Vad hände(r) i Köpenhamn?

Nu har det börjat. Enligt en del är det rentav en slags examensdags för hela mänskligheten. UNFCCC har bjudit in till ett litet samkväm i Danmarks största stad. Några datum att hålla koll på under kommande veckor är följande (från SVT:s sajt): - 7/12: Klimatmötet startar. - 12/12: Klimatmötets största demonstration hålls. - 15/12: Miljöministrarna tar över förhandlingarna. - 17/12: Stats- och regeringschefer anländer. Galamiddag hos Danmarks drottning på Christiansborg. - 18/12: Avslutande toppmöte. Klimatavtal ska vara klart. Det blir det största och kanske viktigaste miljömötet sedan FN:s stora miljökonferens i Rio de Janeiro 1992. Media har under lång tid varit fullt med material inför mötet och nu sedan det börjat har det fullständigt exploderat. Och det är förstås ogörligt för en normalt funtad person att hänga med i och läsa och se allt i det massiva utbud som finns både i svensk och internationell media. Denna tråd är därför tänkt att fungera som en sammanfattning för de som vill skriva om intressant material de snappat upp och för de som enkelt vill få sammanfattningarna av det viktigaste som händer under kommande veckor. Det lär bli en spännande resa med en massa patos, starka känslor och stark retorik och utspel efter utspel från alla spelare som vill, men ändå inte vill eller kan, hot om kaos och om att det inte blir nå´t avtal alls. Och tal från fattiga länder och en massa NGO:s om att de rika ska ta ansvar och fatta rejäla beslut. Men de hänvisar till koruptionen i de fattiga länderna och till att det faktiskt är dyrt. "Så det så." Men så, till slut, kanske, på natten mellan den 18:e och 19:e december, kan det förhoppningsvis presenteras ett avtal som alla kan vara lite nöjda, och de flesta säkert mycket missnöjda, med. Nå´t att i alla fall bygga vidare på? Det är sannerligen en spännande tid att leva i... (UNFCCC står för United Nations Framework Convention on Climate Change ("Klimatkonventionen"). Den mejslades fram i Rio 1992 tillsammans med en massa andra viktiga överenskommelser. Visste ni förresten att COP står för Conference of the Parties? Det lärde jag mig själv så sent som idag.)

SVT satsar rejält under Köpenhamnsmötet och har startat en speciell sajt där både rörliga bilder och skrivet material samlas: "Klimat 09". Ser bra ut. En titt där varje dag ger säkert en ganska god bild av vad som händer.

UNFCCC har en egen hemsida förstås.

Miljöaktuellt hårdbevakar.

Även DN har en egen sajt...

...och på den listas de viktigaste knäckfrågorna: "1. Långsiktigt mål. Siktet är inställt på år 2050. Ett mål kan vara att medeltemperaturen inte ska ligga mer än två grader över den medeltemperatur som rådde före den industriella revolutionen. Ett annat mått kan vara att halten växthusgaser i atmosfären inte ska överstiga en viss nivå (350-450 ppm). 2. Minskade utsläpp. Avtalet ska ange bindande mål i siffror för hur mycket länderna ska sänka sina utsläpp. Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel bör i-länderna minska utsläppen med 25-40 procent till år 2020. För u-länderna handlar det om begräsningar i jämförelse med om inga åtgärder vidtogs. 3. Finansiering. Det råder enighet om att i-länderna måste stå för merparten av kostnaderna, även i u-länderna. Men hur stort ska stödet vara? En annan fråga är hur det ska finansieras. Direkt bistånd? Auktioner med utsläppsrätter? Skatt på utsläpp eller särskilt på flyg? 4. Anpassning. Vissa effekter av uppvärmningen är ofrånkomliga – och de fattiga länderna drabbas hårdast. Hur kan smällen dämpas? 5. Teknik. Ny teknik är nödvändig för att lösa klimatproblemet – och även u-länderna måste få tillgång till den. Men hur mycket ska i-länderna skjuta till för att u-länderna ska ha råd med rätt investeringar? En svår fråga gäller patent. U-länderna vill ha fri tillgång till kunskap och teknik. I-länderna försvarar patenträtten. 6. Skogsfrågor och markanvändning. När skog skövlas ökar växthusgaserna, eftersom färre träd kan ta upp koldioxid. Hur kan avskogningen stoppas? Hur ska åtgärderna mätas och finansieras? Stor fråga för länder som Brasilien och Indonesien. 7. Handel med utsläppsrätter och flexibla mekanismer. Till att börja med är handel med utsläppsrätter en fråga för i-länderna. Flexibla mekanismer innebär att rika länder kan investera i klimatåtgärder i fattiga länder istället för på hemmaplan. Frågan är hur de rika länderns ska få tillgodoräkna sig detta. 8. Insatser i särskilda sektorer. Handlar om att sätta mål för utsläppsminskningar inom särskilt problematiska sektorer i u-länderna. Kan också handla om särskilda begräsningar för internationellt flyg och sjöfart."

aj aj aj Carlgren...! Det börjar inte bra för Sverige. Mötet har knappt hunnit börja och byxorna är neddragna på den svenska delegationen. Eller? "Redan första dagen på klimatmötet i Köpenamn får Sverige ta emot det förnedrande priset "Fossil of the day". ... Efter utmärkelsen frågade Sveriges Radio chefsförhandlare Anders Turesson vad han tyckte om saken. - Sverige har egentligen hela tiden varit väldigt positivt till olika former av begränsningsregler som begränsar länders möjligheter att tillgodose sin sänkan, säger han. Han medger att kolsänkorna utnyttjats i hög grad för att kompensera utsläpp, men hävdar att detta aldrig varit intressant för Sverige. - Jag vill definitivt förneka det, det är inte Sveriges politik, säger han till SR."

Svante Axelsson (och även Mikael Karlsson får man förmoda) bloggar från Köpenhamnsmötet. Axelsson kommenterar att Sverige (ihop med Finland och Österrike" tilldelats utmärkelsen "Fossil of the day" på följande vis: "Varje dag under klimatförhandlingarna utser den samlade miljörörelsen vilket land eller länder som “förtjänar” denna negativa utmärkelse. Allt för att öka trycket på länder som driver en för klimatet dålig linje. Det visar att miljörörelsen har koll på vad de olika ländernas förhandlare driver för ståndpunkter i de annars så slutna förhandlingarna. Den negativa uppmärksamheten brukar ge effekt. Och visst förtjänar industriländerna att hängas ut. Det är de som har huvudansvaret att gå före enligt Kyotoavtalet och många länder har inte gjort sin hemläxa och tycks inte kompensera detta misslyckande med att nu sikta på högre mål och ambitioner. Industriländerna måste lova minus 40 procents minskning till 2020 om vi skall ha en rimlig chans att begränsa temperaturökningen till två grader och att utvecklingsländerna inte tvingas panikbromsa sina utsläpp vilket skulle förvärra deras redan mycket svåra situation. Men det kanske inte är så konstigt att det går så trögt om man hör på Andreas Carlgrens argumentation. EU har ju sagt att de kan tänkas höja budet från 20 till 30 procent till 2020 om andra länder också visar högre ambitioner. Och många länder har höjt sina bud den sista tiden men EU sitter tyst i båten. På rak fråga till miljöministern om varför inte EU nu höjer sitt bud för att bryta den pågående förlamningen och skapa ett ökat tryck på de andra länderna svarar han: Om vi skulle höja budet skulle våra minskningar ätas upp av Kinas utsläpp på två år. Logiken tycks vara att om EU springer snabbare börjar andra länder dra ner på tempot och jogga!"

