Makten över klimatet

Makten över klimatet är titel på Christian Azars bok om klimatproblematiken. Utöver klimatförändringen diskuteras också förslag till åtgärder samt individens och politikernas ansvar. Trots sin omfattande kunskap inom området är Azars hållning ödmjuk med samtidigt tydligt vetenskapligt baserad. Ideér och resonemang kring olika åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser är pragmatiska och väl genomtänkta. Den enda kritiken mot boken anser jag vara de överdrivet förenklade förklaringarna av diverse olika naturvetenskapliga samband och fenomen, vilka faktiskt i vissa fall blir direkt felaktika även om man förstår vad som menas. Detta är dock en petitess i sammanhanget och boken är ett bra och välbehövligt inlägg i debatten.

Joel, med anledning av dem tidigare diskussioner här på forumet om att Azar skulle ha förminskat individens roll i förändringsarbetet; vad tycker du om detta efter att ha läst boken?

Azar för mycket riktigt en diskussion kring huruvida individen har möjlighet att genom sina val direkt påverka utsläppen av växthusgaser. Som jag tolkar det hävdar Azar är denna möjlighet till direkt individuell påverkan är begränsad eftersom stora delar av konsumtionen tills största delen styrs av tillgång och efterfrågan. Det vill säga att det jag avstår från kommer någon annan konsumera istället. Detta är i stora drag sant; tre miljarder människor lever på under två dollar om dagen och denna halva av jordens befolkning kommer under överskådlig framtid alltid att köpa för alla sina pengar. Jag håller med Azar i det mesta, så även vad gäller detta. Globala problem måste angripas globalt, individens möjligheter att påverka genom sitt val av konsumtion är mycket begränsade. Det torde vara mycket effektivare att stödja politiker och beslutsfattare i de politiskt svåra beslut som måste fattas isället. Generella landsomfattande lagar och regler är en förutsättning för att vi skall komma till rätta med klimatförändringen. Systemet med utsläppsrätter tycker jag åskådliggör detta på ett bra sätt. Systemet är genigalt för att minskningarna av koldioxid kommer ske där det är mest kostadseffektivt, men om någon avstår från utsläpp innebär det bara att någon annan kommer utnyttja dem istället. Här är analogin till den svenska bojkotten av torskfisket i Östersjön är för övrigt slående.

Fast det är just detta som jag vänder mig emot. Nu vet jag inte hur omfattande resonemanget i boken är men att argumentera att individens konsumtion inte spelar någon roll för att någon annan kommer att konsumera istället blir för mig ett helt galet resonemang. Om alla skulle agera på detta sätt är jag övertygad om att vi skulle ha otroligt mycket större problem än vad vi har idag. För mig blir det fullständigt omoraliskt att göra något som man vet är direkt dåligt med argumentet att min roll ändå är så liten. Det urgröper medborgarnas moral och ansvarstagande och skickar det vidare till politiker som om dem vore dem ända ledarna. Det är att rymma från eget ansvar, en kanske ganska naturlig mänsklig försvarsmekanism i och för sig. Dessutom är det himla synd att dessa alternativ ofta ställs mot varann. Som om det ena skulle utesluta det andra. För visst är det ju också viktigt att samtidigt som man gör absolut allt i sin makt att förändra sin livsstil och sina konsumtionsvanor också stöder den politiska processen på alla sätt man kan. Fast detta beror väl kanske lite på hur man ser miljöproblematiken. Är målet att behålla samma energiuttag och konsumtionsnivå men endast få bort koldioxiden så kan jag nog bättre förstå Azar. Vill man däremot lyfta in klimatfrågan i dess större sammanhang så blir individens ansvar ofrånkomligt.

"Det vill säga att det jag avstår från kommer någon annan konsumera istället. Detta är i stora drag sant; tre miljarder människor lever på under två dollar om dagen och denna halva av jordens befolkning kommer under överskådlig framtid alltid att köpa för alla sina pengar." Fast denna halva av jordens befolkning orsakar väl inte så stora växthusgasutsläpp? Om man jämför med den rikare delen av världen, per capita eller hur du vill.

