Hur man gör något åt koldioxidproblemet

Att minska mängden koldioxid: Ta bort kol ur luften! Det finns för mycket koldioxid i luften. Eftersom halten redan nu är för hög, räcker det inte att bara minska utsläppen. Risken finns att klimatsystemen flippar. Därför måste den absoluta mängden i luften minska. Lösningar som bara leder till att ökningen minskar räcker inte. Inte ens när alla utsläpp upphört (= all fossilbränsleanvänning upphört !) ger den nuvarande koldioxidhalten klimatproblem som är mindre än nu. Naturligtvis är det klokt att minska mängden transporter, använda energisnålare transportmetoder, minska mängden energislukande maskiner, förbruka mindre, producera mer närskaligt. Om man vill motverka samhällseffekterna av de svikande tillgångarna på fossila bränslen är detta exakt vad man skall göra. Men det räcker inte om man vill minska klimatproblemen. Att ta bort stora mängder av en gas som det bara finns knappt fyra deciliter av per kubikmeter är tekniskt och energimässigt oerhört besvärligt. I all synnerhet om den är osynlig, luktfri, inte särskilt giftig och inte gärna reagerar med något. Om det dessutom är fråga om att bli kvitt 3 000 000 000 000 ton, som det här är fråga om,när man vill minska andelen koldioxid i atmosfären från 0,36 % till 0,30 %, då måste man ta till rejäla, snabba, enkla, billiga och kraftfulla metoder. Tekniska lösningar Det finns tekniska lösningar för att ta bort koldioxid från atmosfären. Gör man mycket koldioxid kan man ta bort det i samband med förbränningen av olja, gas eller kol och stoppa tillbaks det i tomma oljekällor, som vi får allt fler av. Man kan också omvandla det till kalksten med hjälp av särskilda filter vid skorstenarna, utveckling pågår. Eller pumpa ned det djupt i havet för att det skall lagras där som kalksten. Men det är ett stort – och kostsamt – jobb att bygga upp en industri som skall ta bort tre miljoner miljarder ton koldioxid ur atmosfären. För att bygga upp en sådan går det åt mycket fossila bränslen, vars användning leder till ytterligare utsläpp av koldioxid. Färdiga lösningar finns En lösning på problemet finns emellertid framför näsan på oss. Växter har utvecklats till att ta upp koldioxid på just den koncentrationsnivå som finns i luften! Med hjälp av solenergi, inte olja, kan de extrahera de försvinnande små mängderna ur atmosfären. Och växterna finns redan där, de behöver inte nyuppfinnas! Problemet med växter är att de dör så småningom, och då återgår koldioxiden till luften igen. Även om det tar ett par hundra år, så är resultatet detsamma: ingen minskning av koldioxiden. Och det är en minskning som världen idag är i skriande behov av. Inte att begränsa ökningen, som de flesta klimatåtgärder går ut på. Träkol lösningen Det finns en lösning på dessa problem. Kol i form av träkol stannar i jorden i tiotusentals år. Om man gör träkol av växter, och sedan blandar in det i jorden, så har man faktiskt tagit bort kol från luften. Framställning av träkol är alltså en billig lösning. Metoden är känd från förindustriell tid. Den användes i stor skala av Brasiliens indianer, redan under förkolumbiansk tid. Om man blandar in biomassekolet i jorden kan man dessutom skapa en fet svart jord med mycket växtkraft. Samtidigt minskar man mängden