Vagga till vagga-konceptet, vad är det?

Förra veckan vid mitt seminariebesök på Ekocentrum har jag råkat på konceptet VAGGA TILL VAGGA. Blev mycket nyfiken och beställde på nätet även boken som Anders, guiden på Ekocentrum, visade mig. Under tiden försökte samla mer information på nätet och fick veta att(enl. www.newsdesk.se) " Vagga till vagga" är en helt ny designpardigm (cradle to cradle (c2c))som fungerar och utvecklas starkt i Holland och Danmark. Genom att designa produkter från hus, bilar, möbler, mm, med hög kvalitet och fullständig återvinning genom att kopiera naturliga processer, har vi faktiskt möjlighet att skapa produkter som inte bara är är helt avfallsfria, utan också stärker jordens ekosystem. Är det en utopi, ännu ett i raden av miljömärkningar, miljöledningssystem och andra verktyg eller något nytt som verkligen har förvandlingspotential? Upphovsmännen (prof. Michael Braungart och arkitekt William McDonough) ser det som lönlöst att försöka lappa och laga ett ohållbart produktionssätt genom målsättningen "att vara mindre dålig". Det leder oss inte till nödvändiga och kreativa omställningar, utan skjuter möjligen upp och osynliggör problemen med globala och ekologiska kriser. Istället behövs ett helt nytt sätt att konstruera produkter, så att de designas att passa in i de biologiska eller tekniska kretsloppen. "I naturen är alltid någons avfall någon annans näring, och avfallet lagras aldrig därför att det har ett värde."- enligt denna koncept Samma information hittade jag på det i Sverige nybildade (våren 2009) nätverket "Vagga till vagga". De presenterar också hur paradigmet fungerar och skiljer sig från andra tidigare miljökoncept. Läs mer på länken nedan och om du känner till konceptet, kanske läste boken eller rentav använder idéerna redan i ditt arbete, utbildning, mm, komplettera gärna här med dina synpunkter. Jag väntar otåligt på boken och får själv återkomma med mer åsikter efter läsningen :-). Förresten, om boken läser du här: http://www.mcdonough.com/cradle_to_cradle.htm

Vad roligt att du hittade till Daniels föreläsning. Jag är både med i nätverket och tillämpar designkonceptet i vårt företag. (ekologiska barnkläder, som vi som ett första steg vill kunna kompostera när de är utslitna och förstås även kompostera tygspillet i tillverkningen) Har skrivit om det i vår blogg (se länk nedan) senast om en arkitektur-utställning på Louisiana utanför Köpenhamn där Cradle to Cradle fick stor plats ("Fremtidens arkitektur er grøn!" som pågår till den 4/10 kan jag varmt rekommendera). En riktigt bra "C2C-produkt" är "G-diapers" som är en slags hybrid mellan tygblöja och engångs där man kan kompostera ett engångsinlägg (och slipper all extra vatten och el-förbrukning som med tygblöjor och oljebaserat avfall som med engångsblöjor.) En "gammal" dokumentär om C2C hittar ni nedan i halvtaskig kvalité. http://video.google.nl/videoplay?docid=-3058533428492266222# Går att beställa på dvd(med "tv-kvalité") ifrån danska www.vuggetilvugge.dk

http://bonkeli.wordpress.com/category/cradle-to-cradle/

En mycket tilltalande tanke naturligtvis, och något vi ska sträva efter. Men vad innebär konceptet i praktiken för de tre stora miljöpåverkande konsumtionsområdena persontransport, mat och energianvändning i bostaden? Kan man applicera konceptet på hur jordbruk bedrivs och vilken mat du och jag väljer att äta? Angriper konceptet ett bilberoende samhälle? Lägger det fokus på att minimera energiförbrukning i hemmet, t.ex. genom tilläggsisolering?

Oj, jag vill ha svar på dessa frågor själv! Är fortfarande i informationsinsamlingsfas (väntar på boken) för att fördjupa mig i c2c filosofin...Kanske Jeppe eller någon annan från nätverket kan svara mer ingående?

