Hundra nätter av oro, hundra dagar av hopp

Jag skriver dessa rader sent i augusti, direkt efter att ha kommit hem till Sverige från FN:s klimatmöte i tyska Bonn. Månaden innan det befann jag mig några hundra mil därifrån, där jag arbetade på ett centrum för klimataktion i Berlin. Lokalen delades med ett tjugotal unga från 15 olika länder runtom i världen, engagerade i Avaaz.org och 350.org, flera av dem från Sverige. Just nu, i slutet av augusti, är hundra dagar det enda som står emellan oss och det största, viktigaste politiska mötet i mänsklighetens historia -- större än Rio Earth Summit 1992 och utan tvekan viktigare än Jaltakonferensen 1945. Det kommer att bli en prövning av mänsklighetens beredskap att lämna kortsiktighet, egoism, nationalism och girighet bakom sig, för att för första gången gå samman med målet att tillsammans motverka vad som skulle kunna resultera i total katastrof för vår planet, och istället bygga en lyckligare och mer hållbar värld. Jag pratar förstås om United Nations Conference on Climate Change, även känt under namnet the Conference of Parties eller helt enkelt COP-15, som är det namn politiker, aktivister och forskare från hela världen oftast refererar till. Detta möte tar plats i Köpenhamn den 7-18 december. Förhandlingarna är så viktiga just för att världens alla länder ska enas om en ny klimatförordning som möjliggör att tillsammans agera mot klimatförändringarna. Detta avtal för internationellt politiskt samarbete ska träda i kraft efter att första åtagandeperioden i Kyotoprotokollet har tagit slut, år 2012. Förhandlingsprocessen har sina brister, minst sagt, och kan vara extremt frustrerande. Både i Poznań och i Bonn har jag bevittnat hur rika länder vägra ta till sig konkreta och nödvändiga handlingar, medan fattigare länder, som har svikits av de rikare så många gånger redan, vägrar att ta några initiativ förrän de rika länderna gör det. Det är en verklig återvändsgränd som är smärtsam att se. Flera av mina aktivistvänner grät öppet vid dessa möten, och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna själv. Det fick mig att vilja ta med mig hundratals ungdomar till förhandlingssalarna och skrika för allt vi är värda så att våra förhandlingsrepresentanter hör: ”Sluta äventyra vår framtid!” Genom det nystartade företaget Wake-Up Call utbildar och tränar nu jag och min kollega unga svenskar i klimatpolitik och påverkansmöjligheter och guidar dem på vägen till klimatförhandlingarna där de kan närvara som ungdomsdelegater, inklusive det snart förestående COP-15. FN:s klimatförhandlingar har djupgående problem. “A Provocation from Tällberg Foundation” beskriver hur förhandlingarna ignorerar de omfattande och komplexa utmaningar ekosystemen står inför på grund av klimatförändringarna, och hur de misslyckas med att inkludera de senaste vetenskapliga rönen i beräkningarna och förstå hur “tröskeleffekter” fungerar. Dessutom har etik och rättvisa i praktiken ingen plats i förhandlingarna, istället är cynism och Realpolitik allmänt rådande. Slutligen råder det stor brist på ansvarsfull global styrning som kan säkerställa ett framgångsrikt nytt avtal. Mohamed Nasheed, demokratiskt val president på Maldiverna sedan 2008, uttrycker det så här: ”Köpenhamn kan få en av två olika utgångar … en historisk händelse där världen förenas mot kolförorening … Eller så kan Köpenhamn bli en självmordspakt. Kontrasten är så stor.” Det här är vad Köpenhamnsmötet verkligen handlar om; det är en vägkorsning på mänsklighetens utvecklingsstig. Vilken väg kommer våra politiska ledare att ta oss om hundra dagar? Kommer det att vara vägen för hundra år av ofattbart, världsomfattande lidande, arter som utrotas i en aldrig skådad hastighet mitt framför våra ögon och stora vågor av klimatflyktingar som överväldigar våra sociala och ekonomiska skyddsnät när tidvattnet slukar hela nationer och unika kulturer? Eller kommer det att vara den mogna, ansvarsfulla vägen av gemensamt engagemang och agerande, där människan träder fram som en omhändertagare full av medkänsla och omsorg för andra arter, ekologiska system och våra mänskliga bröder och systrar från världens alla hörn? Politikernas idéer och förslag ligger idag mycket långt ifrån vad som måste göras, redan under de kommande 5–7 åren, för att undvika en global klimatkatastrof. Situationen tas inte på tillräckligt stort allvar i den politiska vardagsvärlden av förhandlande och kompromissande mellan parter. Man glömmer att fysikens och kemins lagar inte kommer att kompromissa för vår skull. Politikerna har på så sätt gett sig själva makten att förhandla bort länders, folks och arters överlevnad – men överlevnad är inte förhandlingsbart! Det påminner oss den unga klimataktivisten Emma Lilliestam om i sin senaste låt, som hon skrev efter att ha besökt FN:s klimatförhandlingar i Poznań. Den goda nyheten är att det finns fortfarande tid. Vi har fortfarande dessa hundra dagar på oss att påverka våra politiska ledare att använda sitt förstånd och förbinda sig till de brådskande åtgärder som behövs för att ta oss tillbaka till en säker nivå av koldioxid i atmosfären under 350 ppm (vi ligger idag på 390 ppm och kommer troligen att nå 400 ppm inom fem år). Vi har också en plan. Den 24 oktober kommer ovan nämnde Mohammed Nasheed att leda 350 medborgare på Maldiverna, iklädda full dykutrustning, i en symbolisk aktion under havets yta. Samma kväll, på andra sidan jordklotet, kommer 350 swingdansare att hålla en jättefest i Amsterdam, samtliga par sjungandes ”Vi behöver trehundrafemtio!” samtidigt som de fyller dansgolvet. Västeröver kommer tusentals cyklister att cykla genom gatorna i San Francisco, i en rutt som utgör ett gigantiskt 350, och detta kommer under tiden att registreras av GPS-satelliter som kretsar runt jorden. Klättrare kommer att sätta upp flaggor med siffran 350 i Alperna och Himalaya och 350 vegetariska paellas kommer att lagas på spisar drivna av solvärme i Barcelona. Kommer vi att lyckas med att samla tillräckligt med energi och människor för att styra upp alla dessa aktioner över hela landet, och över hela världen? Tiden tcktcktck-ar, och det hänger helt och hållet på er medmänniskor – på er vilja, kreativitet och organisationsförmåga, att ta reda på svaret tillsammans den 24 oktober. Vi kommer att behöva all vår positiva energi och entusiasm för att förbereda så många aktioner runtom i Sverige som vi bara kan till den 24 oktober. Och detta är den bästa nyheten: till och med den minsta aktionen på den mest avlägsna och isolerade platsen i Sverige kommer att vara ett viktigt bidrag till förändring! Den här dagen kan ni och era vänner vara med och ändra historien tillsammans. Hur många gånger har ni fått den chansen tidigare? Jag tror att det är en livstids chans. Är ni redo?