Okej, eftersom det känns som om Azar har satt ord på mina idéer så blir det lite svårt att skilja på vem som hävdar vad. Men jag tänkte börja med hur jag grundar mitt resonemang och därför inte håller med Anton ovan. Till att börja med får vi börja med att acceptera grundläggande ekonomisk teori. Det som styr priserna på en oreglerad marknad är tillgång och efterfrågan. Konsekvensen av detta är bl.a. att efterfrågan avtar med stigande priser och vice versa. Alltså, om en stor grupp individer avstår att konsumera en produkt så kommer priset att sjunka, men detta gör ju bara att nya grupper som tidigare inte kunnat betala för denna produkt nu kan köpa den till ett lite lägre pris. Ta oljan som exempel. Ponera att en stor konsument, t.ex. USA, plötsligt skulle upphöra med all konsumtion av råolja. Priset på världsmarknaden skulle sjunka men konsekvenserna skulle bara bli att konsumenter i Kina och Indien skulle få ekonomiskt utrymme att öka sin konsumtion. För mig förefaller detta självklart, det finns ju inga andra alternativ! Det är naturligtvis orimligt att konsumtionen på global basis skulle minska motsvarande USA:s volym och priset bibehållas på nuvarande nivå. Vad det gäller OPEC så är deras produktionsförändringar försumbara i sammanhanget, det handlar om man skall unyttja 96% eller 99% av tillgänglig kapacitet. Större delen av råoljan som utvinns på jorden kostar mellan en och två USD/fat att få upp. Även oljepris neråt 20 USD/fat är mycket lönsamma för i stort sett all typ av oljeutvinning som finns, exkl. tjärsand. Summa sumarum, om du som individ avstår från t.ex. en flygresa eller släcker en lampa så är den direkta miljövinsten för klimatet obefintlig. Detta eftersom det inte finns någon global reglering av utsläppen av växthusgaser liknande det system med utsläppsrätter som införts i EU. Men, och detta är viktigt, de indirekta effekterna som ett miljömedvetet agerande av medborgarna medför är t.ex. att sända signal till politikerna att man är villig att acceptera regleringar på området. Det blir alltså politiskt möjligt att fatta beslut om begränsningar. Det är alltså (både enligt mig och Azar) inte förändringen av den egna livsstilen som är viktig, utan signalen till de politiska ledarna att vi är beredda att ändra vår livsstil under förutsättning att globala regleringar av utsläppen av växthusgaser kommer till stånd. Det är två olika saker. Anton, man kan visserligen diskutera kring moral och ansvar men i detta sammanhanget är det mer eller mindre betydelselöst. Vet inte om du är insatt i debatten kring östersjötorsken, men vad gott har kommit från den svenska bojkotten? Prima matfisk körs på lastbil till Frankrike, fiskekvoterna ökades precis med 15% och samtidigt har vi svenskar börjat importera med fisk från Asien. Resonemanget kan föras på precis samma sätt angående utsläppen av växthusgaser, globala regleringar är det enda som fungerar. Azar hävdar vidare att den omvälvande förändring av livsstilen som vissa klimatradikaler förespråkar är djupt olycklig. Inte bara för att en så stor livsstilsförändring är helt onödig, utan också därför att det avskräcker politiker från att fattabeslut eftersom dessa får uppfattningen att vi måste leva ett matriellt sett mycket sämre liv för att komma tillrätta med problemet. Detta är inte sant, och jag själv kan bara instämma i resonemanget. Detta blev långt, det bästa och enklaste är att bara läsa boken. Det är värt kronorna och några timmar. Till Otto skulle jag avslutningsvis bara säga att enligt Azar skall man inte underskatta u-ländernas utsläpp. På den föga smickrande tjugo i topp listan återfinns bl.a. Kina (som nu är på första plats efter att ha gått om USA), Indien, Sydkorea, Mexico, Iran, Indonesien, Brasilien och Saudi-arabien. Dessa länder har stor befolkning och kraftig ekonomisk tillväxt, och även om det är politiskt mycket svårt att genomföra så måste dessa länder börja begränsa sig redan nu. Om vi menar allvar med klimatförändringarna har vi helt enkelt inte råd att låta dessa länder göra samma resa via "omvägen fossilbränsle" som vi själva gjort.