@Zzofia. Roligt att du blivit intresserad av Cradle to Cradle. Detta stödsystem med paradigmskiftes-potential är inte helt nytt även om det är de senaste 2 åren som det börjat få större uppmärksamhet i Europa: det har sina rötter i Hannover principerna för design (1992), ur vilka C2C-principerna så småningom utkristalliserades (boken "Cradle to Cradle" gavs ut 1992). Amerikanska företag som Herman Miller, Steelcase med flera tillhör pionjärerna men det är på senare år i Holland som det börjat ta fart rejält, närmare bestämt efter det att dokumentären sänts på TV hösten 2006. I Sverige är det hittills bara en mindre antal insatta personer som verkar känna till det. I allafall inte en bredare massa, som i Holland. Jag kommer precis från Holland där jag varit med vid öppningen av ett internationellt sustainability center, ICSE (icse.nl). I ett videomeddelande nämnde en av ministrarna att system som Cradle to Cradle, Naturliga Steget och Biomimicry är något vi måste börja ta till oss på allvar. Inte illa att detta kommer från en minister. Det bör poängteras att eftersom vi är så ovana att jobba efter naturens principer är det oerhört utmanande att skapa en Cradle to Cradle-produkt och det kräver både analys och idérikedom. Bara några hundra företag i världen (mig veterligen) jobbar seriöst med Cradle to Cradle produktutveckling genom de officiella C2C-organisationerna (EPEA och MBDC), kanske färre än så om man hårddrar det. Ett fåtal arkitekter jobbar med C2C. Många andra är dock inspirerade av C2C. Även om det är mycket långt kvar till en Cradle to Cradle-värld är det inspirerande att företag som Philips satsar så stort. @Johan: C2C kan appliceras på det mesta: material, produkter, processer, byggnader och samhällen. Vad gäller energi så är svaret enkelt: soldriven. Självklart är vi långt därifrån men riktningen är tydligt. Braungart/McDonough gjorde en prototyp åt Ford (Ford modell U tror jag den hette). Vidareutveckling tankemässigt av persontransport: soldriven; alla slitbara delar som däck och bromsskivor skall klassas som näring åt biosfären och dessa partiklar måste alltså kunna brytas ner i biosfären och kanske tom ge näring åt växtligheten i väggrenarna; man skulle kunna samla in kväveoxider och återföra kvävet till jorden, dvs "tömma" detta när man stannar vi en servicestation. Vad gäller jordbruk så har jag hört talas om ett "Biomass nutrient recycling system". Jag kommer försöka lägga upp mer info om detta på hemsidan vaggatillvagga.se. Det finns stor potential att "skörda" alla värdefulla näringsämnen i allt agro-industriellt avlopp innan det åker ut i Östersjön. Det företag som blir först med att få ett sådant integrerat system att fungera och kunna "skörda" näringsämnena (med rent vatten som restprodukt) borde dessutom kunna göra sig en välförtjänt hacka och dessutom kunna exportera teknologin. Att återföra kolet till jorden är inte bara viktigt med tanke på globala uppvärmningen utan därför att vår matjord försvinner med rasande takt. C2C-kontoret (EPEA) i Tyskland forskar mycket kring kompost och jordar. Även hur man i en övergångsperiod skall kunna fasa ut avfallsförbränningen med förbränning som är mindre destruktiv ur en näringsämnesvinkel. Nu hörde jag att man till och med börjar konstgödsla skogen i Sverige! Här kan C2C förklara: alla näringsämnen måste hanteras och ingå i cykler. Om vi fäller skog och för bort den utan att såsmåningom återföra materialen/näringsämnena kommer jorden urlakas. P.S. Gå gärna med i Facebook-gruppen "Cradle to Cradle Sverige"

Tack för bra svar Mattias! Fortfarande får jag dock lite vibbar att det mest handlar om tekniklösningar och inte så mycket beteendeförändringar och ändrad samhällsplanering för att minimera t.ex. energi- och transportbehov från början? Till exempel det du nämner om bilar. Ditt förslag är solenergi till bilen snarare än att vi bygger ett samhälle som inte är så transportintensivt från början, eller iaf som inte är uppbyggt kring den energikrävande bilen som universellt fortskaffningsmedel. Solenergi är naturligtvis kanon, men det jag fortfarande är lite rädd för med det här begreppet är att det fokuserar för ensidigt på tekniklösningar? Jag tror absolut att vi behöver tekniklösningar, men samtidigt måste vi angripa efterfrågesidan med minst lika stor kraft. Annars blir det som med Förbifart Stockholm, vi förlitar oss på framtida eventuella tekniklösningar istället för att göra om en felaktig grundstruktur. Min tolkning blir därför: Cradle to cradle är ett jättebra tankesätt för teknikutveckling, men måste kombineras med åtgärder på efterfrågesidan om det ska kunna ge ett miljömässigt hållbart samhälle. Rätta mig gärna om jag har fel!

Hej Johan, jag tror det bara är klokt att låta teknikutvecklingen få ha en positiv uppåtgående spiral i och med C2C, och inte en vagga-till-grav-utveckling. En sak som C2C har som vision är faktiskt att varje produkt ska göra kretsloppet lite BÄTTRE, inte sämre. Det skulle innebära att du genom att konsumera en pryl faktiskt MATAR KRETSLOPPET istället för att förgifta det eller tära på det. Den visionen tycker jag är oerhört spännande - den vänder lite upp-och-ner på försiktighetsprincipen som ju annars är förhärskande inom miljötänkande. Vi har redan haft en nätverksträff för kunder på Ekocentrum där bland annat vagga-till-vagga togs upp, och vi ser fram mot att lära oss mer och följa utvecklingen inom det här området!

Helen, självklart är det positivt. Om du läser vad jag skriver så är jag inte emot konceptet. Vad jag dock är lite rädd för är att konceptet upplevs som en fullständig lösning på de miljöproblem som samhället ger upphov till, att begreppet inte hjälper till att flytta en del av fokus till efterfrågesidan. Eller som Stefan Edman säger, "Vi måste ro med båda årorna, teknikåran OCH etikåran". Etik är kanske inte det ord jag skulle använda, men andemeningen är iaf att tekniklösningar inte är tillräckliga för hållbarhet. Det finns väldigt många exempel på tekniklösningar för minskad miljöpåverkan som snabbt äts upp av ökad efterfrågan och rekyleffekter. Om jag ska bli ännu mer konkret kanske och utmana begreppet:

• C2C får oss inte att minska köttkonsumtionen
• C2C ifrågasätter inte evig ekonomisk tillväxt
• C2C ifrågasätter inte en ständigt ökande energikonsumtion
• C2C ifrågasätter inte ett ständigt ökande transportbehov, varken korta eller långa personresor eller varutransporter

Ska jag svartmåla maximalt så påstår jag att C2C är extremt teknikoptimistiskt och får oss att tro att det är fullt möjligt att nå hållbarhet utan några livsstils- eller samhällsförändringar. Men jag GILLAR C2C! Bara vi inte tror på att det räcker med tekniklösningar. Vad jag kan se så är C2C ett nytt namn på det gamla konceptet Industrial Ecology?

Det som Johan beskriver tas också upp i boken C2C (som för övrigt är en lysande bok). Författarnas utgångspunkt är att det är inte konsumtionen eller våran livvsstil som är problmet utan sättet vi gör det på. Om jag minns rätt så skriver de uttryckligen att "ingen vill väl kompromissa med våran materiella välfärd". Jag tror att C2C har en enorm potential och rent teoretiskt är det ju så att konsumtion inte är ett problem om det sker enligt de principer som föreskrivs enligt C2C. Men jag tror att detta är lite av en utopi. Vi måste därför ro med båda årorna och ställa om till en kretsloppsanpassad ekonomi SAMTIDIGT som vi lägger om våra livsstilar för att minimera våra ekologiska fotavtryck.

