Jämviktsekonomi, ransonering, demokratiska arbetsplatser och jämlikhet är lösningen för omställningen enligt Jämlikhetsanden

Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett fick ett stort genomslag för ett par år sedan med boken Jämlikhetsanden (The Spirit Level). Egentligen handlar det bara om det självklara att ett samhälle med mindre klyftor är ett bättre samhälle för alla, men här handlar det inte om ideologi utan en sammanställning av ett stort forskningsunderlag. Jämlikhet ger dock i sig inte hållbarhet, men omställningen behöver vara jämlik för att lyckas.

Av världens 50 rikaste länder valdes de minsta bort för att undvika skatteparadis, samt de länder som inte hade god information om inkomstskillnader. 23 rika länder återstod då, och jämförs ur en rad olika aspekter i boken. Att det bara är rika länder som är med beror på att där spelar bruttonationalintäkt per person längre ingen roll för medellivslängden. 



Jämlikhet kan beräknas på flera olika sätt. I boken har den så kallade 20/20-metoden använts. Man delar de rikaste 20 procentens inkomst med de fattigaste 20 procentens inkomst. I Sverige, som hamnar i topp i princip inom varje område, tjänar de rikaste 20 procenten ca. fyra gånger mer än de fattigaste 20 procenten. I Storbritannien är den siffran sju, och i USA åtta. Japan och de skandinaviska länderna är mest jämlika. Singapore, USA, Portugal och Storbritannien är i andra änden.



På område efter område visar forskningssammanställningar att ojämlikhet har ett tydligt samband med samhällsproblem. Sociala relationer, psykisk hälsa, drogmissbruk, fysisk hälsa, livslängd, fetma, utbildning, tonårsfödslar, våld, fängelse och straff samt social rörlighet tas upp. Ovan visas ett sammanvägt index av några problemområden. Forskningen visar också att det inte bara är de fattigare som skulle vara betjänta av större jämlikhet, även de rikare vinner på det.

Tyvärr går det inte att hitta ett samband mellan jämlikhet och hållbarhet i boken. Man skulle kunna tänka sig att i ett mer ojämlikt samhälle blir strävan efter status viktigare, och följden ska då bli stora hus, bilism, mer flygande till fjärran destinationer och mer nya kläder och prylar. Detta finns dock inte i boken, och förmodligen är det för att sambandet här inte finns. Statusjakten är tillräckligt stark även i mer jämlika samhällen för att vi ska vilja bränna alla pengar vi har på materiell konsumtion och långresor. Det vill säga växthusgasutsläppen är mer kopplade till BNP och miljöpolitik än till ojämlikhet.

Japan är lika jämlikt som Sverige, men lägger väldigt lite pengar på fördelningspolitik. De har små inkomstskillnader före skatt. Och detta är något som författarna poängterar, att det inte spelar någon roll HUR jämlikheten uppnås. Fördelningspolitik är inte enda lösningen, även om det är en viktig komponent.

De lösningar som lyfts fram på hållbarhetsfrågan är ransonering och jämviktsekonomi, kända lösningar inom den radikalare delen av miljörörelsen. Ekonomisk demokrati är också en av lösningarna som diskuteras. Vi har idag små möjligheter att påverka inkomstspridningen på våra arbetsplatser. Och eftersom undersökningar visar att de allra flesta vill ha en mindre inkomstpridning i samhället så skulle en demokratisering av företagen kunna spela stor roll. Vi kan uppnå större jämlikhet utan att behöva ta till fördelningspolitik. Rent praktiskt så ligger svaret i till exempel att de anställda har ett större ägande, eller i kooperativa företagsformer.

Genom att jobba i mer ekonomiskt demokratiska företag kanske andra värden än materiell status till slut kan öka? En trevlig tanke i alla fall, men själva lösningen på miljöproblemen är nog tyvärr inte jämlikhet i sig, utan det är andra, kraftfulla politiska åtgärder som gäller. Men för att de åtgärderna ska accepteras, så lär jämlikhet vara en förutsättning. Likt de exempel från andra världskriget som tas upp i boken: för att få brittiska folket att sluta upp i kriget var det nödvändigt att öka jämlikheten. Och under kriget gällde också ransonering, kanske är det trots allt den krislösning som måste till även för omställningen.

För den som vill engagera sig i jämlikhetsarbetet så har författarna startat en förening: http://www.equalitytrust.org.uk

Den tes som författarna lyfter fram är intressant och tilltalande. Den är nästan lite för bekväm för politiskt vänstersinnade. Utifrån att ha följt debatten kring boken (men utan att själv ha läst den) så får jag intrycket att många har tagit till sig dess budskap alltför okritiskt.

Det finns en omfattande kritik av den här boken. Bland annat att den statistiska analysen inte är tillräckligt väl underbyggd. Ett par exempel lyfts fram av Andreas Bergh vid Lunds universitet. Han (+medförfattare) hävdar utifrån en egen statistisk analys att välståndsnivå (BNP) är en viktigare förklaringsfaktor bakom genomsnittlig livslängd än vad jämlikhet (gini-koefficient) är. Men det är inte heller BNP i sig som är viktigt, utan det är snarare satsningar på hälsa (läkartäthet) och förbättrat näringsintag som ger längre livslängd.

Ja, det verkar nästan lite för bra för att vara sant om man själv tycker att rättvisa är en bra grej. Men jag kollade lite av kritiken också, plus att denna upplaga av boken besvarar den kritik som kommit. Och jag kan inte se att kritiken förändrar helhetsbilden, det är en så överväldigande bild som presenteras. Livslängd är till exempel bara en av ett stort antal områden som gås igenom, och kanske inte heller det viktigaste.

Läs den gärna Mattias, det är förbluffande och intressant läsning, på många plan!

Johan, "För att få brittiska folket att sluta upp i kriget var det nödvändigt att öka jämlikheten"

Det låter spännande, kan du utveckla det?

Ojämliket mellan länder verkar vara en anledning till att Kyotoprotokollet inte kunde förnyas. Utvecklingsländer menar att de har rätt att använda lika mycket fossila bränslen som rika länder gjort historiskt. De har en poäng i det tycker jag.

Erik, på ett par ställen i boken tas detta upp. Det var dock svårt att hitta det nu igen! :) Men författarna säger iaf att landets ledare förstod att det skulle vara svårt att ena folket och att härda ut genom svårigheterna om samhället var för ojämlikt.

Ojämlikhet mellan människor i ett land verkar ha upptäckts vara ett oroande tillstånd för ledarskap, även i största sammanhang. Värre är dock den nu växande ojämliheten mellan I-världsmänskornas inre och yttre värld; alltså diskrepansen mellan individens tänkande/tyckande och påtvingade varande.