Joel, jag tycker att ditt resonemang leder fel. För det första, jag tycker att man skall vara försiktig med att rakt av acceptera klassisk ekonomisk teori när det gäller naturresurser och ekosystemtjänster. Det finns otal exempel på när dessa teorier har visat sig vara fullständigt felaktiga. För att bygga på ditt exempel kan vi ta torsken utanför Kanada som exempel. Det torskbeståndet minskade drastiskt, för att sedan kollapsa helt 1992, utan att priset på torsk för den delen signalerade vad som höll på att hända. Traditionella ekonomiska lagar om utbud, efterfrågan och substitut fungerar helt enkel inte på många helt vitala ekosystemtjänster. För det andra, att avstå från individuell handling för att invänta reglering - eller att vissa agerar endast i syfte att styra mer reglering - tycker jag verkar bidra till ett väldigt tråkigt och stelt samhälle. Om ingen skulle agera förränn det finns direkta regleringar på plats tror jag vi skulle hamna i ett samhälle som tar död på all typ av innovation och individers förmåga att driva förändring. Jag tror också på mer regleringar till viss mån men frågan är hur effektivt ett sådant storskaligt system skulle bli. Sätter man sig och läser miljöbalken rakt upp och ned kan man lätt få uppfattningen att vi inte skulle ha några miljöproblem. Dock har det ju visat sig att utan medborgares värderingsmässiga och moraliska stöd är dem flesta lagar och regleringar värdelösa. Ytterst skall ju lagar i en demokrati representera medborgarnas moral och värderingar. Vad gäller den svenska bojkotten av torsk tycker jag det är bra. Att argumentera att den Svenska bojkotten är dålig för att Frankrike istället äter torsken blir helt galet tycker jag. Då är det ju Frankrike som är problemet, inte Sverige. Arbetet måste då rimligen gå till att upplysa Frankrike om det allvarliga torskbeståndet i Östersjön, inte lägga sig platt med argumentet att det spelar ändå ingen roll. Sen tror jag att detta i grund och botten beror på att vi har lite olika syn på vad som är nödvändiga förändringar. Jag tror att ganska omfattande livsstilsförändringar är absolut nödvändiga, med eller utan reglering. Inte bara på grund av klimatet men kanske framförallt på grund av många av dem andra begränsningar som planeten nu börjar påminna oss om. Inom en rad områden har vi redan idag överskridit en betydande mängd gränsvärden för vad som är långsiktigt hållbart och om vi inte radikalt lyckas ställa om vårat sätt att konsumera så ser jag ingen annan utväg än att omdefiniera våran definition av materiell standard. Speciellt med tanke på att vi ser ut att bli ca 9 miljarder människor som alla vill, och har rätt, till att få sin del av kakan.

Joel, "Det är alltså (både enligt mig och Azar) inte förändringen av den egna livsstilen som är viktig, utan signalen till de politiska ledarna att vi är beredda att ändra vår livsstil under förutsättning att globala regleringar av utsläppen av växthusgaser kommer till stånd. Det är två olika saker." Det är inte alls olika saker, det är en och samma sak. Om jag cyklar på cykelbanan och åker tåg så syns det i statistiken, och politikerna förstår att folket vill ha mer cykling och tåg. Om jag kombinerar det med en insändare om att jag vill ha fler och bättre cykelbanor, så har jag i ord och handling visat för politikerna och andra medborgare vad jag vill. Lev förändringen! Jag har inte läst Azars bok, men jag misstänker att du övertolkar budskapet. Nånstans måste ju konsumenterna haka på politikernas intiativ och köpa sk "miljöbilar" istället för vanliga bilar, åka tåg istället för flyg, återvinna, mm. Sverige är ingen polisstat (ännu!), vilket innebär att allting innebär ett visst mått av frivillighet, även när det gäller miljöhänsyn.

