Livet vid civilisationens slut

Går det att skriva hoppfullt om civilisationens kollaps? I min nya bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut har jag gjort ett försök.

Äntligen kan jag sätta punkt för ett två år långt skrivprojekt om hur civilisationer uppstår och hur de faller samman, inklusive vår egen industriella civilisation.
Det är både en befriande och lite skrämmande känsla att ha skrivit denna bok.
Befriande för att jag kan vara uppriktig med vad jag tror att vi är på väg in i för typ av framtid. Att jag slipper hålla upp den där professionella optimistfasaden av att vi nog kommer att lösa alla kriser som vi befinner oss i, bara vi blir fler som kämpar lite hårdare, bara vi kommer upp med lite nya lösningar.

Känslan är också skrämmande eftersom en samhällelig kollaps inte är något populärt budskap att leverera och som därför lär mötas med stor fientlighet, åtminstone bland vissa.

Mycket av boken går visserligen ut på att avdramatisera fenomenet kollaps. Det är ingen apokalyps som vi är på väg mot. Kollapsen är en krypande process där vi successivt får lära oss att leva med en lägre nivå av komplexitet. En av grundidéerna i boken är nämligen denna:

Civilisationer växer fram genom att pressa allt mer resurser ur sin egen och andras mark. Men priset för detta är att komplexiteten i samhället växer. Specialiserad produktion kan ge mer varor per arbetad timme. Men ju mer specialiserad produktionen blir, desto mer avancerad måste infrastrukturen som länkar ihop de olika produktionsenheterna vara. För att ta ett annat exempel: ska du kunna ta resurser av andra kräver det en omfattande organisation för handel alternativt en mäktig armé. Också det leder till ökad komplexitet.

Problemet uppstår när detta system är så omfattande och kostsamt att underhålla att man ständigt måste addera nya lager av komplexitet bara för att få hjulen att fortsätta snurra. Eller som det heter i Alice i underlandet: Du måste springa fortare och fortare, bara för att stå kvar på samma ställe.

Det är i den här situationen som samhället blir känsligt för störningar och – visar åtskilliga historiska exempel – riskerar att drabbas av ett sammanbrott. Utlöst av att någon viktig resurs, exempelvis energin, börjar sina. Samhället faller helt enkelt ihop under sin egen tyngd och rasar ner till en lägre nivå av komplexitet. En nivå som går att upprätthålla med de resurser som finns tillgängliga.

Vår civilisation befinner sig just i detta läge: vi adderar nya lager av komplexitet för att hålla skutan flytande; genom att desperat få fatt i de sista oljereserverna på jordens yta, skitsamma hur stora riskerna med djuphavsborrningar är. Eller försöker låna upp ännu mer pengar för att den globala skuldbubblan inte ska spricka.

Min ambition har varit att skriva en bok om kollapsen som man inte blir rädd av att läsa, faktiskt en hoppfull bok. Jag vet inte om jag har lyckats, men det längsta kapitlet handlar inte om vår civilisations kris, eller om ödet för romarriket eller mayaimperiet, utan om framtiden, om hur vi kan bygga beredskap för de radikala förändringar som vi oundvikligen kommer att uppleva. Både på ett mer personligt plan och ett samhälleligt. Det är också det som engagerar människor mest.

Jag har lagt upp mer information om boken på min hemsida.