Sedan Gunnar Lindstedt fick foten från Veckans Affärer har de inte direkt rosat marknaden vad gäller uppdaterad miljö- och enrgibevakning, men senaste veckorna har det hänt något även där. Ny reporter ansvarig för dessa frågor och med speciellt fokus på Köpenhamnsmötet är Erika Augustinsson ("journalist och författare inom hållbarhetsområdet"). I går skrev hon om mötets öppnande: "Kommer mötet att leverera? Tveksamt. Det var tänkt att vi den 18 december skulle ha ett nytt bindande avtal som träder i kraft efter det att det nuvarande Kyotoprotokollet löper ut 2012. Men idag har förväntningarna tonats ner. På sin höjd har vi innehållet klart i ett avtal, därefter följer fler förhandlingar under nästa år för att göra avtalet bindande. Worst case scenario är att vi får ett svagt och otillräckligt bindande avtal som vi sen får leva med i flera år framöver. Om man ska sammanfatta vad den stora klimatkampen handlar om så är det en maktkamp mellan fattiga och rika. Fattiga länder mot rika länder. Fattiga länder som drabbas värst av klimatförändringarna och fattiga länder som anser sig ha rätt till samma utveckling mot välstånd som världens rika länder. Världens rika länder måste, om vi ska nå tvågradersmålet, sänka sina utsläpp med 40 procent. Siffrorna på bordet när COP 15 börjar är cirka 15 procent."

Även Effektbloggen rapporterar givetvis kontinuerligt om vad som händer. David Jonstad är inte optimistisk i dagens inlägg och rapporterar samtidigt om det som verkar vara de första läckorna på mötet. Det lär bli fler... "Det börjar inte särskilt lovande. Två dagar in på klimatmötet i Köpenhamn rapporterar The Guardian om ett läckt utkast till förhandlingstext som inte lär minska den redan stora klyftan mellan rika och fattiga. Den hemliga texten har tagits fram av en rad rika länder och syftar till att ge mer makt åt rika länder, överge Kyotoprotokollet, kringgå FN-förhandlingarna och ge rika länder rätt att släppa ut mer växthusgaser än fattiga länder. Ett annat läckt dokument visar att EU-länderna inte är beredda att bidra med klimatfinansiering till fattiga länder. I stället planerar man att ta pengar ur de befintliga biståndsbudgetarna och klimatmärka dem, skriver Dagens Nyheter. För de med mest makt, mest pengar och minst risk för att drabbas av klimatkatastrofer verkar målet vara att komma undan så billigt som möjligt och samtidigt kunna säga att man gjort allt man kunnat. Bakom kulissen av fina ord om att vilja rädda planeten från en katastrof finns den verkliga agendan: att till varje pris försvara business as usual. De tusentals lobbyister från näringslivet som är på plats i Köpenhamn behöver inte oroa sig för att deras intressen ska hotas nämnvärt. De vet att de har politikerna på sin sida eftersom politikerna gått till val på löftet om att business as usual kommer att fortsätta."

EU-länderna har nu lyckats komma överens om en "snabbstartsfond" för klimatåtgärder i utvecklingsländer (Sverige bidrar med 2,5 miljarder kr per år): "EU-länderna kommer att bidra med totalt 7,2 miljarder euro fram till och med 2012. Det framkom under en presskonferens med det svenska ordförandeskapet på fredagen. Pengarna ska användas till att hjälpa fattigare länder att vidta klimatförbättrande åtgärder. Det kan handla om att bygga vattenreservoarer, bevara skogsområden från skövling och att byta fossila bränslen mot vind- och vattenkraft. Räknat i euro landar slutsumman på 2,4 miljarder per år under 2010—2012."

Ett första officiellt utkast om de långsiktiga målen har presenterats: "När det gäller långsiktiga mål lämnas det till förhandlarna att avgöra om den totala nivån på sänkningarna ska vara 50, 85 eller 90 procent år 2050, med 1990 som jämförelseår. Det anges som lämpligt att de rikaste länderna åstadkommer sänkningar på mellan 75 och 95 procent."

En av huvudfrågorna under COP15 är hur man kan minska CO2-utsläppen från avskogning. The Guardian rapporterar om läget i förhandlingarna. "Countries are more or less unanimously behind finding a way to reduce deforestation, which accounts for 16% of world greenhouse gas emissions, but are encountering sticking points which require the intervention of heads of state. At least 20 different plans for Reduced deforestation and degradation (Redd) plans have been put forward by many different countries, but talks are in the balance over the rights and safeguards for people who live in or depend on the forests; how the money can be prevented from falling prey to corruption; how to measure and verify claims of protection and the future of existing forest industries. Rich countries are eager to find a solution because a successful deal will provide them with a solution to "offset" hundreds of millions of tonnes of carbon. Poor countries, especially in the tropics, are equally keen because they stand to receive vast cash flow for protecting their forests. Brazil is critical in forest talks because it not only is responsible for nearly 20% of all global forest emissions, but it has the largest swath of trees in the world and therefore stands to make more money than anyone else by protecting them. Today, the talks were moving quickly. The EU has proposed a 50% cut in the rate of deforestation by 2020 and a complete halt by 2030. But Brazil said it did not want a specific target or timetable, arguing that Redd would be voluntary, and that developing countries needed to see how much money they might receive before committing themselves to such an ambitious global scheme."

Idag är det dags för den stora demonstrationen i Köpenhamn. "Det kommer att bli episkt" har en bekant som ska delta sagt till mig, och i morgontidningen läste jag att de uppskattar att 60 000 kommer att delta. Lite trist är det allt att jag inte är på plats idag, lite praktiskt miljöarbete samt en kär brorsons firande av att han flyttar hemifrån fick gå före. För det som vill ha insikt i en ung klimataktivists tankar rekommenderar jag Ulrika Tegnérs blogginlägg på COOLA NER med rubriken "Därför är jag AKTIVIST PÅ COP15": "Maktförblindade kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar i Bangladesh eller Afrika, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det! Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och med våra ofödda barn vid våra sidor."

Johan Rockström sammanfattar läget i MiljöAktuellt.

The Guardian ger en kort sammanfattning över första veckans förhandlingar:

G77 är inte nöjda med förhandlingarna och vill se en annan arbetsordning med större fokus på ett nytt Kyotoprotokoll. Vad jag förstått har två parallella spår förhandlats om.

3,8 graders höjning leder nuvarande förhandlingsläge till, enligt Climate Action Network. Läs mer på Effekt.