Joel, precis som Erik i inlägget här ovan är inne på, så tycker jag också, efter att precis ha avslutat läsningen av boken, att du, kraftigt, övertolkar Azars budskap angående hur relativt betydelselöst den enskilde medborgarens ställningstagande är. Det jag tror Azar menar, det tycker i alla fall jag framgår med all önskvärd tydlighet, är väl att det sker en samhällelig "överenskommelse" vad gäller de regler/lagar, skatter och normer som kommer att forma vårt samhälle framöver. Båda delarna är viktiga. Såklart. Och att gradera vilken som är viktigast låter sig ju inte göras, så där enkelt som du låter påskina. Fast ok, du har en poäng i följande egentligen självklara Azarpåstående: 1) viktigast är att (internationella) lagar och avtal stiftas och träffas. Men det kan endast genomföras i demokratier om det inte finns ett folkligt tryck eller i alla fall fokligt förståelse för att vissa, i alla fall initialt, kanske jobbiga och kostsamma beslut måste tas. MEN därför: 2) spelar det enormt stor roll vilka signaler vi som medborgare skickar när vi "röstar med plånboken" genom vår konsumtion, som ju hänger på våra egna unika ställningstaganden! Politiker är sällan visionära - de hakar snarare på, sträcker upp fingret i luften och känner vartåt det blåser..."Demokratins dilemma".(detta oxå egentligen självklara skriver han ju tydligt om?) ==> Det ena utesluter inte det andra. Det ena är en förutsättning för det andra. Båda är på så sätt lika viktiga. Jag kan åtminstone inte tolka boken på annat sätt. Tycker för övrigt att den är lika bra som recensionerna utlovat! Lättläst med intressanta jämförelser, slavfrågan!, och lösningsinriktad. Och huvudbudskapet som genomsyrar boken är: Vi kan. Om vi vill.

Följande kanske är en petitess, men jag retade mig på det direkt jag läste det. (I och för sig det enda i boken, annars nickade jag bifall till i princip allt övrigt! :-) ) Jag har nämligen, som f.d. anställd på Fiskeriverket, och sedan länge intresserad av fiskefrågan, en större invändning angående det resonemang Azar gör rörande östersjötorskfiskefrågan, för där går han vilse anser jag. Jag håller med dig Anton: att dra slutsatsen att det svenska konsumentupproret gällande svenskfångad östersjötorsk är meningslöst är totalt fel! Tro sjutton det att både Eskil och Fiskeriverket glädjande nog kunnat ha högre svansföring gällande fiskefrågan det senaste året än tidigare, när man nu har en mer medveten opinion med sig i denna tidigare "tysta", "döda" eller okontroversiella fråga (förutom hos den lilla insatta forskarklicken och en minoritet av konsumenter som länge varit insatta och ropat på bojkott). I det dragna exemplet ligger ju knappast problemet hos svenska individers/krögares köpbojkott beroende på att de har kunskap i frågan, utan istället hos den okunniga franska allmänheten och den därpå följande bristen på engagemang hos dem, samt hos de politiker som år efter år satt kvoter som är högre än de som marinbiologerna hos ICES rekommenderat. Förstår inte riktigt hur detta exempel kan tas som intäkt för att individers/konsumenters handlingar EJ spelar någon roll. Det är ju tvärtom. UTAN opinion i frågan hade vi med betydligt större sannolikhet sett mer av BAU än nu. Och just det helt absurda i att en svenskfångad bristvara (torsk) ej kan säljas i Sverige utan istället latsbilstransporteras många långa mil för att kunna säljas har väl snarast hjälpt till att lyfta fiskefrågan?

Trevligt med lite ny fart i debatten. Nåväl, i tur och ordning: Anton, (och ni andra) jag påstod inte att man skall avstå från agera som konsument. Det jag menade var att den direkta effekten på klimatet av detta handlande dock är mycket mycket liten. Alltså som jag skev ovan "Men, och detta är viktigt, de indirekta effekterna som ett miljömedvetet agerande av medborgarna medför är t.ex. att sända signal till politikerna att man är villig att acceptera regleringar på området." Det är inte meningslöst att agera! Vad det gäller livsstilen och förändringen av denna, så visst kommer den att förändras, det råder det inget tvivel om. Men det är en uppsjö drivkrafter som driver den förändringen, klimatet är bara en av alla drivkrafter och jag tror dess storlek lätt överskattas. Men det är ju bara min (och till viss del Azars) åsikt. Torsken däremot är min egen lilla parallell, mer om den sist eftersom alla som kommenterat haft något att säga om den. Erik, jag håller till viss del med dig i ditt påpekande. Fredrik, blir lite ledsen av din hårda ord om politiker som sällan är visionära. Men jag förstår dig. Dock så har ju de flesta politiskt aktiva någon slags grundideologi att förankra sin ståndpunkt i. Och det finns faktiskt en hel del lyckade omställningar av samhället där politiken varit den i särklass största drivkraften. Politker som vänder kappan efter vinden tycker jag symboliseras av Ny Demokrati och liknande elände, men det är kanske en annan historia... Och då så, torsken, som alltså är min egna lilla jämförelse och inte Azars! Jag kan forfarande, hur jag än anstränger mig, se någon fördel med det som skett. Svensk torsk körs till Frankrike samtidigt som annan fisk importeras till Sverige. Med grund i ett flertal forskarrapporter höjs nu fiksekvoten med 15% av politikerna. Oavsett om politikerna har fattat fel beslut i frågan eller inte, så spelar det ju för fiskebeståndets del ingen roll vem som äter fisken. Eller? Det känns ju inte som om folkopinionen i Sverige har harft särskilt stort inflytande med tanke på att kvoterna höjdes.

