiförbrukning och utsläpp. Transporterna är inte obetydliga, men vill man göra något rejält åt utsläppen från fisk så är viktigare att undvika bottentrålad fisk än att undvika långa fisktransporter.

Att skaffa en egen köksträdgård eller att anordna gemenskapsodlingar i eller nära staden är populärt idag, och trenden beror delvis på att många vill bidra till att minska sin egen och samhällets miljöpåverkan. Det är lovvärt av ett stort antal anledningar, där jag tror att den pedagogiska effekten är allra viktigast -att vi behåller kunskapen om hur mat produceras och att mat inte bara är något som ligger i disken på ICA. Odling i staden ger också bättre luft, sänkt temperatur på sommaren, bättre hälsa och stärkt biologisk mångfald.

Det som dock bör kommas ihåg är att för att producera mat åt en person som inte är vegan/vegetarian så krävs det 4000 kvadratmeter odlingsyta, nästan en halv fotbollsplan. Mat är mer än grönsaker för de flesta. Det är spannmål, kött och mejeriprodukter också. Denna mat kräver betydligt större yta än grönsaksodling. Städer kan alltså bara till viss del bli självförsörjande på mat, och vi vet också att transporterna inte är huvudproblemet när det gäller matens energiförbrukning och klimatpåverkan. Ett alltför hårt fokus på stadsnära odling som omställningsåtgärd blir därför kontraproduktivt. Kött- och mejerikonsumtionen samt hållbar regional matförsörjning borde få större uppmärksamhet.

Även om närproducerat hamnar förhållandevis långt ned på min prioriteringslista över våra matval så är det ändå inte oviktigt. Om matvalen och produktionsförhållanden är lika så är närproducerat naturligtvis bättre. Att välja närproducerad mat innebär att i större utsträckning följa säsong. Att låta maten variera över året är en del av helhetsupplevelsen med mat, och glädjen över vårens närproducerade primörer blir större om man inte utgår från att alla råvaror ska vara tillgängliga färska året runt i mataffären. Att veta vad som är i säsong kan vara lite lurigt, men är något som presenteras på ett fiffigt sätt i den kommande boken “Sju årstider i Majas kök”. Tills dess bifogar jag en guide från GP.

Slut näringskretsloppen genom svinnminimering, kompostering och urinseparering
En annan följd av att det mesta miljöpåverkan uppkommer tidigt i livscykeln hos matprodukter är att det blir viktigt att minimera svinnet. När maten är i butik eller i hemmet har den mesta miljöpåverkan redan uppkommit, och att slänga mat innebär att man har fått miljöpåverkan utan att få någon nytta av den. Lite kan återvinnas vid rötning och/eller kompostering av svinnet, men det står inte i proportion till miljöpåverkan från primärproduktionen. Idag slängs 20-30 % av den mat som produceras, och av det som slängs i hemmet är ungefär hälften helt i onödan. Konsumentföreningen i Stockholm har gett ut en liten guide med bra tips på hur man undviker onödigt svinn hemma.

Det svinn som trots allt uppstår kan återföras till jorden genom kompostering, och där ersätta energikrävande och begränsad konstgödsel. Odlar du själv är en varmkompost rena underverket då du genom att blanda matavfall och ogräsrens får en väl fungerande kompost som producerar fin och näringsrik jord. Vinsterna blir dubbla, man slipper slänga matavfall och slipper köpa och köra jord till odlingarna.

Flera kommuner erbjuder kompostering via hämtservice och sluter kretsloppet för matavfallet på det sättet. På senare tid har avfallskvarnar börjat diskuteras som ett alternativ till kompostering i Sverige. Där finns dock fortfarande ett problem med att allt möjligt slags avlopp blandas (även industriellt) och att det därför finns tveksamheter kring att använda det slam som produceras vid avloppssreningsverken på åkrar. Att lägga biologiskt avfall i påsar som hämtas innebär än så länge större kontroll på innehållet än att skicka avfallet via avfallskvarn till avloppsreningsverken.