George Monbiot söker (och finner?) klimatmötets fundamentala konfliktytor: "This is a meeting about chemicals: the greenhouse gases insulating the atmosphere. But it is also a battle between two world views. The angry men who seek to derail this agreement, and all such limits on their self-fulfilment, have understood this better than we have. A new movement, most visible in North America and Australia, but now apparent everywhere, demands to trample on the lives of others as if this were a human right. It will not be constrained by taxes, gun laws, regulations, health and safety, especially by environmental restraints. It knows that fossil fuels have granted the universal ape amplification beyond its Palaeolithic dreams. For a moment, a marvellous, frontier moment, they allowed us to live in blissful mindlessness. ... Humanity is no longer split between conservatives and liberals, reactionaries and progressives, though both sides are informed by the older politics. Today the battle lines are drawn between expanders and restrainers; those who believe that there should be no impediments and those who believe that we must live within limits. ... Theres another great unmentionable here: supply. Most of the nation states tussling at Copenhagen have two fossil fuel policies. One is to minimise demand, by encouraging us to reduce our consumption. The other is to maximise supply, by encouraging companies to extract as much from the ground as they can. We know, from the papers published in Nature in April, that we can use a maximum of 60% of current reserves of coal, oil and gas if the average global temperature is not to rise by more than two degrees. We can burn much less if, as many poorer countries now insist, we seek to prevent the temperature from rising by more than 1.5C. We know that capture and storage will dispose of just a small fraction of the carbon in these fuels. There are two obvious conclusions: governments must decide which existing reserves of fossil fuel are to be left in the ground, and they must introduce a global moratorium on prospecting for new reserves. Neither of these proposals has even been mooted for discussion."

Även David Jonstad uppmärksammar Monbiots reflektioner. David måste ha fullt upp att rapportera om mötet, han skriver i både Aftonbladet och Sydsvenskan utöver sin egen blogg. Jag stötte på honom på Klimaforum idag och bytte några ord. Han sa att han hoppades få till en intervju med Monbiot, och att han inte var vidare optimistisk om mötet, det är så otroligt små åtaganden man pratar om hittills. Ber om ursäkt för oskarp bild, autofokusen verkar ha satts ur spel efter en del fotograferande ute i Köpenhamnssnön. De bilderna kommer strax!

Jag klipper in ett brådskande meddelande från Ulrika Tegnér här: Hi friends, Its chaos in Copenhagen right now, and a scandalous behaviour from Denmark and some others this morning is really dangering the entire process, and there is a lot of uncertainty about what kind of outcome there can possibly be... Please sign this Avaaz petition, they have people in Copenhagen to deliver this to leaders as they arrive today and tomorrow: http://www.avaaz.org/en/save_copenhagen It now has over 11000000 signs - add yours! (Have a look below at the forwarded message.) The offers now at the table from countries would lead to about 770ppm Co2 in the atmosphere in the future, which would probably turn the world into a hell. Were now at 390ppm and already see dangerous effects in many countries. Pre-industrial levels were pretty stable at 275ppm. Maximum safe level according to scientists is 350ppm (the climate change would be small enough for ecosystems to be able to adapt). I do not accept this lack of leadership. If you agree with me, sign this petition, call your politicians, and tell your friends. Thats how we are building a huge global movement to safeguard our beautiful planet and its inhabitants! Love, Ulrika

Läs Ulrika Tegnérs insatta direktrapport från Bella Center:

Ja, vad händer egentligen i Köpenhamn? Det är stört omöjligt att sittandes i Sverige utifrån ett sporadiskt följande av det enorma flöde av information som finns i media och på bloggar att skapa sig en uppfattning av situationen. T.o.m. Erika Bjerström satt i TV ikväll och verkade uppgiven över hur svåröverskådligt det hela är. Har själv sedan flera dagar helt gett upp hoppet om att mitt i arbetet och vardagen försöka hänga med och följer nu mest rapporteringen i Aktuellt och SR. Och inte ser det lovande ut direkt. Visserligen inte helt oväntat och helt enligt klassisk dramaturgi så här två dygn innan mötets avslutande, men visst verkar det vara ovanligt stora klyftor mellan både de fattiga och de rika, och mellan de ambitiösa och obstruenterna den här gången? För inte ens självaste Barack kan väl på bara några korta förhandlingstimmar svinga sitt (retoriska) trollspö och få det som just nu lutar åt att bli ett monumentalt fiasko/antiklimax till att istället bli något som de som tar tvågradersmålet på allvar kan bli nöjda med? Vad är era intryck Johan, Eleonora och eventuella andra ecoprofilare på plats?

Sent onsdag kväll ser det dystert ut. DN skriver: "Tidsnöd hotar nu ett nytt globalt klimatavtal. Sprickan mellan fattiga och rika bromsar på nytt förhandlingarna. Utkastet till avtal hann inte bli klart på onsdagen. Vid elvatiden på kvällen stod det klart att det inte skulle bli något nytt utkast förrän tidigast torsdag morgon. Enligt den svenska delegationen på klimatmötet pågick fortfarande konsultationer för att lösa dödläget, men dessa skulle avbrytas och återupptas när förhandlarna fått sova några timmar. FN:s klimatchef Yvo de Boer försökte dessförinnan hålla modet uppe efter att förhandlingarna nästan stått stilla under onsdagen. Han sade att framgång är möjlig, men att det närmaste dygnet skulle bli absolut avgörande. Det danska ordförandeskapet ville föra förhandlingarna vidare i en mindre grupp för att få bättre fart. Flera u-länder med Kina i spetsen krävde mer tid att diskutera en förlängning av det nuvarande klimatavtalet, Kyotoprotokollet. De kallade den danska planen "oacceptabel" och "odemokratisk"."

Kina har på morgonen gjort ett uttalande som inte är så positivt för de som vill se ett avtal redan nu. "Det går allt trögare på klimatmötet i Köpenhamn. Inget utkast till avtal presenterades i gårkväll som utlovat. En företrädare för Kina sade nu morgonen att det inte finns några utsikter att komma överens den här veckan. Det är som tidigare sprickan mellan fattiga pch rika länder som sätter käppar i hjulet. ... I stället för ett klimatavtal, som är tänkt att ersätta det så kallade Kyoto-protokollet, vill Kina att klimatkonferensen gör en "kort politisk deklaration av något slag". Det var inte känt vad en sådan deklaration skulle kunna innehålla."

Fredrik, både Eleonora och jag har nu lämnat Köpenhamn. Och ska jag vara ärlig så hade jag inte större koll på utvecklingen när jag var där... Det krävs nog ett riktigt rejält engagemang för att man ska hänga med i svängarna nu. Ett par bekanta är så pass insatta, t.ex. Ulrika Tegnér som jag länkat till ett par gånger ovan. Hon är med i 350.org. En annan bekant med full koll på läget är med i Friends of the Earth, men de tror jag inte får vara med på Bella Center längre. David Jonstad har koll också.