Joel, då tror jag nog att vi är ganska överens om vikten av handling genom alla samhällssegment. Jag lägger nog lite mer vikt vid den moraliska aspekten än den rent pragmatiska kanske. Vad gäller torsken så håller jag med om att situationen såklart är olycklig. Det finns nog inget annat att säga om det. Det jag vänder mig emot är argumentationen för icke-handling för att våran uteblivna konsumtion äts upp av en ökad konsumtion på bortaplan. Denna argumentation kan appliceras på nästa vilka miljöproblem som helst. Även om den kortsiktiga effekten rent resultatmässigt kan bli tveksam så tror jag att visa ledarskap och sätta moraliska exempel är absolut avgörande i dessa frågor. Annars får man vad som brukar kallas gentleman effekten. Alla står i dörren och insisterar på att någon skall gå först för att ingen vill ta det första steget. Vad jag vet så kämpade Sverige emot dem höjda fiskekvoterna? På sikt kan detta visa sig vara ett betydande ledarskap. Samma sak gäller i klimatdebatten där Sverige, trots våran ringa storlek och bidrag till problemet, kan gå före med ett starkt ledarskap och visa vad som faktiskt är möjligt. Någon behöver bryta sig ut från gentlemannagruppen och gå före i dörren. När vi har visat internationellt att vi kan göra stora omställningar och lyfta upp dem goda exemplen blir andra länder mindre rädda för att ta till långtgående åtgärder även dem. Detta ledarskap måste finnas på alla nivåer, både stater, företag och individer. Att inte agera genom pragmatiska argument om att min uppoffring kommer att ätas upp av andra kommer, på vilken nivå det än är, att leda till bevarande av status-quo.

Mikael Karlsson på SNF gillar boken.

Fredrik Moberg recenserar boken i nyhetsbrevet Sustainable Development Update.

Jag har nu till sist också läst boken. I första delen av boken går författaren igenom bakgrunden till klimatproblematiken, för att sedan beskriva olika tekniska/praktiska lösningar på energiförsörjningen. Bokens sista stycke handlar om politik och livsstilsförändring. Azar gör en jämförelse mellan Fossilanvändningen och 1700-talets slavhandel, en för mig helt ny vinkling på problematiken. Jag gissar att de flesta som frekventerar detta forum redan har ganska bra koll på klimatproblematiken och de möjliga alternativa energikällorna, så mitt förslag är att läsa den sista delen, den som har underrubriken Viljan. Här skriver Christian på ett förtjänstfullt sätt om politikens dilemma, hur den globala omsvängningen mot ett hållbarare samhälle kan se ut, och så den fullkomligt brilianta jämförelsen med slavhandeln. Jag känner inte igen mig i diskussionen om individens ansvar som har en ganska stor plats i denna tråd. Det här var en bra bok tycker jag.

Alla som bor i Gbg med omnejd har chansen att lyssna till Azar prata om boken på Chalmers kommande torsdag: "Christian Azar berättar om sin nya bok, som även kommer att säljas till specialpris under seminariet. Dessutom paneldebatt och frågestund med särskilt inbjudna. Seminariet är öppet för alla och kostnadsfritt!" Låter som en bra chans att köpa en julklapp till nån i bekantskapskretsen som behöver lite fortbildning.