växthusgaser genom att ta kol ur atmosfären. Träkol från biomassa som blandas in i matjord är stabil i tiotusentals år. Träkol i jorden är inte ett slöseri på värdefullt bränsle. På grund av att det är så poröst, den inre ytan av ett gram kol är lika stor som tre fotbollsplaner, adsorberas växtnäringsämnen till kolet och läcker inte ut. Kolet koloniseras snabbt av mikroorganismer och växtrötter. På så sätt och gynnar det växtligheten på ett sätt som de flesta inte tänkt på. Även om man inte bryr sig om klimatfrågan alls, kan man alltså ändå blanda kol i jorden för att få en frodig växtlighet. Indianerna längs Amazonfloden kände till detta för tusentals år sedan, långt innan européerna kom dit. De svartjordar indianerna åstadkom finns kvar än. De är eftersökta av lokalbefolkningen, både för odling, eftersom de ger tre gånger högre skördar än urskogsjorden, men också för att grävas upp och säljas som värdefull blomjord! Kolning är en teknik som är känd ungefär lika länge som konsten att göra upp eld. Det enklaste sättet är att göra upp en eld, och sedan täcka veden med jord. Dagens klimatproblem gör emellertid att man måste vara mer sofistikerad, eftersom växthusgaser avges vid kolningen (samma problem som vid ofullständig vedeldning). De gaser som bildas vid kolningen är emellertid brännbara, och även med en enkel anläggning kan man förbränna dem innan de kommer ut i atmosfären . Gaserna är dessutom värdefulla för den kemiska industrin, väl att märka i dagens begynnande fossilbränslebrist. Man kan alltså både motverka koldioxidproblemet och skaffa industribränsle, samtidigt. Idealism räcker inte Kan vi då sätta oss ned och vänta på att alla entusiastiska odlare löser koldioxidproblemen och räddar världen? Naturligtvis inte. Fler måste hjälpa till. Kanske skattebetalarna? Nästan alla av oss betalar koldioxidskatt på ett eller annat sätt. Tanken är att skatten skall få oss att minska våra utsläpp. Men nu öppnar sig en möjlighet att ge den ytterligare effekt! De som släpper ut koldioxid får betala skatt för att de skall minska sina utsläpp. [i]Det vore logiskt och rättvist om vi då också betalar dem som gör det motsatta, drar ner kol i marken i stället för att släppa ut den.[/i] Den som släpper ut koldioxid får betala ungefär 90 öre per kilo. Om man slussar dessa ören till den som uthålligt kan binda motsvarande mängd i biomassekol i matjorden så skulle det bli 3 300 kronor per ton. En lyckad odling, av t.ex. industrihampa, kan ge upp till 20 ton torrsubstans per hektar. Omvandlat till kol motsvarar det åtminstone 6 ton biomassekol per hektar. En ’negativ’ skatt på 90 öre per kilo koldioxid skulle kunna ge uppemot 20 000 kronor per hektar om det slussades till odlaren/kolaren. Till detta kommer vad man kan göra av de värdefulla pyrolysgaserna. Skapa en fond som utsläpparna får betala till och använd den för att betala dem som tar tillbaka det utsläppta kolet och binder det uthålligt i marken! Om sedan tillstånden att släppa ut kol kunde kopplas till att någon faktiskt tagit ned kol från luften, då skulle kolfångarna få en unik ställning i samhället. Det är kanske precis vad som behövs för att klara oss ur den nuvarande krisen. Här har vi för första gången verkligen en chans att låta skattesystemet arbeta för miljön.

