Tankarna går till Norge

Jag kan inte låta bli att skriva några rader om händelserna på Utöya och i Oslo. En nästan ofattbar ondska har medfört att över 80 ungdomar som verkade för ökad tolerans i samhället inte längre är i livet.

Extremism är något som jag ofta blir berörd av. Jag blir extra personligt berörd av händelsen på Utöya eftersom jag själv var på politiskt ungdomsläger i samma ålder som de över 80 ungdomar som nu inte längre är i livet. 

Extremismen grundar sig i en stark tro på något, säkert i kombination med en massa personliga förutsättningar. Jag kan bli väldigt illa berörd av en tillämpning av religioner som leder till orättvisa och förtryck, likaväl som av människor som drar alla människor av visst ursprung över samma kam. Gemensamt är att man låter sin tro gå ut över sina medmänniskor på ett negativt sätt. 

I svältkatastrofens östafrika hindras biståndsorganisationer av en religiös organisation. Kvinnor har begränsade rättigheter i länder med starka religioner. I många västländer växer sig rörelser allt starkare som inte vill ta emot de människor som allra mest behöver hjälp.

Och ibland får idéerna också individer att genomföra vansinniga våldshandlingar. Dessa påverkar naturligtvis även förutsättningarna för att vi ska klara den extrema omställning vi står inför. Om vi inte kan lita på varandra, hur ska vi då kunna komma överens om jobbiga åtgärder som måste göras?

Hur skyddar vi oss från framtida attacker från de som låter sin tro gå före omtanken om sina medmänniskor? Ja, tänk om jag hade ett bra svar på det.  Jag tror att en bra början är att låta bli att stödja de religiösa och politiska rörelser som står för förtryck och osolidaritet. Det är svårt att idag inte tänka att den främlingsfientliga rörelse som har vuxit sig stark i Norden har varit ett stöd för gärningsmannen. Jag noterar att i skrivande stund är Sverigedemokraterna det enda parti som inte uttrycker sina kondoleanser för de döda i Norge på sin hemsida.

Statsminister Jens Stoltenberg:

Ingen skal få bombe oss til taushet.
Ingen skal få skyte oss til taushet.
Ingen skal noensinne få skremme oss fra å være Norge.

I kveld og i natt skal vi ta vare på hverandre.
Gi hverandre trøst, snakke sammen og stå sammen.
I morgen skal vi vise verden at det norske demokratiet blir sterkere når det gjelder.

Vi må aldri oppgi våre verdier.
Å vise at vårt åpne samfunn består også denne prøven.
At svaret på vold er enda mer demokrati.
Enda mer humanitet.
Men aldri naivitet.
Det skylder vi ofrene og deres pårørende.

Som Cornucopia säger, detta är obligatorisk läsning:

http://camillasvra.wordpress.com/2011/07/23/jag-hade-mordaren-som-van-pa-fb-och-manga-med-mig/

 

Känns näranog som hädelse att besudla dina ord, Johan, med kommentar, men den Norska sorgen är drabbande mänsklig, väller som en väldig, svart, brusande tsunamivåg in i våra inomvärldar, utplånar återhållsamhet och tårars fördämning. Ord måste få leva, andas, bevingas,om än av obetydlighet, ty de kan få sorgens förlamande tystnad att tala, tala om den sol som ingen skillnad gör emellan människor, tala om den sär-skillnad som är Nyliberalismens andedräkt, den bolmande isiga, ur vilken föds omänskliga varelser - ja, Monster.

 

Norges sorg är inte Norges - den är varje människas!