Vad som är möjligt och vad som behövs

Idag har förhandlingarna satt igång på riktigt här i Bonn. De olika arbetsgrupperna har början förhandla kring texterna som utgör det första utkastet till Köpenhamnsavtalet. Men det verkar gå långsamt. Väldigt långsamt. Huvuddelen av tiden går till att prata om form och struktur, och nästan ingenting alls sägs om innehållet. Vi Svenska ungdomar som är med på mötet träffade idag Sveriges klimatambassadör, Staffan Tillander, för ett timmeslångt samtal i ett av konference-centrets caféer. Vi hade många frågor och hoppades få svar av mannen som ska vara Sveriges ansikte utåt i klimatfrågan. Mycket av diskussionerna handlade om vad som är politiskt möjligt, och vad vetenskapen säger att vi behöver göra för att undvika en omfattande kris där mängder av människor drabbas, särskilt fattiga och minoriteter. Staffan talade om hur svårt det är för 192 nationalstater, med olika intressen och förutsättningar, att komma överens i globala förhandling Okej. Det stämmer säkert. Men det är galet frustrerande när det är vad som är politiskt “möjligt” blir det som avgör och inte vad som faktiskt behövs för att undvika en omfattande kris som många arter (kanske till och med människan) inte kommer att ta sig levande ur. Det verkar som att flera länder känner sig bekväma med att överskrida tvågraders-målet, trots att inte ens det är tillräckligt ambitiöst för vi ska kunna vara säkra på att tröskelnivåer inte översktids och möjligheten att påverka klimatet helt försvinner ur vår makt. Det är skrämmande att många länder inte inser allvaret av att hamna i en sådan situation och man kan inte låta bli att undra om situationen hade sett annorlunda ut om fler röster hade kommit fram i förhandlingarna. Hur hade det framtida avtalet sett ut om vi ungdomar hade haft en större roll i förhandlingarna? Eller kvinnor? Eller ursprungsbefolkningar? Eller de länder som kommer att drabbas hårdast av konsekvenskerna, som världens fattigaste länder och de utsatta ö-staterna? Eller kanske kommande generationer, som inte har någon möjlighet alls att göra sin röst hörd i dagens diskussioner? Det hade med all säkerhet gått snabbare fram än dagens förhandlingar i alla fall. Vi som är unga nu kommer att finnas kvar på den här planeten när år 2050, som är det långsiktiga målet i förhandlingarna, infaller. För vår skull, och för alla andra grupper som har mycket på spel och är underrepresenterade i diskussionerna, måste man omdefiniera vad som är politiskt möjligt. Det borde inte längre vara intressant, det enda som borde spela någon roll är vad om måste göras för att undvika en storskalig kris. Vad är din åsikt kring detta, dela med dig!

En sak jag undrar över är varför miljö/klimathänsyn ses som en uppoffring när jag och många andra ser det som en ökning av livskvaliteten. T ex att trafikbuller dödar 50 000 européer om året och att hälften av alla bilresor är kortare än fem kilometer, cykelavstånd. De flesta behöver mer motion. Många äter för mycket kött och skulle må bättre av att dra ner på det, samtidigt som man får bättre hälsa och mer pengar över. Är det en uppoffring att få bättre hälsa och mer pengar över?