Personlig resiliens - Win-win för facket och miljön

Jag såg på "storforum" på Kunskapskanalen igår, med tankar om resiliens alà Transition Towns i bakhuvudet. Det var en debatt kring LAS (lagen om anställningsskydd). Så slog det mig plötsligt att det enklaste sättet för de flesta (av uppenbara skäl inte alla) löntagare att stärka sin makt/position mot sin arbetsgivare måste ju vara att bli mera eknomiskt resilient, dvs att ha mera marginal i sin privat-ekonomi, inte att kräva stelare lagar. Man kan t.ex. fundera över hur mycket deltagarna i "Lyxfällan" vågar sätta sig upp emot sina arbetsgivare - antagligen inte alls. På samma sätt har jag egen erfarenhet av hur mina medarbetare har överkonsumerat och sedan kommer och ber om att få jobba över - supersmidigt för mig som chef, men knappast en bra situation för dem. Sedan funderade jag vidare och tänkte mig ett scenario där LO-pampar på första maj predikar ökad personlig ekonomisk resiliens för att stärka arbetarens ställning på arbetsmarknaden, då kanske till och med konsumtionssamhället kan bli en val-fråga. Hur kan jag då, som anställande chef, föreslå något som skulle stärka löntagarens position mot arbetsgivaren? Jag tänkte helt enkelt att om man kanske kunde "utnyttja" arbetar-rörelsen för att få vanligt miljö-o-intresserat folk att tänka över sin konsumtion (tänk bilstorlek, husstorlek, kost, semesterresor, shopping osv) skulle man kunna få riktig fart på omställningen till ett hållbart samhälle. Det löntagaren vinner är frihet och minskat beroende av arbetsgivaren. Facken vinner förstås på att få medlemmar som har råd att stå upp för sin åsikt. Men framförallt vinner miljön på en minskad konsumtion. Om jag visste att mina gubbar skulle kunna säga upp sig till höger och vänster om jag beordrade dem att göra något de inte gillar skulle jag få ändra min ledarstil på jobbet. Jag skulle också få prioritera arbetsmiljö hörgre än jag gör idag. Folkpartiet har visst rekommenderat detta tidigare (att alltid ha en årslön i besparingar), men såvitt jag vet inte ur ett arbetstagar/arbetsgivar-perspektiv. Om de fackligt anslutna har vant sig vid att leva på t.ex. 80% av sin inkomst, och sparar resten eller lägger på något som är ENKELT att sluta med, t.ex. välgörenhet, så får man facket mycket större tyngd i sina förhandlingar - för alla har ju råd med en konflikt. Men vad gör man då av det man inte konsumerar upp, dvs besparingarna. Om man bara skjuter upp sin materiella konsumtion tillfälligt har ju miljön inte vunnit så mycket. Här finns det mycket man kan tänka sig istället, t.ex. eko-smarta upplevelser och kulturkonsumtion.

Intressant resonemang, även om sparande bara indirekt hjälper till att minska konsumtion och arbetstagarens trygghet bara indirekt beror på sparande. Kanske är det en omväg att blanda in arbetsmarknadens parter i det hela. I slutändan handlar det kanske snarare om att samhället måste bestämma sig för vad som ska gynnas (hållbar produktion, inklusive lägre skatt på arbete inom denna) och vad som ska missgynnas (icke-hållbar konsumtion, konsumtion på kredit), till exempel genom effektiv skattepolitik och skatteväxlingar. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv kanske det också skulle hjälpa att börja se på konsumtion som en motverkande faktor till tillväxt.