|
Grundsyn på hållbarhet Konsumtion och livsstil Jobb och arbetstid Skymningssång i Kalahari
Lasse Bergs förra bok Gryning över Kalahari gjorde stort intryck på mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle läsa uppföljaren "Skymningssång i Kalahari". Egentligen är innehållet till stor del likt den förra boken, men det är större fokus på de sista 10 000 åren (de senaste 0,17 procenten av människans tid på jorden), när vi förändrade tillvaron radikalt. Lasse radar upp en otrolig mängd fakta om människans utveckling, kanske lite väl mycket för att det ska gå att få ett bra flyt i läsningen av boken. I alla fall för min smak. Men det som han ständigt återkommer till och som är en stor del av hans personliga slutsatser är hur San-folket lever. San-folket är de sista spillrorna av ett folk som antas leva ett liv som ligger när det som vi människor har levt i under mycket lång tid. Lasse säger att San-folket är det enda folk som inte är invandrare. Alla andra kommer ursprungligen från någon annan stans. När vi skilde oss från aporna för sex miljoner år sedan förlorade vi till slut våra huggtänder och vi fick också efterhand upprätt gång. Två klara nackdelar för ett djurs överlevnadschans kan tyckas. Våra barn tar också otroligt lång tid på sig innan de kan skaffa föda själva. Hur klarade vi dessa nackdelar? Jo, genom vår förmåga till samarbete. Enligt Lasse så ligger en stor del i vad det är att vara människa i vår förmåga till samarbete. När en grupp San-personer hittar mat så äter inte upphittaren upp maten direkt. Den läggs i en väska (otroligt viktig uppfinning för människan) och bärs hem där den delas upp fullständigt rättvist i en gemensam måltid. Det finns intrikata sociala system som ser till att allt hålls rättvist, genom ständig dialog och skämtande och empatisk förmåga. Vi levde i grupper om cirka 30, och barnen togs hand om av hela gruppen, även om mamma och pappa hade störst inflytande. Matinsamlingen kräver bara ett par timmars arbete om dagen, vilket gav mycket tid över till lek och historieberättande under stjärnorna. Sanfolket pratar konstant med varandra. Stöddighet är i princip en dödssynd och det finns ingen hövding. För det är jordbrukets intåg för 10 000 år sedan som ledde till mycket stora förändringar för människans tillvaro. Innan dess fanns inga rikedomar att tala om -alltså inte lika mycket att slåss över. De kulturer som införde skattsystem blev omedelbart mycket hierarkiska från att ha varit helt jämställda. Prästerskap och regenter i olika kombinationer ställde sig över de som producerade rikedomarna. Ju mer man jobbade, desto mer rikedomar skapades, och därför blev de flestas liv hårdare. Tidigare fanns det ingen anledning att jobba hårdare eftersom maten inte lagrades utan man hämtade den mat man behövde dag för dag. Människan kommer från Afrika. Vårt släkte Homo kom för två miljoner år sedan. För en miljoner år sedan fick vi upprätt gång (Homo Erectus). För 200 000 år sedan kom Homo Sapiens, alltså vi. För 65 000 år sedan utvandrade den grupp som skulle sprida människan över hela världen. Vi vandrade först till Asien för att senare sprida oss även till Europa och till slut också Amerika (kineserna håller dock inte med om denna historieskrivning). Det står en del intressant om kosten även i denna bok, liksom den förra. Vilken kost är vi skapta för? Enligt studier av naturfolk (ej jordbrukande) som lever i tropikerna och subtropikerna mellan ekvatorn och 40:e nordliga breddgraden är den huvudsakliga levnadsformen samlande av växter. Mellan 40:e och 60:e breddgraden dominerar fisket. Bara norr därom har jakten övertaget. Under våra första fyra miljoner år var vi inga rovdjur. När vårt släkte Homo kom till för två miljoner år sedan ökade köttintaget, men troligen inte från jakt utan att vi var asätare. Jägare blev vi troligen först när vi lämnade Afrika och fick leva i ogynnsammare klimat, och då var vi alltså redan de vi är idag, Homo sapiens. Samlarfolken ska ha ätit en mycket varierad kost med många växt- och djurarter. Låga kolesterolvärden och lågt blodtryck. Cancer och hjärt-kärlsjukdomar