Lunchekot rapporterar att det nu förhandlas om två separata avtal med olika tidshorisonter. "Alldeles för en liten stund sedan sa statsminister Lars Løkke Rasmussen som är ordförande för mötet att man återupptar förhandlingarna. Det ska ske i små grupper som förbereder de olika delarna i avtalet. En kontaktgrupp som leds av Connie Hedegaard ska ta emot de här förslagen. Det poängteras att det ska vara två separata avtal. Ambassadör Lumumba som talar för G77-gruppen, alltså u-landsgruppen, poängterade att det måste vara två avtal. Man är väldigt angelägna om att Kyoto-avtalet ska få en fortsättning eftersom det är det enda bindande instrument som finns hittills. Sedan ska man ha ett separat avtal som gäller efter 2020."

SVT:s Erika Bjerström rapporterar bla. om sitt eget tvivel om att ett avtal ska kunna nås innan konferensens slut. "Jag var med och bevakade klimattoppmötet på Bali för två år sedan när världssamfundet enades om att förhandla fram ett nytt klimatavtal. Där enades man också om en förhandlingsplan, kallad Road to Copenhagen. Månader av inplanerade förhandlingsmöten skulle leda fram till att stats-och regeringschefer undertecknade ett avtal i Köpenhamn. Men nu, med bara 24 timmar kvar på mötet står det klart att inget hänt på dessa 24 månader, texterna jag läser nu är i princip desamma som på Bali. ... På torsdagmorgonen skulle Stockholm Environmental Institute med Johan Rockström och förra världsbanksekonomen Nicholas Stern hålla en presskonferens och presentera ny forskning om hur Kina ska kunna hejda sina utsläpp av koldioxid. Men de kinesiska forskarna släpptes inte in och konferensen fick ställas in. Nu befarar alltfler ett sammanbrott. Det skulle fördjupa misstron mellan den fattiga och rika världen, och skulle försämra Obamas chanser att få igenom en stark klimatpolitik i USA. I november 2010 är det val till kongressen i USA och mycket pekar mot att demokraterna förlorar sin majoritet. Det troliga nu är att man i morgon fredag kommer att stoppa klockan. Förhandlingarna kommer att gå på övertid och ett tips är att vi först framåt småtimmarna fredag- till lördag natt kommer veta om det blir någon form av politiskt avtal i Köpenhamn - eller kanske två avtal. Ett förnyat Kyotoavtal och ett lösligare avtal som USA, Brasilien, Kina och andra kan ansluta sig till." Det lutar åt ett dunderfiasko just nu...

TT uppger att svenska diplomater/förhandlare för EU:s räkning försöker, lätt desperat känns det som, få till ytterligare ett toppmöte, improviserat sådant, mellan nyckelländer efter drottningens middag i kväll. "EU:s ordförandeskap, som samordnat sig med det danska ordförandeskapet för klimatförhandlingarna, arbetar för närvarande på att bjuda in företrädare för de viktigaste regionerna efter den stora galamiddagen med den danska drottningen på torsdagskvällen. -Vi arbetar febrilt med det, säger en källa i det svenska EU-ordförandeskapet." 1) Som lätt luttrad miljöintresserad kan man tänka att det nu mest jobbas för att det i alla fall ska bli nåt att stolt visa upp och skryta med för Carlgren m.fl. om ett par dygn. För inte ens den mest optimistiske EU-förhandlare lär väl vara särskilt hoppfull efter de senaste dagarnas turer. 2) Som oroad miljöintresserad kan man istället tänka att det kanske, kanske är detta lilla extramöte som behövs för att alla de ditresta engagerade politikerna från världens alla länder ska ta sitt förnuft till fånga och verkligen komma fram till tillräckliga beslut.

David Jonstad på Effektbloggen har gett upp hoppet om detta mötes utsikter att lyckas och önskar liksom en hel del andra inom "Klimatrörelsen" att mötet hellre imploderar än får ur sig ett dåligt avtal. "Med tanke på att de förslag som ligger inte ens är i närheten av att avstyra en klimatkatatstrof är mångas åsikt att det bästa som kan hända nu är att förhandlingarna kollapsar. Hellre än att det blir en urvattnad och dålig rädda-ansiktet-på-politikerna-deal. I går kväll, i ett panelsamtal på Tcktcktck-kampanjens huvudkvarter inne i centrala Köpenhamn, kritiserade Naomi Klein de NGO:er som fortfarande pushar på för att det ska bli ett avtal. Vad ska vi med ett avtal som kommer ge oss 3,9 graders temperaturhöjning till? undrade hon. Jag är också orolig för detta. Att NGO:erna, precis som på Bali-mötet för två år sedan, ska bländas av att utkomsten av mötet blir mindre illa än vad det på sluttampen såg ut att bli."

Martin Ådahl och Mattias Johansson på tankesmedjan Fores - som betecknar sig som "grön-liberal" - tycker att formen för de pågående förhandlingarna är otroligt ineffektiv. De vill se att en expertmyndighet upprättas för att reda ut de juridiska och ekonomiska aspekterna för en fungerande global klimatregim. Denna myndighet ska komplettera IPCCs naturvetenskapliga arbete genom att upprätta de mekanismer - handel med utsläppsrätter, återbeskogning och förhindrad avskogning, fonder för klimatanpassning med mera - som behövs för att förhandlingarna ska leda till faktiska och bindande utsläppsminskningar. "Medan diplomaterna vrider och vänder på hakparenteser tycks man vara lyckligt omedvetna om hur allt ska omsättas i dollar och euro. I FN:s klimatpanel finns symtomatiskt nog nästan 2 000 specialister på atmosfären och ekosystemets alla vrår, men bara en handfull experter på de utsläppsmarknader och koldioxidskatter som i verkligheten ska minska utsläppen. Gemensamt för alla utestående problem i Köpenhamn är därför att det krävs nya institutioner. Ett slags klimatets Bretton Woods skulle behövas för att etablera motsvarigheten till WTO eller IMF – en stark institution med experter dit parterna kan delegera detaljerna, men i gengäld dra upp de tydliga principer som saknas i dag. ... Efter kaoset på Köpenhamnsmötet är det inte säkert att dessa frågor alls kan lösas inom FN. Dagens mötesformer har skapats för tekniska miljöavtal om någon viss toxisk kemikalie, inte för en av vår tids största ekonomisk-politiska frågor. När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans. De 20 nationer, inklusive EU, som står för mer än 90 procent av utsläppen skulle kunna bilda ett slags Major Emitters Forum för att nå snabbare resultat. Visserligen kommer då varken Tuvalu, Qatar eller Schweiz att få säga sitt, men det är inte det som är poängen. Poängen är att rädda världens klimat."

Intressanta tankar tycker jag efter den ändlösa rad av procedurfrågor som stannat upp beslutsprocessen i Köpenhamn. FN-formen, en stat = en röst, är givetvis önskvärd på alla sätt och skulle i den bästa av världar fungera utmärkt, men när det som nu är bråttom att få till konkreta resultat kanske, kanske!, denna form att förhandla delvis har spelat ut sin roll? Detta enligt tanken ovan om att färre inblandade troligen kan leda till snabbare beslutsvägar. (Därmed inte sagt att allt krångel från "trilskande" småstater varit dumt under gångna veckor. Mycket av krånglandet från G77 gentemot de rika ländernas agenda har säkert varit berättigat.)