Anton, hur kan hög kött- och mejerikonsumtion ens i C2C-teorin bli hållbar med 9 miljarder människor på jorden?

Johan: Såhär förstås!

Kloka tankar från en expert i ämnet... ;-)

Jag vet inte om C2C försöker ge svaret på den frågan Johan. Jag har inte sett det. Virto kött kanske :) Alltså kött man odlar fram från stamceller i olika näringslösningar. Min förståelse av teorin är att man främst har inriktat sig på klassisk materiell konsumtion och betydligt mindre på tex. jorbruks- och livsmedelsfrågor.

Ja just det, där har vi det... Näring från avfall kanske? En dag får dock kanske musklerna i fabrikerna medvetande och tar över universum...

@Johan m.fl.: Intressant diskussion! Jag håller med om att det finns många frågetecken kring energianvändning i denna kritiska tid och vilken typ av mat som konsumeras blir naturligtvis del av detta resonemang. Från ett pragmatiskt just-nu perspektiv är det uppenbart att nästan allt vi producerar och konsumerar och den energi vi använder på ett eller annat sätt bidrar till ett system som är destruktivt för naturen och vår egen hälsa. Från ett systemperspektiv så vet vi däremot att växterna genom fotosyntesen binder solenergin kemiskt och detta driver livsprocesserna men fortfarande återstår ca 10,000 ggr mer energi än vi förbrukar, vilken vi inte tar tillvara. Att använda kemiska lager (fossila bränslen) för att driva i princip hela vår civilisation och att flytta miljarder ton kol från jordskorpan till atmosfären varje år är dålig design. Det är inte ett designfel som man kan skylla på Industriella revolutionens pionjärer utan på oss i 2000-talet som ännu inte ställt om. Debatten hur vi ställer om till ett 100% soldrivet samhälle är jag inte kvalificerad att ge mig in i, men visst är det viktigt att vi faktiskt tar in att solen ger oss för all praktisk framtid långt mer energi än vi någonsin skulle kunna använda? Om det inte vore så skulle vi *verkligen* ha problem. Några tankar om kött: först och främst - är det rimligt att så stor andel av jordens odlingsbara jord går åt till köttproduktion? Odling av alger (som föda åt djur) har jag hört har mycket stor potential. Det sägs att effektiviteten vid odling av alger är 800x större än odling av majs. Jag har hört talas om ett företag som utvecklar en "skärm" som fylls med algodlingar och som kan sättas på oanvända ytor, exempelvis husfasader. Algtillväxten kan dessutom stimuleras genom horizonella skorstenar: CO2 är näring för växter och alger... Några tankar om matjorden: denna innehåller dubbelt så mycket kol som atmosfären men vi förlorar matjord i rasande takt bland annat genom våra odlingsmetoder och att kolet flyttas till atmosfären där det inte hör hemma. Att bygga upp matjorden och binda kolet borde vara högsta prioritet. Kanske kan "kolning/biochar/terra preta" vara användbart, även om jag hört att det lätt bildas dioxiner i pyrolysprocessen. Några tankar om avfallsförbränning (eller energiåtervinning som det så finurligt kallas): detta är också mycket dålig design. Vi "kremerar" och sprider ut icke förnybara näringsämnen som koppar och fosfor. Visst förtjänar komplexa kemiska föreningar ett nytt "liv" istället för att brytas ner till grundläggande byggstenar och spridas med vinden... Vad händer med den giftiga flygaskan? Varför inte designa produkterna rätt från början så att de inte behöver brännas? Jag håller däremot inte med om att C2Cs tonvikt ligger vid tekniklösningar. Inte alls: då tror jag faktiskt att man helt har missuppfattat C2Cs ambition att vara en inspirationskälla och ett stödsystem. Grundarna Braungarts och McDonoughs nästa bok kommer exempelvis (vad jag hört) att handla om mer sociala och kulturella aspekter. Själv är jag övertygad om att omställningen till samhällen som faktiskt stödjer och "matar" kretsloppen handlar till en mindre del om teknik och till en större del om kulturella aspekter, vilket är det samma som delade värderingar. Tror vi att vi i grund och botten är en belastning för ekosystemen och i bästa fall möjligtvis om 100 år kan vara "nästan neutrala", eller tror vi att det är möjligt att vi själva, precis som allt annat liv, kan stödja livssystemen och livet på jorden? Jag tror att "gapet" mellan vad som är tekniskt möjligt och de förändringar som vi intellektuellt sett inser måste ske handlar om just grundläggande slutsatser som den ovan. Just därför att vi är så rotade i slutsatsen att "det vore bättre om vi inte fanns" nöjer vi oss med ekoeffektivitetstänkandet, vilket i princip handlar om att minimera effekterna av ett destruktivt system. Cradle to Cradle handlar i stället om att stödja, inte vara mindre dålig. Avfall = Föda-principen bryter i teorin vårt linjära, förbrukande och förskingrande förhållande till material och råvaror och skapar kretslopp där avfall/konsumption blir föda/näring åt nya biologiska och industriella processer. Steget dit är givetvis långt och system-omställningar lär ta flera decennier, men vi kan bara börja från där vi är. Tankvärdheter om myrorna: deras biomassa är 4ggr större än människans, dessutom förbrukar de genom hårt arbete flera gånger fler kalorier per massa än oss. Regnskogen skulle inte klara sig utan deras "ekotjänster" (de sprider näringsämnen i jorden, bland annat), de producerar egen mat och mediciner och vissa äter kött.