fanns inte. Lasse skyller dagens diabetesproblem på raffinerade kolhydrater. I slutet av boken gör Lasse några egna reflektioner där han jämför våra liv idag med samlarfolkens: Vi gillar inte att ha chefer över oss. Att ha barn på dagis verkar ligga närmare samlarfolkens tillvaro än att leva i en liten familjekonstellation. Vi har en nedärvd förmåga att känna skam, när vi gör något som inte är schysst mot vår grupp. Jag har deltagit i ett par diskussioner om skuld och skam, om det är relevant att använda som verktyg för att uppnå ett miljömässigt hållbart beteende. Den gängse uppfattningen i miljösvängen just nu verkar vara att det aldrig kan fungera med skuldbeläggning. Jag är inte lika säker. Lasse avslutar boken med något som är väldigt aktuellt med tanke på diskussionen kring Jonstads "Kollaps" och Lynas "The God Species". Kommer mänskligheten att klara de utmaningar vi står inför? Han ansluter sig till Rosling och menar att vi är på väg att rätta till väldigt mycket av det elände som jordbruket förde med sig. Vår värld blir mer demokratisk, det blir färre krig, fattigdomen minskar, jämlikheten ökar osv. Vi är fantastiska skapelser som kan lösa de utmaningar vi ställs inför. Jag citerar bokens sista tre stycken: "Människan är inte en lealös spratteldocka i historiens garn. Vi är en art med en unik fallenhet för planering, samt en ännu märvärdigare förmåga att i våra pannlober tillverka både moral och virtuella samlargrupper för utvidgat samarbete. Antingen de kallats grottbjörnens folk, halläningar, svenskar, européer eller kristna. Homo sapiens står inför problem av planetär omfattning. De kan lösas om vi förmår tillverka ett >vi< som består av hela mänskligheten. Det är inte ett större steg än tidigare. Världen ska tas på allvar. Men man behöver nog inte vara så himla rädd." Lasse är ganska positiv alltså. Själv håller jag på och bestämmer mig var någonstans på skalan jag ska lägga mig. Utmaningarna är ju överväldigande stora samtidigt som väldigt få inser det, så man får nog vara en rätt stor optimist eller lyckligt ovetande om svårigheterna om man ska se ljust på framtiden... Nästa bok på att läsa-listan för mig är Kollaps, ska bli intressant.
Intressant. Tar han upp frågan om hur ett globalt "vi" kan skapas, eller hjälpas på traven? Kan vi ha fungerande globala institutioner - t.ex. ett globalt klimatavtal - utan ett globalt "vi"? Eller är det så att vi behöver gemensamma globala mål för att skapa ett globalt "vi"?
Nä, det gör han väl egentligen inte. Citatet jag klippte in ligger allra sist i boken. Svaret kommer i en uppföljare kanske? Det jag kommer att tänka på är Elinor Ostroms teser om vad som är förutsättningen för ett fungerande samarbete kring någon naturresurs. Jag tror det handlar om att alla måste ha en förståelse för problemet och att det finns tillgång till god information om hur naturresursen utvecklas. Om vi översätter naturresurs till klimatfrågan så är vi väl inte där än. Johanna Stål var och lyssnade på Lasse i höstas, där ska han ha kommit med följande livsrekommendationer, som kanske bidrar till att skapa ett "vi": 1. Promenera 6 timmar om dagen eller spring ibland 2. Sitt och kontemplera i naturen. Ta in dofter, ljud och ljus. 3. Lapa sol. 4. Jobba max tre timmar per dag. 5. Prata med andra, ta mycket på varandra. 6. Jobba i arbetsgrupper och nära andra grupper 7. Dansa, sjung och lev dig in i musiken. 8. Skratta och le mycket. 9. Träna ditt skönhetssinne. SKönhetsintresse behöver inte vara ytligt utan är något naturligt. 10. Hjälp andra och dela med dig. 11.Laga mat med andra och ät med andra. 12. Satsa på Slow Food. Ät varierat. 13. Håll dig borta från stöddiga typer. Ha ej en chef, var ej en chef. 14. Förakta ingen. 15. Var tacksam för att du kan känna skam. Det gör att du kan behålla din plats i gruppen. 16. Diskriminera ingen. 17. Lös problem (konflikter) genom att skämta om dem i första hand och ta snacka om dem i andra hand. Se alltid till att den du snackar med inte tappar ansiktet eller blir förudmjukad. 18. Make love not war. 19. Gör en annan människa glad nu på direkten.