Organisationen Bilfront - som beskriver sig själva som "en motvikt mot det bilhat som växt fram på 1970-talet. Under 1980-talet kämpade Bilfront framgångsrikt mot orimliga avgasregler för entusiastbilar och försvarade bilen i miljödebatten." - tycker att det är jobbigt när miljöaktivister säger att bilismen i nuvarande utsträckning är ohållbar. Nu har man utsett Christian Azar till årets miljöhycklare för att "skapa debatt om den gröna överklassens orättvisa skuldbeläggning av den övriga befolkningen". Motiveringen lyder: "Han är en prakthycklare som har sagt att det är vårt ansvar att tycka det är bra med högre bensinskatter, men flyger själv kors och tvärs över jordklotet." Bland övriga nominerade fanns Svante Axelsson, Peter Eriksson och Andreas Carlgren. Karin Svensson-Smith får däremot ett hedersomnämnande för att hon avstått en tjänsteresa till USA och för att hon har årskort hos SJ istället för hos SAS. Mattias Goldmann från Gröna bilister försvarar Azars resande med att han trots allt gör mycket nytta i klimatförhandlingarna, medan Bert Karlsson instämmer i Bilfronts kritik.

Får man göra reflektionen att tycka att det är lite sandlådenivå över utnämnandet av miljöhycklare? Det är givetvis lätt att plocka fram fakta om personers resvanor och ställa mot ställningstagande som dessa gjort. Men med tanke på den tröghet som är förknippad med våra resvanor och transportbehov och förändringar av dessa så tycker jag att det är full skäligt att agera som exemplevis Azar eller Wetterstrand. Jag skulle vilja se en betydligt mer ingående och rättvisande analys av en persons rese- och transportbeteende innan jag pekar ut denne som miljöhycklare.

Jag läste lite i Bilfronts "rapport" och den är i många stycken smått barnslig och därför svår att ta på allvar. Rapportförfattaren tror jag dessutom driver Bensinskatteupproret som jag raljerat en del över tidigare. Grundfrågan är dock väldigt intressant tycker jag, jag har länge haft tankar kring att starta en ny diskussion här om vilka resor som kan anses vara moraliskt motiverade. Och jag tycker faktiskt att det ÄR lite konstigt att Azar inte tycker att han behöver ändra sina egna resvanor, varken professionella eller nöjesresor. Jag har tidigare ondgjort mig över att han i intervjuer gått ut med och sagt att han gillar att åka på flygresor med familjen och tänker fortsätta med det. Vad säger det om hur allvarlig man tycker att frågan är?

Lyssnade just på Azar på teve. Han fick frågan "Vad krävs för att lösa det här?" angående klimatfrågan. Han svarade ungefär så här: "Det måste bli dyrare att släppa ut koldioxid, antingen genom skatter eller utsläppsrätter. Då blir vindkraft och elbilar billigare och vi får en strukturell omställning" Fortfarande tekniklösningar som lyfts fram alltså. Beteenden och samhällsstrukturer (andra än tekniska) nämns inte. Och Christian verkar heller inte ha anslutit sig till skaran som börjat fundera över om evig ekonomisk tillväxt är förenligt med att lösa de miljöproblem vi har.

Johan, Tror inte du att livsstilsförändringen kommer per automatik om man lyckas prissätta energin? Kommer Homo-Economus att bosätta sig långt från sin arbetsplats om reseavdraget slopas och bensinen kostar 30 kronor litern?

Jo, jag håller självklart med om att det är en bra åtgärd att utsläpp blir dyrare. Jag konstaterar bara att Christian främst ändå ser att det är nya energisystem och tekniklösningar som kommer fixa det. Alltså att vi kommer byta till elbil snarare än att bosätta oss närmare arbetsplatsen. Ett annat svar på frågan hade kunnat vara: "Det måste bli dyrare att släppa ut koldioxid, antingen genom skatter eller utsläppsrätter. Då blir energislösandet mer lönsamt att åtgärda och det blir lättare att bygga ett samhälle som inte kräver att medborgarna behöver transportera sig så mycket, och i bil."

Boken är bra i stort men har tyvärr en brist som gör att jag aldrig skulle rekomendera den utan en varning.

Christian Azar förvillar nämligen genom att påstå att den officiella utsläppsstatistiken visar hur mycket en genemsnittlig medborgare i ett land släpper ut (sid. 43, 137). Detta är helt felaktigt eftersom ekonomin är gränsöverskridande medan utsläppsstatistiken i huvudsak gäller utsläpp inom länders gränser. Genom att göra så här får man medborgare i fattigare länder att framstå som större utsläppare än vad de egentligen är, eftersom det i dessa länder produceras mycket varor åt medborgare i rikare länder.