Tack för många intressanta vinklingar där Mattias. Jag står dock fortfarande för att konceptet inte verkar vara särskilt inne på beteendeförändringar eller att angripa efterfrågan. Av det jag hört här alltså, jag har inte läst boken. Du säger:

Just därför att vi är så rotade i slutsatsen att "det vore bättre om vi inte fanns" nöjer vi oss med ekoeffektivitetstänkandet, vilket i princip handlar om att minimera effekterna av ett destruktivt system. Cradle to Cradle handlar i stället om att stödja, inte vara mindre dålig.

Detta är ju såklart fantastiskt om man lyckas, min poäng är att det ligger en fara räkna in framtida C2C-lösningar, där all verksamhet bygger upp naturen istället för att bryta ner den, när vi bygger samhället och sätter upp regler och styrmedel. Så som jag tolkar dig så kommer t.ex. flygplan gå på sol eller något annat helt harmlöst i framtiden och vara byggda med material och produktionsmetoder som bygger upp naturen istället för att bryta ner den. Det är såklart jättebra, men jag tror det finns en risk i att intala alla att detta är inga problem att få till. Det leder till att miljöpåverkan tillåts öka för att vi tror på en teknisk lösning i framtiden. Ungefär som Förbifart Stockholm. Ska bli intressant att höra om efterfråge- och beteendefrågan bakas in i C2C-konceptet i nästa bok.

De "nya" "Cradle to Cradle Certification Criteria" finns på http://www.c2ccertified.com/ "Cradle to CradleSM Design draws on knowledge from the fields of environmental chemistry and material flows management (broadly termed Industrial Ecology), and the fields of industrial and architectural design. Cradle to CradleSM Design is based on the Intelligent Product System (IPS) pioneered by chemist Dr. Michael Braungart in 1986. In the early 1990’s, Dr. Braungart and architect Mr. William McDonough expanded IPS by identifying the principles of Cradle to CradleSM Design. Cradle to CradleSM Design is a positive agenda, one that seeks a renewably powered world, full of safe and healthy materials that are economically, equitably, ecologically and elegantly deployed. It is an innovative approach to sustainability that models human industry on the integrated processes of nature’s biological metabolism – its productive ecosystems – integrated with an equally effective technical metabolism, in which the materials of human industry safely and productively flow within the two metabolisms in a fully characterized and fully assessed way." Alltså inte ett nytt namn på "industrial ecology", men har rötter därifrån... Man ska komma ihåg att C2C aldrig utgett sig för att ha en snabb lösning på "klimatkrisen" utan tog form långt innan växthusgas-utsläppen var vårt största "hot". C2C kommer åt att påverka och inspirerar ett område "människor/företag" som tidigare avfärdat det mesta som miljöorganisationer jobbat för. Framförallt får C2C en att agera och bli inspirerad snarare än nedslagen och handlingsförlamad av dystopiska "klimatalarm" och budskap om att vi måste reducera oss till max. Dessutom går det fort när dessa börjar inse att det faktiskt kan vara lönsamt. Där fyller C2C ett viktigt tomrum. Angående växthusgasutsläpp så tas detta upp som ett första steg i kriterierna: "GLOBAL WARMING POTENTIAL A scale used to relate a compound to the CO2 equivalents to measure the potential heating effects on the atmosphere."