Kan det vara så att en känsla är den mest rationella för att uppleva "vi" och göra "rätt saker". Om att uppnå "vi"-känsla Visst instämmer jag i allt du skriver om boken, men som jag tyvärr inte läst. De 19 punkterna handlar om vad vi bör göra. Frågan är hur vi får motivation till att också genomföra dem samt att få "vi"-känsla? I vår kultur är vi ofta inriktade på att göra det mest rationella, d v s följa tankarna. Men tänk om det är känslorna som är starten och målet för allt vi gör? Då handlar det om att veta vad man egentligen känner. Kan det vara så att vi befinner där vi göra för att vi inte känner efter? Är känslorna det i grunden mest rationella? "Vi" är en känsla! Och skam hjälper oss som sagt att upprätthålla den känslan. (Det handlar inte om ett förtryck, kräver en egen utläggning.) En ytterligare aspekt av varför skammen är så himla finurlig; den får oss också att känna när vi avviker från vägen som leder till vår högsta mänskliga potential. När vi inte följer vår innersta sanning, förlorar vi oss själva, säger osanningar och skapar "dom"-känslor. Konkurrens och kapitalism påverkar oss bland annat att prioritera snabb egennytta så att vi missar långsiktiga möjligheter som kan fås av utvidgat samarbete. Marknadskrafterna tränar oss i att vinkla kommunikationen för att uppnå outtalade syften. Rent filosofiskt kan man komma fram till att det finns två grundkänslor, rädsla och kärlek. Jag hävdar att all motivation kommer från dessa två subjektiva fenomen i den inre världen. Motivationen leder sedan till manifestationer i den objektiva, yttre världen. Men en filosofisk utveckling av punkten 19 ovan, "Make love not war", skulle man kunna påstå: Kärlek (subjektiv) åstadkommer "vi" (subjektiv) och sanning (objektiv) Krig=rädsla (subjektiv) åstadkommer "dom" (intersubjektiv) och osanning (objektiv) Den djupaste innebörden av "vi" är att det bara finns "en". Vi är alla "en"!
Håhå, kul att du kommenterat Jackie. Men jag trodde du skulle utreda skammens förödande inverkan på känslan av samhörighet, som jag tänkt utforska sedan jag läste ditt nyhetsbrev om saken, som kom strax efter en diskussion jag hade med Johan om detta. Synkronicitet. Jag tror känslan av samhörighet är det viktigaste vi kan bygga på för "hållbar utveckling". Och i den känslan, i Vi-et, måste allt levande finnas med. Som Eva Sanner skriver om i ett annat inlägg här: vi behöver bli förälskade i Jorden. Den känslan behöver vara drivkraften, inte skammen/rädslan. Som förstås har en funktion, men skillnaden är himmelsvid tror jag. Så här skriver Tom Crompton och Tim Kasser om "naturen som en ut-grupp": In sum, we suggest that there is a continuum between indifference to the suffering of individual animals and indifference to the loss of entire species or destruction of ecosystems, and that both these attitudes are driven in part by a tendency to see non-human nature as the ultimate out-group. The tendency to define non-human nature as an out-group will frustrate the emergence of a stronger connection to nature, and thus undermine the likelihood that people will engage in more pro-environmental behaviour. btw Johan och andra engagerade i Gbg, skulle någon av er vara intresserad av att vara med och arra en Common cause-workshop med Tom Crompton i Gbg?
Å jag går i en intressant studiecirkel om skamm inom svenska kyrkan sam utgår ifrån boken Skammens väg till kärlek av Elise Britt Kjällkvist. Och sen jag börjat gå den har samtalsämnen om skamm dykt upp överallt. Den utgår ifrån att det finns två sorters skammkänslor en livgörande röd skammkänsla som hindrara dig från att skada andra och en "dödande" vit. Hon har även skrivit en anna bok på samma ämne som heter just Rött och vitt.
Intressant med resonemanget kring skam. Ibland tänker jag att skam är en av de främsta drivkrafterna bakom det överdrivna shoppandet, att det är skammen som driver hela konsumtionsracet. Reklamen lever på att vi känner skam för att vi inte är tillräckligt snygga eller intressanta, för att vi inte har bytt kök på flera år osv. Lasse Bergs tankar om hur vi ständigt försöker återskapa flocken, den där lagom stora gruppen på ett par hundra individer, gör det begripligt att vi är så ängsliga att vi inte ska få vara med, få höra till. Den oron gör oss till lätta byten för reklam och marknadsföring. Just skammen är svår att värja sig emot tycker jag, även om man är ytterst medveten om hur mekanismerna fungerar.
Om jag utgår från Lasses resonemang om gruppens betydelse för vårt beteende, vad tror ni om det här: Vi drivs till stor del av att bli bekräftade och uppskattade av de som vi definierar som "vår" grupp. Det vill säga miljöengagerade som till övervägande del umgås med andra miljöengagerade vill gärna följa gruppens norm om vad som anses vara bra eller dåligt miljömässigt. De som inte är lika miljöengagerade vill såklart även de bli bekräftade och uppskattade av de som ingår i deras grupp. Här accepteras ett vidlyftigare miljöbeteende. Eller till och med, skulle man få för sig att avvika från gruppens normer (genom att minska på köttätandet, dra ner på flygandet, bo mindre, sälja bilen, köpa second-hand eller liknande) så blir man inte lika bekräftad och uppskattad av sin grupp, eftersom gruppen tar detta som ett angrepp på deras egen livsstil. Min poäng är alltså att ett viktigt hinder för många individers omställning är just kraften i gruppen. Även om man vill kliva av hela racet som vi bombarderas med via reklamen så är det svårt på grund av att gruppen inte är med på det. Håller ni med? Vad gör man åt det? Ros-marie, berätta gärna mer om de två olika typerna av skam!