Under det senaste dygnet har Barack Obama intensivt lanserats som den som skulle komma inflygande med storslagna löften och ställa saker till rätta. Istället för Frälsaren Obama talade idag dock den inrikespolitiskt bakbundne Realpolitikern Obama. Utan att lösa det som tydligen kallas "Den kinesiska knuten". "USA:s president Obama höll vid lunchtid på fredagen ett tal på klimatkonferensen i Köpenhamn. Några nya löften kom han inte med, utan sade att USA ska fullfölja de åtaganden som gjorts. ... Obama ställde tydliga krav på att alla länders åtgärder för klimatet måste vara tydligt mätbara för att det ska bli en uppgörelse i Köpenhamn. - Vi måste ha en mekanism för att kontrollera om vi håller våra löften och att utbyta information på ett transparent sätt. De här åtgärderna behöver inte inkränka på ländernas suveränitet, sade han. Men före Obama hade Kinas premiärminister Wen Jiabao och Brasiliens president Lula da Silva talat kraftfullt om att sådana mätningar är rent nationella angelägenheter."

Fiaskot är nära efter statschefernas förhandlingar under förmiddagen. "Den text som lämnades över till toppmötet, och som det inte fanns enighet om, tydde på att slutresultatet kan bli ett fiasko eller i alla fall en stor besvikelse. Enligt Reuters innehåller texten inga siffror på hur stora utsläppsminskningar i-länderna måste göra varken till 2020 eller år 2050. Sådana siffror har av FN inför mötet betecknats som ett minimum för en uppgörelse. När det gäller olika utvecklingsländers klimatåtagande så sägs de acceptera en viss kontroll och insyn. Det har varit ett krav från både EU och USA för att de ska ställa upp med finansiering. ... Något antagande av ett färdigt klimatavtal är som väntat inte aktuellt. Dokumentet stöder i stället tanken på "fortsatta förhandlingar" efter Köpenhamn för att lösa motsättningarna och nå ett klimatavtal under nästa år. ... Enligt Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson föreföll läget extremt dystert på fredagsmorgonen. -Det är inte helt uteslutet att det inte blir någonting alls av det här mötet, säger han till TT. -Det ser väldigt besvärligt ut just nu. Det kan hända att det i bästa fall bara blir en politisk deklaration. Turesson ser ingen möjlighet att någon av arbetsgrupperna ska få ihop någon avtalstext. -Jag hoppas under alla omständigheter att vi ska kunna fortsätta efter Köpenhamn, och få till fler extramöten under det kommande året, säger han."

Enligt en av kommantatorerna (Martin Hedberg) i SVT:s direktsändning från Köpenhamnsmötet ryktas det nu om att mötet kommer att pågå ända fram till söndag. (Och i samma veva kommer nu beskedet om att GM lägger ned SAAB - så nu kommer utrymmet i svensk media under helgen sannolikt att bli en krock mellan de två nyheterna.)

Kl. 9.00 i morgon bitti sänder Rapport extra i 45 min i SVT1.

Någon som kan rapportera om vad det egentligen blev till slut? Att det blir uruselt förstår jag av SvD, men vad blev det exakt? Eller är det ens klart än? Som sagt försvinner det hela i SAABs nedläggning...

Utfallet blev ett ganska innehållslöst dokument - The Copenhagen Accord - där tvågradersmålet slås fast(igen), men inga kvantifierade utsläppsminskningar nämns. De enda siffrorna som finns i dokumentet är att utvecklade länder ska ställa upp med 10 miljarder dollar årligen 2010-12 för att därefter öka och nå 100 milarder dollar per år från 2020. Dessa pengar ska användas till åtgärder för anpassning till klimatförändringarna ("adaptation") och till att minska utsläpp ("mitigation") i de fattigaste länderna.

The Guardian har två intressanta krönikor som försöker förklara vad som egentligen hände i slutskedet av förhandlingarna. John Lee skriver om hur USA genom ett utspel där de lovade relativt mycket pengar till finansiering av utvecklingsländers klimatarbete, i utbyte mot att dessa länder skulle gå med på att öppet redovisa sina utsläpp, isolerade Kina: "During the frantic final two days of negotiations at Copenhagen over the weekend, Barack Obama and Hillary Clinton set a clever trap for Chinese premier, Wen Jiabao. Having just announced that the US would establish and contribute to a $100bn international fund by 2020 to help poor nations cope with the challenge of climate change, they added a non-negotiable proviso: all major nations would first be required to commit their emissions reduction to a binding agreement and submit these reductions to "transparent verification". Everyone in the room knew that "all major nations" primarily meant China. From the beginning, China has steadfastly refused to accept outside monitoring and verification of its progress toward any promised targets. But the 11th-hour US proposal immediately isolated China. The onus was now on Beijing to agree to standards of "transparent verification". If it did not, poorer countries standing to benefit from the fund would blame China for breaking the deal." Mark Lynas går ännu längre och hävdar att Kina i stort sett på egen hand saboterade förhandlingarna i tron/vetskapen att USA och Obama skulle få skulden för att det inte blev något bindande avtal, och de verkar i så fall ha lyckats väldigt bra: "Chinas strategy was simple: block the open negotiations for two weeks, and then ensure that the closed-door deal made it look as if the west had failed the worlds poor once again. And sure enough, the aid agencies, civil society movements and environmental groups all took the bait. The failure was "the inevitable result of rich countries refusing adequately and fairly to shoulder their overwhelming responsibility", said Christian Aid. "Rich countries have bullied developing nations," fumed Friends of the Earth International." Till skillnad från de andra stormakterna så skickade inte Kina sin statschef till slutförhandlingarna: "What I saw was profoundly shocking. The Chinese premier, Wen Jinbao, did not deign to attend the meetings personally, instead sending a second-tier official in the countrys foreign ministry to sit opposite Obama himself. The diplomatic snub was obvious and brutal, as was the practical implication: several times during the session, the worlds most powerful heads of state were forced to wait around as the Chinese delegate went off to make telephone calls to his "superiors"." Enligt Lynas så var det främst Kina som drev på för att få bort alla kvantifierade mål ur slutavtalet: "To those who would blame Obama and rich countries in general, know this: it was Chinas representative who insisted that industrialised country targets, previously agreed as an 80% cut by 2050, be taken out of the deal. "Why cant we even mention our own targets?" demanded a furious Angela Merkel. ... A 2020 peaking year in global emissions, essential to restrain temperatures to 2C, was removed and replaced by woolly language suggesting that emissions should peak "as soon as possible". The long-term target, of global 50% cuts by 2050, was also excised. No one else, perhaps with the exceptions of India and Saudi Arabia, wanted this to happen." Varför valde då Kina att sabotera förhandlingarna? "Why did China, in the words of a UK-based analyst who also spent hours in heads of state meetings, "not only reject targets for itself, but also refuse to allow any other country to take on binding targets?" The analyst, who has attended climate conferences for more than 15 years, concludes that China wants to weaken the climate regulation regime now "in order to avoid the risk that it might be called on to be more ambitious in a few years time"." Avslutningsvis målar Mark Lynas upp en mycket dystopisk bild över läget inför framtida klimatförhandlingar: "Copenhagen was much worse than just another bad deal, because it illustrated a profound shift in global geopolitics. This is fast becoming Chinas century, yet its leadership has displayed that multilateral environmental governance is not only not a priority, but is viewed as a hindrance to the new superpowers freedom of action.I left Copenhagen more despondent than I have felt in a long time. After all the hope and all the hype, the mobilisation of thousands, a wave of optimism crashed against the rock of global power politics, fell back, and drained away."

