No More Lullabies

I dagarna två ges konserter under namnet "No More Lullabies" i Vitabergsparken i Stockholm med syftet att  inspirera till samtal och tankar om jordens kritiska tillstånd och den roll vi som människor spelar.

För det behövs, enligt arrangörerna, ett nytt slags samtal – bortom politisk retorik, försvarsreaktioner och ekonomiska egenintressen. De slår fast att det är sent, men inte för sent.
"Historien visar att människan är en otroligt handlingskraftig varelse då omedelbara hot är uppenbara – om hoten tas på allvar. Vi behöver inga flera vaggvisor."

Lyssna på kvällens konsert som är den andra och sista på nätet om du vill men inte kan vara där på plats. Den börjar nu klockan 19.

                              ----------------------------------------------
"Ett nytt slags samtal" - vilket fantastiskt syfte! Tänk om en konsert som denna verkligen kunde starta "ett nytt slags samtal – bortom politisk retorik, försvarsreaktioner och ekonomiska egenintressen".  Film, teater, musik och andra konstformer har möjligheter att nå ut till människor på ett annat sätt, och just starta samtal. Det är jag övertygad om. Lika övertygad är jag om att kulturen har en nyckelroll i hur vi ska uppnå de beteendeförändringar som är nödvändiga. Men vad är det som når ut och in i människors medvetande? Vilket samtal leder det till och hur mycket verklig förändring leder det i sin tur till?

Gårdagens konsert i Vitabergsparken innehöll ett större inslag av artisternas tankar kring klimatfrågan än förra årets No More Lullabies-konsert gjorde. Emil Jensen var enligt mitt tycke höjdpunkten i det avseendet när han konstaterade att det inte är ett steg bakåt när 1. cykling hade fått honom att må bra, 2. han hade aldrig ätit så gott som när han åt enbart vegetarisk mat i 7 veckor, och 3. han mötte kärlek från människor under samma 7-veckors cyklande turné. I övrigt är jag skeptisk till att de andra artisternas tal engagerade i någon större utsträckning. Samtidigt behöver inte det betyda att de inte bidragit till att starta ett samtal. Kanske räcker det med det faktum att en sådan här konsert anordnas?

Mysigt var det hur som helst på en filt med varm choklad och te i termos. Flera Ecoprofilemedlemmar syntes bland publiken. Glädjande nog verkade en stor del av publiken liksom vi ha kommit dit per cykel, för det vimlade av cyklar.

Jag var där tillsammans med Eleonora och Mattias (Carlsson) och fick ungefär samma intryck. Det nya samtalet lyste med sin frånvaro och i musikväg bjöds sådant som man kan uppleva på de flesta gratiskonserter. Emil Jensens slutkläm gav dock tillställningen lite mer miljöprägel och lyfte i mitt tycke musikkvaliteten en bra bit.

Det är orättvist att kalla tillställningen en vaggvisa. Snarare var det i stil med de flesta gratis utomhuskonserter en trevlig sängfösare.

Och, Theodor, som namnet No More Lullabies antyder kallar de sig just heller inte för leverantörer av vaggvisor, utan tvärtom? Det, om något, i och för sig, kan jag hålla med om fick en viss ironi över sig, eftersom få av artisterna den här gången sjöng ösiga låtar och dynamiken lös lite med sin frånvaro. Men förutom att det delvis kan beskyllas ljudteknikerns ovilja att skruva upp ljudnivån (i alla fall under onsdagskvällen), ska väl namnet läsas som att de syftar på vaggvisors överslätande och lugnande allt-är-okej-effekt. Musik behöver som bekant inte vara provocerande för att inte ha den egenskapen - det kan räcka med att den rör eller berör (säger jag, lite av båda).