TILL SIST, hann jag läsa färdigt, reflektera över innehåll och upplägg samt skriva här ihop en högst personlig och tok-för-lång recension av boken ”Cradle to cradle. Remaking the way we make things”, senast utgiven version (2008, Vintage Books edition). Jag delar upp mina inlägg här på flera avsnitt..... När jag säger ‘personlig recension’, då menar jag min syn på budskapet boken förmedlar, nyhetsvärdet, helhetsperspektivet utifrån min egen bakgrund som t.ex. lärare på Göteborgs Universitet i 15 års tid. Jag kan kanske påstå (utan att verka skrytsamt hoppas jag) att jag under ett sådant tidsspann har hunnit fördjupa mig i såväl vetenskapliga som populärvetenskapliga böcker i ämnen som miljöhistoria, kulturhistoria, idéhistoria, miljöetik, miljöpedagogik, olika varianter av utopiska eller dystopiska filosofier, miljö- och människosyn förmedlade från Maltus via Rachel Carlson och Rom-klubbens böcker, helhetsperspektiv från böcker inom deep-ecology, miljöekonomi, beteendevetenskap inom miljö, dokument och implementeringsförsök i Sverige och andra länder av Agenda 21, Ecological Fotprint, Det naturliga steget, allsköns kretslopprelaterade böcker, dokument om grunderna i MKB, LCA, mm, mm……….jaa, all sådan allmän bakgrund som kanske behövs för att kunna undervisa och inspirera på ett universitet i grundläggande miljöfrågor (såväl naturvetarstudenter som lärarstudenter). Utifrån denna breda bakgrund ger boken ”Cradle to cradle. Remaking the way we make things” (hädanefter förkortningen C2C), mig personligen inte mycket nytt, inga stora Aha-upplevelser. Men den har bidragit med en viktig aspekt (som också fick mina tankar att spinna vidare, föda nya frågor och ibland se nya vägar när något miljörelaterat dyker upp nuförtiden). Denna tillkomna aspekt kan jag kanske kalla en sorts mental strömbrytare som mycket ofta slås på nuförtiden i vardagssituationer, en mer aktiv ”byta tankeperspektiv” - knapp. Bidraget från C2C att ”byta tankeperspektiv” kan sammanfattas i 2 frågeställningar: 1) Nuförtiden, vad det än gäller för produkt (sak) i min omgivning (just nu t.ex. bildskärmen och datormusen och ett äpple jag mumsar på då och då) eller en tanke kring mitt arbete (utveckling av förhoppningsviss hållbar kretsloppslösning för näringsåterföring från separerat hushållsavlopp eller från gödsel) omedelbart pockar följande fråga på svar: ”Är detta gjord/tänkt för att ingå i ett biologiskt eller tekniskt kretslopp där allt går tillbaka till naturen eller teknosfären som icke degraderad råvara?” Frågan är en av huvudpelarna i boken C2C. Visst, tänker jag på detta dagligen vad det gäller mitt jobb (se ovan), men sällan så genomträngande intensivt (hela tiden sedan jag läst boken) på produkter som elektronik, kläder, transportmedel, böcker, material i min lägenhet (från tapeter till möbler, isolering eller uppvärmning). Förstå mig rätt: det är inte frågan om att välja tåg istället för bil när jag pendlar, att välja ekologiska äpplen istället för vanliga, att välja miljövänlig och låg energiförbrukande bildskärm istället för de andra! Nej. Dessa saker och mycket mer gör jag ju redan. Här är frågan om att tänka hela vägen ut. Bildskärmen… utöver den miljö- och energinytta den ger här hemma (och gör mig att må bra eftersom jag valde just denna bildskärm för miljöns skull), nu tillkommer en del mindre bekväma frågor som: Går det att plocka sönder och återkoppla i det tekniska kretsloppet all metall, plast, glas, m.fl. ämnen (troligen hundratals!) utan att dessa värdefulla råvaror degraderas (förlorar i kvalitet och förlorar alltså möjligheten att återanvändas i en ny bildskärm eller likvärdig produkt) när till sist den går sönder och jag måste ”slänga” den? Varför går det inte att reparera en bildskärm idag, utan man måste kassera den helt och hållet? Varför är de inte byggda för att kunna repareras eller plockas sönder på ett riktigt kretsloppsvänligt sätt (inte bara vissa enstaka metaller och vissa plastdelar som bäst)? Varför tas inte detta hela vägen ut och bildskärmens komponenter ses som värdefulla råvaror och med detta i åtanke byggs bildskärmen idag? (Jag orkar inte ens tänka på det sorgliga faktum att min trasiga bildskärm kanske kommer att förbrännas (den näst värsta degradering av en komplex produkt kan hamna i) eller dumpas på en soptipp någonstans i ett u-land där den förpestar människor och miljö… som så ofta sker idag!). Boken C2C uppmanar oss konsumenter att tänka steget längre än den bekväma tanken att ”jag lämnar in bildskärmen separat till miljöstationen, i rätt container och den kommer att tas hand om på rätt sätt, hoppas jag” (halvljummen tillfredsställande känsla att jag troligen gör rätt). C2C boken uppmanar mig att inte nöja mig med denna ”bättre än ingenting” -miljöinsats. Den berättar hur en riktig eko-effektiv produkt skulle kunna se ut (här har producenter ett enormt ansvar och möjlighet att tänka hela vägen ut och komma med innovativa lösningar) samtidigt som jag som ”konsument” av t.ex. bildskärmen leds in i nästa fundering: Är det viktigt att äga saker? Behöver jag ”äga” en bildskärm? Varför behöver jag ”konsumera” en bildskärm? Egentligen det vi människor konsumerar i ordets strikta betydelse är mat och dricka (enl. boken, jag kan tänka mig att intag av t.ex. medicin är också konsumtion, samt slut-slitage av underkläder). Resten s.k. ”konsumtion” är egentligen nyttjande av tjänster produkter ger oss (produkter = verktyg). Vi använder verktyg för olika service vi vill ha eller behöver. Och verktyg går sönder, åldras, blir mindre effektiva med tiden, osv. Bildskärmen jag tittar på ”använder” jag för att se vad jag skriver, läsa inlägg på Ecoprofile, titta på en filmsnutt på nätet, mm. Kan det finnas andra sätt att rent fysiskt ”tillfredsställa mitt ägandebehov” av att nyttja en bildskärm? Enligt boken: JA! Jag skulle kunna ”hyra” den och lämna tillbaka den till ”producenten” när den går sönder eller om jag vill uppgradera min för en mer energisnål eller mer miljövänlig eller rentav en bättre variant. Infrastrukturen att ”lämna tillbaka” behöver inte vara mer krångligt än dagens ”slänga på en avfallsstation”, tvärtom. Kanske bildskärmsproducenten kan få den direkt tillbaka (det är de som har kunskap och teknisk möjlighet att plocka isär bildskärmen för att på bästa sätt återfå råvarorna för ny bildskärmsproduktion (en högkvalitativ recycling), och inte till materialbolagen där all elektronikavfall blandas ihop innan t.ex. koppar utvinns från dem… Vad blir kvalitén på koppar som kommer från 2500 olika elektroniska sopor (varje med sina unika metallinnehåll och komposition) hopblandade? Är den tillräckligt ren för just kraven för ny bildskärmsproduktion eller hamnar en sisådär halvren koppar till…jag vet inte…tillverkning av takplåt eller stuprör? Är det inte en sorts ner-cirkulering av resurser (”down-cycling” heter det i boken) gör vi idag under parollen ”producentansvar”? Detta är ett exempel, icke vidare genomtänkt av mig i skrivande stund, men är ett försök bara att illustrera ”tankekedjan” boken försöker förmedla (s.k. eko-leasing istället för den traditionella ägande samt en illustration av dagens åtgärder - i bästa fall s.k. recycling av inte genomtänkta produkter och självfallet, halvbra recycling, det som boken kallar ”down-cycling”. Förresten, boken har bättre exempel). För vissa tjänster fungerar eko-leasing redan rätt bra (t.ex. bilpooler) där folk klokt nog har upptäckt att man kan nöja sig med tjänsten och en sorts ”halv-ägande” och det går att släppa en del av ägandebegäret och kanske det kostar en aning mindre (inte nödvändigtvis!). Att ställa om, att släppa ägandebehovet är verkligen en trög och långsam process som troligen kommer att kräva ett tidsspann på flera generationer (det ligger i vår ”natur” sedan tusentals generationer).