Miljöminister Carlgren ger sin bild av vad som hände i Köpenhamn: "Ibland sprids en förenklad bild av att rika länder stod mot fattiga länder i Köpenhamn. Det är vilseledande. Förhandlingarna i Köpenhamn var en kraftmätning mellan oss som vill att klimatutsläppen ska omfattas av ett gemensamt, bindande, globalt system för utsläppsminskningar, och dem som inte vill. De senare vann dragkampen. Det var ett svek mot klimatet. De första och största förlorarna är de mest sårbara och fattigaste länderna. ... Kinas agerande uppmuntrade till att mötet fastnade i procedurfrågor. ... Men agerandet från Kina och andra snabbt växande ekonomier innebar också att USA slapp internationell bindning. Som resultat får de största utsläppsländerna fortsatt fritt utrymme att släppa ut växthusgaser. I egen takt och utanför den internationella ordning vi förhandlar om i FN gjorde Kina och USA sedan upp, tillsammans med Sydafrika, Indien och Brasilien." Carlgrens slutsatser inför kommande klimatförhandlingar: "Vi behöver nu för att möta klimatutmaningen: Pröva flera möjligheter för att stärka de globala lösningarna. Debaclet i Köpenhamn kräver tid för analys och reflektion, samtidigt med nödvändigt snabbt agerande. EU-kommissionen har av miljöministrarna fått i uppdrag att analysera Köpenhamnsförhandlingarna och FN-processen. Risken är nu stor att världen faller till fragmentisering i nationella lösningar som leder till klimatnationalism. Växande krav på klimattullar är nästa steg i avsaknad av en internationell ordning. För att klara klimatutmaningen är jag övertygad om att vi behöver stärka det globala samarbetet. Det är de små staterna som har störst intresse av att skapa gemensamma lösningar. Stora stater kan alltid klara sig. Vi ska vara medvetna om att hittills är det bara FN som kan klara att möta detta, oavsett tillkortakommandet i Köpenhamn." Han tycker också att den europeiska miljörörelsen borde lägga mer kraft på att driva på Kinas och USAs klimatarbete, snarare än att kräva att EU ska höja sina bud: "Miljörörelsens strategi att i stort sett bara sätta press på EU i en fråga som är global var ett misstag. Illusionen att om EU höjer sina bud, så följer övriga med, är just en illusion. Får vi inte med de stora länderna, räddar vi inte klimatet. Tio procent ytterligare minskade utsläpp i EU skulle ätas upp på två år om Kinas utsläppsökningar fortsätter. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar."

Efterdyningarna av misslyckandet i Köpenhamn har tyvärr mest utvecklats till ett "blame game" där alla skyller på alla. Och som betraktare långt utifrån är det svårt att veta vad som är sant och inte sant. Att Kina inte varit speciellt pigga på att få till ett bindande avtal verkar dock de flesta vara ense om. Och den nedslående Guardian-läsning Mattias hänvisar till härovan i vilken Mark Lynas ger sin syn på saken verifierades häromdagen i GP-artikel av K-J Bondeson (som jag tyvärr ej fann på nätet). Med den läsningen i bakhuvudet är det inte lätt att vara optismistisk om chanserna till att ett bindande avtal skall kunna nås vare sig i Mexiko om 11 månader eller någon gång alls...

På självaste julafton skrev Richard Warlenius på Arbetarens klimatblogg en kommentar om Mark Lynas artikel och slutsatser efter Köpenhamnsmötet. Personligen är jag beredd att hålla med om följande slutsats: "...även om metoderna var fula så slåss Kina för sin rätt till fortsatt utveckling, och man ska inte förledas till att tro att Kinas ledare är suicidala. Även de är rimligen oroade över klimatförändringen. Men de vill inte riskera att dra det kortaste strået i den maktkamp som klimatförhandlingarna är. De blev inte särskilt pressade till att göra uppoffringar nu, och det främsta skälet till det är INTE, som Lynas tycks tro, att miljörörelsen vägrar kritisera Kina, utan för att i-länderna har gett så usla bud vad gäller finansiering och utsläppsminskning. Om i-länderna tänker fortsätta på BAU-spåret, varför skulle Kina gå med på något annat? Lynas artikel är en riktigt intressant inblick i förhandlingarna. Men jag tror att han har fel när han skyller Köpenhamnsfiaskot på Kina. Hade i-länderna kommit dit med kraftfulla mandat som tog hänsyn till deras historiska ansvar osv hade Kina haft mycket svårare att stå emot omvärldens press att gå med på ett bra avtal." Att, som t.ex. Andreas Carlgren gjort efter mötet, skylla delar av misslyckandet på "miljörörelsen" (vilka är det?) för att de inte satt tillräcklig press på Kina inför förhandlandet är ett riktigt lågvattenmärke i det politiska efterspelet och känns som ett mindre bra försök att skylla ifrån sig. (se Mattias länk till DN Debatt 3/1 här ovan) Det kan aldrig vara "miljörörelsens" fel att det gick som det gjorde. Den västerländska "Miljörörelsen" har givetvis som främsta uppgift att sätta press på de ledare de har störst möjlighet att påverka: de egna. Carlgren framstår allt mer som en tom tunna i miljödebatten.