Ja om jag har förstått rätt henne rätt så är den röda skamman den stora varningslampan som ska hindra dig från att kränka din medmänniskas gränser och dina egna gränser tex att jag skämdes när jag hade sagt till en vän att visst kan jag göra x men sen så var jag tvungen att dra tillbaka det. Fast jag tycker den ligger nära skulden. Den vita isande kylande skammen är den som skammen som får dig att känna dig fel. Det är troligtvis den som reklamen försöker trigga i gång när den säger att om du inte köper x kommer du bli mindre populär.
Det där om två sorters skam är nog inte så dumt tycker jag. Det är väl den röda skammen som Lasse pratar om, antar jag att man kan säga om man accepterar denna skamuppdelning. För några dagar sedan skrev Mattias Hagberg på kultursidorna i GP om Lasse Bergs bok, och om att många på vänsterflanken nu omfamnar de nya evolutionsrönen om människans natur. Han menar att det är svårt att säga något absolut om människans natur eftersom hon står i ständig evolution, och att vi alltid består av en blandning av arv och miljö. Vi bör blicka framåt istället och skapa det samhälle vi tror är bra för oss snarare än att snegla bakåt och försöka anpassa oss till det. Den korta texten, som jag verkligen rekommenderar, verkar tyvärr inte finnas på nätet. Var med den 6 mars tror jag.
Johan, du beskriver två grupper med olika normer och värderingar. Är inte problemet att dessa grupper konfronteras lite för sällan? När man är omgiven av folk som redan har kommit en bit i omställningsarbetet kan man lätt få en skev bild av hur samhället i övrigt ser ut. Jag känner flera personer som säger att det inte finns någon i deras breda bekantskapskretsar som någonsin ifrågasätter shoppingen. Men när jag är ute i landet och snackar om de här frågorna möter jag å andra sidan en massa människor som verkar ha ett lika stort behov som jag av att diskutera mer existentiella aspekter av miljöfrågorna. Nu vet vi vad den här shoppinginriktade livsstilen gör med miljön, men vad gör den egentligen med oss själva? Fortfarande kan man få intrycket i media att allt ska ordna sig bara vi blir duktigare konsumenter och bättre på att släcka lamporna.
Det Lasse Berg sätter fingret på är att vi aldrig kommer förbi vårt beroende av bekräftelse från ”klanen” men att det i grunden också är vår styrka, att vi kan hålla ihop och samarbeta. Eller som han avslutar sitt kapitel i Jorden vi ärvde – om klimat, konsumtion och livsval (Ordfront 2008) : ”Mänsklighetens enda möjlighet till överlevnad ligger i denna vår förmåga att samarbeta. Den stora frågan är om vi tillsammans nu kan snacka oss ut drivhuset.”
Erika. Intressant kommentar. Det du skriver om att när man bryter med gruppens normer angriper man samtidigt dess livsstil är verkligen sant. Jag upplever att det här är ännu tydligare när det gäller (flyg-)resande än när det gäller materiell konsumtion. Även bland miljömedvetna människor som till exempel köper second hand och källsorterar för att minska på sin miljöpåverkan så är det väldigt vanligt att flyga på långresor någon gång per år. Det kan till och med vara så att denna grupp flyger mer än "Medelsvensson". Hur ska man göra för att föra en vettig diskussion kring resande?
Mattias Hagbergs text om Lasse Berg med flera ligger ute på hans egen blogg: "Just nu finns det en trend inom vänstern att vända sig till biologin. Det är en intressant och viktig vändning. Men det gäller att hålla huvudet kallt, att inte ryckas med av naturvetare som blandar sina egna politiska och moraliska föreställningar till berättelser om människans sanna natur, även om det just nu råkar vara tilltalande berättelser om empati och altruism." http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2012/03/vanstern-och-biologismen
Det där med flygresor känner jag igen. Jag ljög och sa att jag var flygrädd när vi valde att interraila ner till Budapest istället för att ta flyget. Men tågresan var en upplevelse i sig själv. Logga in för att svara |
Miljökonsult (1) Återanvändande/upcycling (1) Magasin (3) Böcker (2)
|