Av den mat vi får i oss så tillgodogör vi oss en del, men mycket av t.ex. kväve och fosfor passerar rakt igenom och kommer ut som urin och fekalier. Med vattenklosetten fick vi ökad bekvämlighet, men vi bröt också näringskretsloppet. Näringen kommer inte tillbaks till jorden utan går ut i vattendrag, sjöar och hav eller läggs på deponi. Samtidigt behövs näring till jorden, och den tillför vi ofta genom energikrävande och ändlig konstgödsel.

Majoriteten av näringen i hushållsavloppet finns i urinet (80 % av kvävet och drygt 50 % av fosforn). Urin är ett sterilt och utmärkt snabbverkande gödningsmedel som med fördel kan användas i egna odlingar om det späds med vatten. Om urin lagras i ett halvår så kan det också ersätta konstgödsel i storskalig spannmålsodling och där ersätta drygt 20 % av konstgödselanvändningen. Var därför öppen för toalettlösningar med urinseparering, det finns stora miljövinster att hämta med mycket liten beteendeförändring!

Läs mer om 10 omställningssteg.

Referenser och guider

En riktigt bra genomgång av vad som krävs för att skapa en hållbar matproduktion.

När det gäller ekologisk matproduktion så undrar jag om inte dess användning av fossila bränslen är det mest oroväckande ur hållbarhetssynpunkt. Hur mycket mindre (eller mer) fossil energi används egentligen av en ekologisk gård jämfört med en vanlig?

Närodling blir kanske vettigare om man ser det inte som ett sätt att minska transporterna utan att som ett sätt att producera mat med mindre input av energi?

Riksdagledamoten Gunvor G Ericson (mp) motionerar om ett nationellt mål för att minska det onödiga matavfallet med 20% på fem år.

Populäre ekonomibloggaren Cornucopia? har verkligen många strängar på sin lyra. Här skriver han om sin självhushållning på både mat och energi:
http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/sjalvhushallningsrapport.html

Vore intressant att veta vilken mat som trots allt handlas i affären och hur stor yta som krävs för den egna matproduktionen, inklusive viltkonsumtion.

I ett senare blogginlägg går han igenom hur stor yta som krävs för självhushåll för sin familj:

10 000 kvadratmeter för odling, varav det mesta går till spannmål
20 000 kvadratmeter för lammkött (10 000 till bete och 10 000 till vall)

Totalt alltså 30 000 kvadratmeter. Jag gissar att det är en familj på fyra personer, vilket ger ett ytbehov på 7 500 kvadratmeter per person. Nästan det dubbla mot vad som sägs i Mat och klimat, och då är det ändå mycket som inte ingår. För jag gissar att Lars med familj trots allt köper en del i mataffären, t.ex. socker och kaffe.

Har fått svar från Lars. Spannmål odlar han inte själv, det var en uppskattning om hur mycket som krävs. Han har 500 kvadratmeter odlingar inklusive fruktträd. Fåren betar och äter foder från slåtter från totalt 30 000 kvadratmeter, varav en del är skog. Det är inte så lätt att räkna på hur stor yta som krävs för att producera mat till en person visar det sig...

Detta säger han om vad familjen handlar i affären och om sin självförsörjningsgrad:

"- Bröd
- Mjöl
- Pasta/bulgur/ris
- Socker och sirap (honung köpes lokalt, sirap har jag dock provat att göra själv av björk, men inte i volym)
- Charkuterier
- Kanske kött till en måltid (kyckling eller nöt)
- Mejeriprodukter. Mestadels mejeriprodukter. Kanske drygt hälften av det vi handlar är mejeriprodukter

Grönsaker och kött handlar vi väldigt lite.

Självförsörjningsgrad i procent? Kanske 25% om man ser till kalorier? Sett till pengar är den högre pga köttet."