En av de bästa sammanfattningar som jag läst av vad som hände under mötets sista dagar och av mötet totalt är den som SVT:s Erika Bjerström skrev dagen efter mötet avslutats. "Köpenhamnsavtalet blev en viljeyttring där alla länder är ense om att jordens medeltemperatur inte får öka med mer än två grader. Men dokumentet är befriat från både årtal och siffror. Jag förstår dock inte upprördheten över att det inte blev nåt legalt bindande avtal, det hade alla gjort klart långt innan att det inte skulle kunna tas i Köpenhamn. Att vara orolig över klimatförändringarna är en sak, att bli sammanlänkand med 193 länder i en gemensam, bindande handlingsplan är nåt helt annat. Det står helt klart efter det dramatiska slutdygn vi upplevt i Bella Center. Vi ser en ny världsordning växa fram. Kina framstår som enväldigt och orubbligt. Inga påtryckningar bet på Mittens Rike. Kinas president kom inte ens till förhandlingarna, utan USA:s president Barack Obama fick ringa honom från Köpenhamn och vädja att Kina skulle släppa sin vägran om insyn i hur de sköter sina utsläppsminskningar. Detta hade varit otänkbart för bara fem år sedan. Kinas roll är central, deras och några andra stora utvecklingsländers fortsatta tillväxt kan snabbt äta upp USA och EU:s minskningar av sina utsläpp. ... FN:s beslutsprocess fungerade kanske vid andra världskrigets slut men det är naivt att tro att beslutsmodeller från 1945 ska kunna lösa en globalt utmaning som klimatförändringarna år 2009. Impotensen i FN har en hel del paralleller med EU innan man satte igång med Lissabonprocessen. Då kunde ett EU-land blockera ett beslut som alla andra var överens om. Med majoritetsbeslut och en EU-kommission som Europas "regering" har EU kunnat bli snabbare, nåt som verkligen blivit uppenbart under den här veckan då EU skrämt slag på resten av världen med sin effektiva enighet, uppdaterad flera gånger om dagen. Det har redan hörts förslag om att klimatförhandlingarna måste kasta loss från FN-förhandlingarna med sitt krav på enhällighet. Om 75 procent av alla länder är ense, så skulle det räcka för ett avtal. Sedan kan man sätta press på resten att ratificera det i efterhand. Slutresultatet från Köpenhamn ser i skrivandet stund ut att bli ett dokument utan Kuwait, Ecuador och några länder till vilket talar för tanken att släppa idén på enhällighet. ... Miljoner unga världen över är djupt ångestridna över klimathotet. De såg prov på ett patetiskt politiskt ledarskap i Köpenhamn. Vad drar de för slutsatser om demokratin som styrform? Men det innebär INTE att Greenpeace har rätt när man nu basunerar ut att världen går mot en klimatkatastrof. Ett svagt avtal är inte samma sak som att ingenting görs. Både Kina och USA satsar enorma belopp på grön energi av inrikespolitiska skäl, man vet att man har mycket att vinna på att lämna den smutsiga fossilenergin. Barack Obama sa i sitt tal att han är helt övertygad om att de nya jobben finns att hämta i den gröna sektorn. Nej, allt är inte nattsvart. Köpenhamnstexten nådde ganska långt när det gäller klimatpengar till de fattiga länderna och ekonomiskt stöd att låta de tropiska regnskogarna stå. Man ska bygga en WTO-liknande struktur för att samordna översynen av klimatinsatser. Den rika världens ledare har anledning att rannsaka sig över att de underskattat graden av vrede hos många fattiga länder. Vi hade privilegiet att industrialisera, de får betala notan i form av en begynnande klimatkatastrof. Därför möttes man aldrig ens i en gemensam förhandling utan höll fast vid två spår; ett förnyat Kyotoavtal eller ett helt nytt, globalt avtal. Men när chocken efter Köpenhamn lagt sig kommer nya handlingsvägar att bli synliga."

Fredrik: "Kinas roll är central, deras och några andra stora utvecklingsländers fortsatta tillväxt kan snabbt äta upp USA och EU:s minskningar av sina utsläpp." Det är möjligt. Man måste dock komma ihåg att dessa begrepp inte är det samma som "Kinas befolknings utsläpp" och "USA:s och EU:s befolknings utsläpp". Som svenska medborgare kan våra utsläpp synas i den kinesiska statistiken lika väl som i den svenska. Tillväxten för landet Kina har därför inte något automatiskt att göra med "Kinas utsläpp" lika lite som tillväxten för landet Sverige har något automatiskt att göra med "Sveriges utsläpp". Det är helt enkelt två skilda användningar av nationsbegreppet. Man kan därför inte anklaga enbart "Kina" för viljan att öka tillväxten för att "Kina" inte vill minska sina utsläpp. Det är gravt missvisande. "Kinas utsläpp" är sammankopplade med såväl Sveriges som Kinas ekonomiska tillväxt och inte bara det senare. Klagandet på Kina liknar en smutskastningskampanj eftersom de som klagar rimligtvis vet detta. Naturligtvis kan man kritisera Kina och andra länder för faktiska saker men då får man inte göra falska sammankopplingar för att vinna enkla poänger i opinionen. Att benämna utsläppen med ett nationsepitet är i regel förvillande om man inte noga förklarar vad som ligger i nationsbegreppet. Få människor känner till att nationsbegreppet i utsläppsräkningen inte nödvändigtvis har något att göra med vad nationens medborgare släpper ut i ett konsumtionsperspektiv och ofta skiljer sig kraftigt från detta och får de rika ländernas utsläpp att framstå som mindre och de fattigares som större. Till detta ska läggas utsläpp som inte ens räknas med. Även där handlar det i huvudsak om den rikare världens utsläpp.

Theodor Det var alltså inte jag som skrev det du citerar ovan utan Erika Bjerström. Jag håller för övrigt helt med i dina kommentarer. Det är sådant som t.ex. våra svenska politiska företrädare behändigt "glömmer" emellanåt. Men jag tycker alltså fortfarande att Bjerströms artikel är en bra sammanfattning av COP15! :-)

Richard Heinberg om vad han tycker borde ha sagts i Köpenhamn, i ljuset av peak oil och andra stora världsutmaningar (färskvattenbrist, växande befolkning, degradering av ekosystem osv): "How might that pivotal Friday night negotiation in the Bella Center have gone if it had been grounded in reality? President Obama might have said something like this: "Colleagues, global oil production has peaked and we have witnessed the resulting carnage in the global economy. We have likely seen the last of economic growth, in an overall sense. We are in an entirely new era. Adopting strict carbon emissions caps will help us end our dependence on fossil fuels—which we must do both to mitigate climate change and also to reduce the economic impacts of fuel scarcity. While giving up fossil fuels means reducing opportunities for growth, continuing to use them is no longer an option. We must adapt to this new reality." The Chinese delegate would have objected: "But our nation needs to continue using coal in ever-increasing amounts. If we dont continue to grow our economy at 8 percent annually, the people will revolt. Were doing all we can to develop renewable energy, but only coal can give us the growth we need." To which Obama might have replied: "Your coal production will be peaking during the next few years anyway, and you wont be able to import enough from Australia and Indonesia to maintain growth in total energy production. Your economy is about to stall in any case—it is heavily dependent on exports, and Americans just arent going to be buying a lot more Chinese goods. Your only hope, as ours, is to build renewable energy infrastructure at top speed, provide as much of a basic safety net for citizens as we can, try to enlist them in the overall energy transition, and hope for the best. Meanwhile, a strong climate agreement can at least help us change direction toward reducing our reliance on fossil fuels, and we are obligated to produce such an agreement anyway for the sake of the planet and future generations. Lets get this done." ... In summary, the discussions in Denmark took place in a conceptual fantasy world in which climate change is the only global crisis that matters much; in which rapid economic growth is still an option; in which fossil fuels are practically limitless; in which a western middle class staring at the prospect of penury can be persuaded voluntarily to transfer a significant portion of its rapidly evaporating wealth to other nations; in which subsistence farmers in poor nations should all aspire to become middle-class urbanites; and in which the subject of human overpopulation can barely be mentioned. Once again: its no wonder more wasnt achieved in Copenhagen." Heinberg ser också en växande roll för lokala lösningar när bristen på globala överenskommelser blir än mer uppenbar: "Does this mean we should give up even trying to work at the national and global levels? Each person will have to make up her or his own mind on that one. To my thinking, Copenhagen is something of a last straw. I have no interest in trying to discourage anyone from undertaking national or global activism. Indeed, there is a danger in taking attention away from national and international affairs: policy could get hijacked not just by parties even less competent than those currently in command, but by ones that are just plain evil. Nevertheless, this writer is finally convinced that, with whatever energies for positive change may be available to us, we are likely to accomplish the most by working locally and on a small scale, while sharing information about successes and failures as widely as possible."