Boken C2C ger inte lösningar på detta och inga egentliga lösningar överhuvudtaget för de kortare perspektiven. Boken ger överhuvudtaget inga lösningar! Den ger inspiration och stöd och väcker frågor. Det är en sorts kompass, ingenting annat. I boken finns ett 20-30-tal exempel som försöker beskriva skillnaden mellan att ”göra något dåligt lite bättre” s.k. eco-efficiency (tänka snäppet bättre, byta ut eller använda mindre av vissa miljöfarliga komponenter i varor eller tjänster, dvs. alla dagens försök med de 4Re: reduce, reuse, recycle and regulate) och att försöka göra saker ”100 percent good” redan från början, redan vid designbordet (eller sammanträdesbordet). Boken poängterar också att all eco-efficiency är inte bara negativ, som verktyg i omställningen av stora samhällssystem, eller vissa industrier där många steg ger en total förbättring är eco-efficiency värdefull, men bara i en övergående fas till eco-effectivness (återkommer till detta). ” Eco-efficiency is an outwardly admirable, even noble concept, but is not a strategy for success over the long term, because it does not reach deep enough. It works within the same system that caused the problem in the first place, merely slowing it down with moral proscriptions and punitive measures” (sida 61-62 i boken). Kapitel 2 i boken med titeln ”Why being ’less bad’ is no good” beskriver enkelt och rätt övertygande varför de 4Re (dagens dominerande strategier) inte räcker till. En väldig viktig sak här som jag tycker måste betonas eftersom många tror att C2C “handlar bara om industri och produktframställning”(det gör det också, eftersom enklast är att se och förstå idéerna när man kan se och förverkliga dem genom en produkt. Och ärligt talat, de flesta av de allra största och svårhanterliga miljöproblemen bygger vi dagligen in i produkter och prylar runtomkring oss). Men C2C handlar om så enormt mycket mer än produkter. Författarna använder ordet design som vi i första hand förknippar bara med produkter (från blöja till hus). Ordet design använder vi inte för t.ex. stadsplanering, detaljplaner, transportplanering, undervisningsplaner, jordbruk osv. Utöver för oss vanliga ”formge”, ”rita” ”skissa” har ordet betydelsen och används i engelskan som ”planlägga”, ”utföra”, ”konstruera”, eller ”motiv”, ”modell”, ”plan”, mm. I ordets mer kompletta innebörd handlar C2C (och kan idén användas alltså) om alla mänskliga aktiviteter från stadsplanering, infrastruktur till utbildning, mm, inte bara produktformgivning. Författarna hävdar bestämt att ”bad design” är egentligen huvudproblemet i all mänsklig aktivitet och produktion. Att allt vi gör planeras och görs inte idag med tanke på resultatens utfall i en fullt ut kretsloppsanpassat perspektiv. Vi tänker säkert på att den skall vara användbar för sitt syfte, hålla en viss tid, vara attraktiv, snygg, säker (för olyckor, skador, mm, t.ex. från trafikplanering till barnmat), men väldigt sällan tänks vidare (hela vägen ut - som jag kallar det): Är denna produkt eller samhällstjänst gjord för att ingå i ett biologiskt eller tekniskt helhetsperspektiv? Är materialen tilltänkta (designade) för att utöver deras syfte även ingå i kretslopp där allt går tillbaka som högkvalitativ råvara (i boken kallad ’näring’) i resp. kretslopp? Hur kan en samhällstjänst ingå i kretslopp?– kan man undra. Frågan är mycket komplex, boken ger inte riktigt bra, konkreta exempel på detta (nämner bara exempel från jordbrukssektorn eller att ”In Netherlands, the Ministry of Environment is developing a procurement strategy for government organisations that uses C2C as criteria for their purchases”- vad nu detta betyder... Vad det gäller t.ex. planering av mobilitet i en stadsdel... jag anar ett mönster (arbetssätt, design) som ger mer än MKB och LCA och allt annat verktyg vi är vana med att hantera sådana komplexa planeringsfrågor idag. Steget vidare från den ”mindre dåliga” eco-efficiency till produkter och system i harmoni med naturens och människans kretslopp är eco-effectivness. Enligt författarna är skillnaden på dessa som känslan om att vistas i en byggnad med ”airless, fluorescent-lit, gray cubicle” (designat för energisparande med ”ihjälisolering”, brist på naturlig ljus kompenserat med artificiell ljus och optimerat fyrkantighet) jämfört med en ”sunlit area full of fresh air, natural views and pleasent places to work, eat and converse”. Trots att de flesta av oss önskar sig det sistnämnda, det är det förstnämnda vi bygger och kallar för miljö- och klimatsmart (energisparande) byggande… Kapitel 3-5 i boken beskriver just skillnaderna mellan dessa två begrepp och sätt att tänka, leva, producera, genom många exempel från begreppet ”growth” (tillväxt), via GNP, ”waste equals food”, skillnaden mellan ”cradle-to-grave and C2C”, den biologiska och tekniska metabolismen (de två kretslopp nämnda innan) och det vikigaste av allt: håll dessa kretslopp rena och var för sig! No cross-contamination – skulle jag formulera detta utifrån mina ordval inom avlopp och sanitet… I kapitel 5 definieras begreppet ”biological diversity” där begreppet vidgas att inkludera även oss människor (tyvärr utplånar vi vår egen biodiversitet och kulturella mångfald genom vad boken kallar ”de-evolution”, dvs. förenklingar, ”one-size-fits-all”-mentalitet, ihjälregleringar och förbud, och monokulturspridning på global skala). Kapitlen försöker inspirera (genom positiva exempel) och öppna upp för ett människovärdigt levnadssätt som inbjuder till såväl materiell som kulturell diversitet (utan att spela på folks skam- och skuldkänslor när vi vill åstadkomma hållbara ändringar, metod som enligt författarna dominerar västvärldens strategi stort idag i miljö- och klimatfrågor!), valmöjligheter och ”creative and elegant solutions” - som det heter. Kapitel 5 är intressant eftersom den introducerar ett verktyg, s.k. fractal (det påminner mig litegrann om Agenda 21s symbol med tre cirklar med ekologisk, ekonomisk och social innebörd som skär i varandra i viss mån) vilket författarna använder sig av ”the fractal is a tool, not a symbol, and we have actively applied it to our own projects, ranging from the design of individual products, buildings and factories to effects on whole towns, cities, even countries.” Sista kapitlet skärper fokus och beskriver C2Cs syn på hur kan man göra för att ställa om till eco-effectivness (i fem steg), samt slutligen formuleras C2Cs Five Guiding Principles. Jag ska inte avslöja dessa här, men som sagt, mycket i boken är absolut inte nytt för mig, men det finns säkert en och annan läsare som vill upptäcka saker, få inspiration eller avstå från en del som står i boken, därför tycker jag att avslöja allt och färga allt genom mina synsätt vore högst orättvist mot både läsarna och författarna! För att avrunda och koppla tillbaka till början, boken har hjälpt mig personligen att mycket oftare än förut “byta tankeperspektiv” genom frågan som nu blev en väsentlig del av vardagen (utanför mitt jobb): ”Är detta gjord/tänkt för att ingå i ett biologiskt eller tekniskt kretslopp där allt går tillbaka till naturen eller teknosfären som icke degraderad råvara?”