Tyvärr är inte Christian Azar ensam om denna missledning. Att framställa det på detta felaktiga vis är mer regel än undantag i klimatsammanhang. Det är till exempel en allmän trosföreställning i politiken att Sverige minskat sina utsläpp samtidigt som vi ökat tillväxten. Vad som inte nämns är förstås att tillväxtens utsläpp syns i andra länders statistik och inte i våran, men de finns där.

Genom att fortsätta sprida liknande myter legitimeras utsläpp så länge de inte räknas till det egna landets statistik. Faktum är att Sveriges utsläpp av växthusgaser antagligen skulle minska ju mer vi svenskar flyger och ju fler prylar vi köper, eftersom utsläppen då syns i andra länders statistik (eller inte alls för större delen av flyget). Medan vi i klimatdebatten matas med vikten av att flyga och konsumera mindre räknas dessa variabler nästan helt bort när politiker pratar om Sveriges miljömässighet.

Theodor
Det vore intressant att höra dina funderingar när du nu har boken färsk i minnet om en av de saker som diskuterades ganska hett här ovan för c:a ett år sedan: Azars tankar kring individens ansvar kontra samhällets ansvar. Hur tolkar du honom där? På vem vilar det tyngsta ansvaret? Eller ska man hoppas att den där samhälleliga överenskommelsen mellan medborgare och styrande växer fram av sig självt?

Fredrik:

Som jag tolkar honom är det meningslöst att lägga något moraliskt ansvar på individen att själv ändra sitt liv. Vad som krävs är samhälleliga lösningar som gör människors liv till lågutsläppande automatiskt. Däremot har individer ansvar för att se till så att denna politik kommer på plats.

Ok.
Ungefär samma som flera andra som tidigare skrivit om boken tolkar den m.a.o.

Ja, och det är enligt mig den enda rimliga hållningen i frågan. Det går inte att förändra samhället genom att uppmana folk att avstå saker och ting som kostar väldigt lite och bidrar till bekvämlighet och status. Vi miljömuppar kan sitta och gotta oss hur mycket som helst över hur lite bil vi åker men om bilar och solsemestrar är billiga så kommer de allra flesta inte att avstå dem. En anknytande fråga är om vi som påstår oss leva utsläppssnålt egentligen gör det i särskilt hög grad. Jag tror att vi många gånger bara styr undan konsumtion från vissa symbolfrågar och lägger dem på andra områden, som kan vara väl så utsläppsintensiva.

Kostnader på utsläpp slår för övrigt på två ställen samtidigt: Dels  skapar det incitament för ny teknik och förändrad design som får ner specifika utsläpp, dels styr det bort konsumtion från sådant som inte blir tillräckligt utsläppssnålt med förändrad design och teknik. Kostnaden för utsläpp måste dock höjas hela tiden om tekniken/ekonomin växer, annars blir ju utsläppen de facto-billigare med tiden. Det vet jag inte om Azar kommer in på. Om han inte gör det så är det också en allvarlig brist med boken.

Azar utsågs häromveckan till mottagare av Harry Martinsson-priset rapporterat Ny Teknik.

”Årets vinnare, Christian Azar, är Chalmersprofessor i hållbara energi- och materialsystem vid avdelningen för fysisk resursteori och medlem i FNs klimatpanel IPCC – en auktoritet när det gäller energifrågor och klimatforskning. Han får priset för att han ”i en oroad värld vårdat och visat de kunskapens fundament som krävs för att förstå och förhålla sig till klimatdiskussionen”, skriver Harry Martinsonsällskapet i sin motivering.”

http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article745597.ece

Bara att instämma i motiveringen och säga Grattis.

Och idag har han chattat på SVT.

http://svt.se/2.110596/1.1937218/chatt_med_christian_azar?lid=is_search527895&lpos=0&queryArt527895=azar&sortOrder527895=0&doneSearch=true&sd=47225&from=siteSearch&pageArt527895=0

Kjell Aleklett går hårt åt Azar.

http://aleklett.wordpress.com/2010/03/30/professor-christian-azar-i-tv-soffan/