Har svårt att tro att någon enda läsare av Ecoprofile har missat det faktum att FN:s klimatförhandlingschef, holländaren Yvo de Boer, har meddelat att han avgår till sommaren, men det hör ju till sammanfattningen om Köpenhamn, så för att göra tråden mer fullständig kommer det här också...
Den gode Yvo verkar ha blivit mer eller mindre knäckt av misslyckandet i Köpenhamn och är säkert också sliten efter de senaste årens stenhårda schema med resor och långa förhandlingar. Minns också tårarna i Bali 2007. Ett "omöjligt" jobb? Vem vill ha det?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fns-klimatchef-avgar-1.1047771

”Är det värt att kämpa utan cynism när man vet att cynikerna alltid vinner?” så säger en gråtfärdig Laurence Tubiana, från den franska förhandlingsdelegationen, exakt 1.35.52 in i det Dokument utifrån (”Klimatförhandlingen”) som sändes av SVT den 5/3, och då ger jag nästan upp. Vill börja gråta, stänga av datorn, strunta i att se de återstående fem minuterna och sedan skita i att nånsin mer bry mig om vare sig klimat eller miljö.

Det spelar ju ändå ingen roll känns det som.

Det är verkligen inte ett program att se (det gör det att göra till den 6/4 på SVT Play) för den redan tidigare cyniske eller för den som är inne i en depression, för man blir sannerligen inte glad av att se de sorgsna miner den underbara Laurence och många andra luttrade miljöförhandlare (så många kloka människor det finns!) visar upp efter att se det de ambitiöst arbetat i åratal med snabbt krossas när de verkligt mäktiga bestämmer sig för att inte vilja vara med på tåget.

Programmet är alltså rejält långt och startar redan halvåret innan Köpenhamn med mötet i Bonn sommaren 2009 och följer sedan spelet både bakom kulisserna och i förhandlingssalarna innan och under det köpenhamnska fiaskot. Det är en fransk film och det är uppfriskande att se ett annat ”lands” perspektiv på vad som hände veckorna innan jul efter att det i svensk media under månader varit ett enormt fokus på ”vårt” ordförandeskap och på hur viktiga firma Reinfeldt/Carlgren skulle vara för att ro ett bindande långsiktigt avtal i land. I denna film skymtar visserligen Reinfeldt som hastigast bakom Gordon Brown och Barroso (blinka inte!) men annars lyser de båda endast med sin frånvaro.

I filmen görs också uppfriskande nedslag bland utvecklingsländer där det finns bra lösningar på olika problem. Brasilianska Curitiba tas, som många gånger förr, som ett bra exempel på en växande miljonstad som satsat stort för att lösa transporter genom att bygga ut kollektivtrafiken, exempel på solenergisatsningar tas från Indien och skötsel och hållbart brukande av regnskog tas från Kongo.

Det var, trots att tårarna alltså var nära i slutet av programmet, väl värt att lägga nästan 1 h och 40 minuter att se. Och slutsatsen blir att trots att Köpenhamn blev en massiv besvikelse, så finns det hopp. Det finns ju hjältar överallt. Laurence är bara en av många, många.

http://svtplay.se/v/1916995/dokument_utifran/klimatforhandlingen?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1919859/sb,p103473,1,f,-1

I Miljöaktuellt berättar trion Svante Axelsson, Andreas Carlgren och den kanske något mindre bekante Björn Stigson (ordförande för World Business Council for Sustainable Development) vad de anser är lärdomarna från Köpenhamnsmötet.

Den mest intressanta slutsatsen tycker jag Stigson drar när han säger följande:

” –En tredje och viktig lärdom är att det här inte bara är en internationell miljöpolitisk förhandling, utan det berör den internationella ekonomiska utvecklingen i mycket stor grad. Det handlar om vem som ska rätt till vilka utsläpp som står i korrelation till den ekonomiska utvecklingen. Frågan har hamnat på miljöministrarnas bord när det egentligen berör finansministrar och statsministrar. Miljöministerns roll i många länder är mycket svag och därför har frågan fått låg prioritet. Miljöministrarna måste ha finansministrarna med sig kring förhandlingsbordet.”

Och visst har han rätt. Så länge miljö- och resursfrågor som klimatfrågan ses som särintressen som mest är till besvär och ett hinder för ekonomisk utveckling, så kommer det aldrig att gå att lösa något enda globalt miljöproblem. Innan politiker och ekonomer och andra verkligt tunga maktspelare inte inser kopplingarna mellan ekologi, fattigdom, energi, vatten m.fl. frågor, är inte chansen stor att t.ex. klimat- eller fiskefrågan går att lösa. Så länge inte allehanda miljö- eller ekosystemförstörande verksamheter tvingas att fullt ut betala de externa kostnader de orsakar, så kommer det inte att fungera. Så länge marknaden inte talar sanning om vad en vara eller verksamhet kostar, så kommer problem av typen ”Klimatet” helt enkelt inte gå att lösa.

Stigson drar enligt mig dock den felaktiga slutsatsen att det räcker med att finansministrarna sitter med på miljöministerns möten för att det skulle gå bra. Min slutsats blir en annan: miljöministern (en välutbildad systemekolog typ…) skulle givetvis istället sitta med vid alla de möten som finansministern är på. För att sätta ramarna. Gränsvärdena. De planetära. Då skulle inte möten av typen COP15 ens behövas.

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.305190/analys-lardomarna-fran-misslyckandet-pa-cop15

Stockholm Environment Institute har tagit fram en rapport som beskriver vad som skedde under förhandlingarna i Köpenhamn. Radioinslag, artikel och länk till rapporten via Sveriges Radio

Den fond som ska finansiera klimatåtgärder i fattiga länder som man kom överens om i Köpenhamn är fortfarande inte fullt igång. Men det verkar ändå som om det rör sig framåt, om än i maklig takt.

Although the $100bn a year was agreed at Copenhagen, and confirmed at Cancun in 2010, the GCF will be only one source among many for those funds. Private sector and government cash flowing through other routes will also count towards the $100bn goal.

One major source of contention in the discussions is that some developing country governments want to limit the fund, so that contributions from the public sector come only from "traditional donors". That is, the countries labelled as developed in the original UN climate treaties of 1992 and the Kyoto protocol of 1997. This is an important distinction, as it would mean that China, the world's second biggest economy, and other rapidly growing countries such as South Korea, Singapore and many Middle Eastern nations, despite their high incomes per capita, would be excluded from contributing. Developed nations including the US and the UK insist that this distinction should not apply to the fund. Although the GCF has been under discussion for years, with governments agreeing in principle at Copenhagen to set it up, the complexities of the climate negotiations have stalled its development.