2) Den andra frågeställningen boken har gett mig förknippas intimt med det svåraste i all förändring – beteendeförändringen. De riktigt väsentliga ”från prat till agerande” – som det heter, när någonting har passerat stadier som problemförståelse, inspiration och är på väg till acceptans och aktiv gärning. Vilka metoder, strategier, osv. ger egentligen resultat? I boken betonas mycket kraftigt och tydligt att genom att jobba med C2C skall inställningen genomsyras av positivitet, hopp, humor och absolut inte spelas på konsumenters eller producenters skuld- och skamkänslor inför ett val, åtgärd eller vid osäkerhet. Det låter lite överdrivet tufft i bokens beskrivning av t.ex. ”piskans så ofta använda metod” i dagens eco-efficiency fokusering ”Istead of presenting an inspiring and exciting vision of change, conventional environmental approaches focus on what not to do. Such proscriptions can be seen as a kind of guilt management for our collective sins, a familiar placebo in Western culture.” Eller när de kallar eco-efficiency (mer konkret de 4Re) en reaktion på miljöproblem driven av negativa känslor som skuld eller rädsla (och färgade av dessa känslor är vi kapabla att hitta bara “lite bättre än det värsta”-typ av lösningar), istället för kreativa, innovativa, djupa steg tagna mot verkligt hållbara lösningar: “to believe that poorly designed, dishonorable, destructive systems are the best humans can do…this is the ultimate failure of the ‘be less bad’ approach: a failure of the imagination. From our perspective, this is a depressing vision of our spaces´ role in the world. What about an entirely different model? What would it mean to be 100 percent good?” Alltså, frågan som ställer på spets mina tankar kring de 4Re samt kring metoderna vi använder idag för att ”få folk att ändra beteende” (efter ha läst boken) är: Vilka metoder, strategier, osv. ger egentligen bäst resultat? Frågan hänger i luften…Jag tänker vidare…… Boken har inte varit tillfredsställande (eller jag hade kanske större förväntningar?) vad det gäller: • konkreta exempel hur man jobbar med C2Cs idéer när det gäller större system, planering (som t.ex. hållbar trafikplanering). Hur jobbar man att få stora städer eco-effective. Visst, håller jag med C2C boken och många andra också att verkliga hållbara lösningar med biologiskt kretslopp är enklast att genomföra i småsamhällen. Många har en enda lösning på detta: flytta tillbaka till glesbygden… För mig är dessa svar inga svar som bidrar med någon med konstruktiv innebörd! Vi kan inte blunda över det faktum att 50 % av jordens befolkning bor redan i större samhällen och fler det blir. Hur bromsar vi denna utveckling och hur vänder vi folk tillbaka till glesbygd? C2C boken ger inga svar på detta heller, inte ens inspirerande idéer… bara det gamla vanliga välkända: lokalt är hållbart, småskaligt är hållbart, samt varför är dessa hållbara. De flesta av oss vet detta. • Jag är inte fullt ut nöjd med frågan kring konsumtion heller, trots att boken tar kraftigt avstånd från att ”kritisera” tok-konsumtionen som dominerar vissa delar av världen idag (kanske pga. att boken är skriven i USA och i första hand för amerikaner och konsumtionen är en av de allra heligaste korna där liksom här?). Delen om konsumtion är rätt svag i boken, utom konstaterandet att felet inte ligger där... Eco-leasing är en väldigt intressant tanke, men jag skulle ha velat läsa mer om den. T.ex. hur jobbar C2C med att omvandla ägandebegär till ”lånandebegär” i vägen till att bli ”100 percent good”… Och hur skulle systemet fungera med konkret och genomtänkt exempel hela vägen ut. • Boken tar inte upp heller frågan om det individuella ansvaret (bara det individuella nöjet att konsumera) och makten vi har som konsumenter (hur kan jag “välja rätt” idag för att nästa steg skall vara C2C- vänlig och vad är min makt idag – bland alla dessa halvbra produkter- för att konkret påverka omställningen enligt de goda idéerna i C2Cs anda?). För att i slutändan… vem vill inte bli 100 % god? Boken rekommenderas varmt, pga sin positiva ton, inspirerande syfte och diskussionsväckande innehåll. Jag skulle gärna vilja se den bland alla andra kursböcker vi har idag om hållbar utveckling, frågor kring produktion-konsumtion, miljö-klimat frågor, mm, samt i många debattörers och politikers bokhylla...

När jag "recenserade" C2C boken här ovan och tog bildskärmen här framför mig som en självklar och direkt exempel, visste jag inte (bara anade) att jag har trampat i ett GIGANTISKT avfallsproblem (dvs enligt C2C boken bevis på dålig design). Nyligen läste jag följande: "Research carried out by the Stanford Graduate School of Business shows that simply slowing down the rate of new product releases would lower the mountains of e-waste accumulating around the planet." Många som debatterar här är inne på linjen att konsumera mindre. Enligt C2C, problemet ligger inte där utan i "bad design" av allt vi gör. Här ovan kommer ett förslag alltså att producera i mindre takt (just specifikt e-produkter som mobiltelefoner, kameror, datorer, mm). Är detta en lösning och i så fall hur skall t.ex. Nokia eller Fujitsu eller Samsung, osv, "övertygas" att de har ett gigantiskt ansvar för såväl "good design" som befintliga och kommande e-avfallsberg, när deras vinst-motor är just snabbheten att komma ut med nya, fiffiga, förbättrade (utan särskild miljöhänsyn) produkter? Är det verkligen så att vi konsumenter har skruvat upp takten och skapat behovet för denna tok-snabba "uppdateringsspiral"? Jag har känslan att det är vi som utsätts (stressas) hela tiden till konsumtion av ständigt nya, bättre, snabbare, modernare e-produkter som presenteras oss på ett gigantiskt e-smörgåsbord. Hur sjutton skulle annars jag (och miljoner andra) veta vad skall nästa generation mobiler, datorer innehålla, erbjuda? När jag läser vidare i artikeln (se länken nedan) det känns som om C2C idéerna, alla goda tankar och krafter drunknar i problemhavet: "Americans buy new cell phones every 18 months, Europeans buy them every 15 months, and the Japanese every 9 months. Global replacement rates for digital cameras range between two and three years. And U.S. businesses replace their PCs every four years. Where do most of these used products go? Directly into the trash. Indeed, in the United States alone, consumers throw away 400 million electronic products each year. What happens to the discarded electronics, which represent one million tons of electronic waste (e-waste) annually? Many are shipped to developing countries and illegally processed to recover precious metals, using processes that dangerously pollute the air and water with lead, dioxins, and other toxins." Hur skall vi (i alla våra roller som konsumenter, anställda, föräldrar, skoelever, mm) göra, när det är nästintill ett "krav" idag från förskola till arbetsplatser att vi är alltid uppdaterade vad det gäller e-produkter och ofta lider såväl barn som arbete om man "inte hänger med"?

Naturligtvis bör C2C kunna kombineras med beteendeförändringar, energisnålhet osv. Det som jag från och till har funderat på under de senaste decennierna är att i rimlig omfattning hyra och leasa istället för att köpa. Det som jag då har tänkt på är att det exempelvis inom varje lokalområde (gång- och cykelkärravstånd) är ”hyra/hämta ställen” i form av hallar med monterings-, demonterings- och sorteringsbås.

De enkelt monterbara och ytbehandlade delarna, fästelementen (standardiserade?) och OEM-modulerna teknikupphandlas (C2C-certifierat) och avropsavtalas med anlitande av ”hyra/hämta ställenas” gemensamma paraplyorgan. Beställningsavtalen bör då kunna ske direkt med legoföretag, under- och OEM-leverantörer (C2C-certifierat). Några övriga mellanled behövs ju knappast.

I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Istället var det ju vanligast att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt”. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer.

När det gäller vagga till vagga så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar. Om samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) kan användas skulle kunna begränsa sortimentet. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul.

Exempelvis (med anknytning vagga till vagga): barnvagnar -> barnkärror -> barncyklar -> sparkcyklar -> bagagekärror -> cykelkärror -> kanotvagn -> golfbagvagnar -> grillvagn -> rollator -> rullstol osv.

Detta är förstås bara ett enkelt tankeexempel.

Det jag vill poängtera är den tänkbara fördelen med att:

1. Utbytbara homogena delar, fästelement mm. monteras, hyrs ut, repareras med utbytbara delar, demonteras, sorteras (för att ständigt återvinnas, reproduceras och recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp) inom varje användares närområde.
2. Delarna mm. teknikupphandlas och avropsavtalas direkt med legoföretagen och dess automatiserade verktygsmaskiner, och levereras direkt till uthyrarna.
3. Det som teknikupphandlas för uthyrning (med utbytbara slitdelar) bör kunna konstrueras för att fortlöpande kunna användas under decennier – kanske 10 – 20 ggr längre än idag.
4. Uthyrningsmetoden gör att utrustningar kanske används av 10 -20 ggr så många innan de helt har tjänat ut. Istället för att ha tagit upp utrymme i beredskapsförråd den mesta tiden.
5. Förverkligas detta koncept så behöver det bara tillverkas mellan hundra- och fyrahundradelen så mycket med oförändrad användaraktivitet.

Besparingen när det gäller energi och materialdelar är rimligtvis ganska uppenbar.

Hej Uno,
Helt klart bäst att alltid återanvända eller putsa upp innan man tar in materialen i djupare återvinningscykler på molekylär eller elementär nivå. Det system du beskriver verkar vara mycket vettigt! Här finns mycket att vinna både för miljön och för företag att hitta nya och nischade affärssamarbeten kring material.

Cradle to Cradle-mode i TV:
Rikssänt:

http://svtplay.se/v/2318215/rapport/modeindustrin_soker_atervinningsbara_material

ABC:
http://svtplay.se/v/2316312/hallbart_mode_kraver_nytankande

www.matildawendelboe.se

Självklart kan och kombineras Cradle to Cradle med beteendeförändringar. Bara genom att läsa boken börjar man tänka och bete sig annorlunda...

Även om man väljer att inte konsumera så är det väl trevligt att slippa andas in kemikalier och se dem spridas i naturen?