Det här med att blanda ner kol i jorden känner jag mej manad att spinna lite vidare på eftersom det ligger väldigt nära den forskning som bedrevs av min forskargrupp. Till att börja med är det lite förhastat att generellt hävda att träkol skulle "stanna" i jorden i tiotusentals år. Träkol i jorden måste betraktas som "mat" för de organismer som lever i marken och som ständigt bryter ner döda växtdelar. Beroende på vilka förhållanden som råder kan det inblandade kolet komma att omsättas mycket snabbt, dvs brytas ner så att koldioxiden åter frigörs. Kolningens potential att binda upp kodioxid är därför störst på sådana platser där nedbrytningen av olika anledningar är väldigt långsam. En mer effektiv lösning vore därför att fylla gamla gruvhål med kol eller för den delen ännu hellre ren ved. För att undvika utarmning av de ekosystem där man hämtar veden bör man se till att bara ta veden och lämna resten kvar att bytas ner på plats för att hålla kvar så mycket näringsämnen som möjligt i kretsloppet (veden är den del av träden som har det lägsta näringsinnehållet). Frågan är nu hur denna form av kolsekvestrering står sig i konkurrensen om skogsbiomassan. Virke, massa och för delen även etanolbränsle konkurrerar ju också om trädråvaran.

Man kan ju också ta sekvestrationsmaskinen från ett kolkraftverk och sätta den på ett biobränslekraftverk.

Knepigt att svara två personer på denna lista. Sätter flaggor: Magnus: Googla Terra Preta. Den kol som indianerna slutade (beviserligen, för de dog då) att lagra in på 1500-talet finns fortfarande kvar i hög utsträckning nu, och utgör ett värdefullt, och påtagligt, tillskott till jorden fortfarande. Träkol omsätts inte alls lika snabbt i jorden som biomassa. Däremot har det, på grund av sin stora yta (runt 1500 m2 per gram), ett utomordentligt stort biologiskt värde ändå. Se Terrapreta-listan (http://bioenergylists.org/mailman/listinfo/terrapreta_bioenergylists.org) Det visar sig alltså att kolningen är särskilt effektiv i tropiska områden där oxisoler dominerar. Att fylla gamla gruvhål med kol är inte såskilt fiffigt av två skäl: dels är de för små för att ta hand om de mängder det är fråga om (runt 30% av vikten av jordens sammanlagds jordbruksjordar), dels finns inget som hindar att nästa generation tokstollar gräver upp dem igen. Att plocka tillbaka kolet ur jorden igen är svårare. Utarmningen av jorden undviker du lättast om du lägger tillbaka det förkolade träet. Erik:Jovisst. Det har föreslagits. Gör en effektivitetsanalys av det får du se! Bortsett från att du får ett tasikigt energiutbyte, blir mängden som ett loppspott i Döda Havet. Den springande punkten är egentligen hur man skall få många att gräva ned kol, och helst under ordnade förhållanden. Här tror jag på en stark drivkraft: människors girighet. Kan man 1. Få betalt lika mycket för att gräva ned kol som man får betala i skatt för att släppa ut det i luften. 2. Få en uteslutande rätt att sälja utsläppsrätter om man har grävt ned motsvarande mängd kol dåtror jag mycket är vunnet. Men en, helst internationell, myndighet måste sköta betalning och koll av verksamheten, och inte betala dem som ställer till med rovdrift. Ett himla liv blir det, men det blir nog ett ännu värre liv när Golfströmmen vänder och Ross-isen kalvar.

Folke, dina tankar är intressanta. Men för att få bekräftat detta så behövs mer forskning, studier och praktiska metoder för tillvägagångssätt. Hoppas att något universitet nappar på detta. Om man nu ska engagera många människor till ett aktivt handlande i växthusefftsproblematiken så undrar jag om det inte vore bättre att be invånarna om ett effetivare energiutnyttjande så att vi inte behöver ta upp så mycket fossilt bundet kol ur marken än att be invånarna att stoppa tillbaka kol i marken. Problemet är att världen behöver energi. Och den kol du vill stoppa ned i marken är faktiskt energi. Man kan alltså ställa sig frågan vilken metod som är mest energieffektiv: att minska uttaget av fosssilt kol eller att stoppa ned kol i marken.

Folke: Den information jag får ut av googlingen stämmer väl överens med den forskning och undervisning som jag var involverad i under min tid på SLU. Jag saknar ett helhets-ekosystem-perspektiv i ditt resonemang och jag betraktar ett sådan som centralt här. Jag ifrågasätter inte att kol/organiskt material som lagrats ner i marken kan bli kvar under lång tid. Man har även i skandinavien uppmätt åldrar på tusentals år på organiskt kol i marken (växtförna som inte brutits ner). Långt ifrån allt kol blir dock kvar. Det man hittar i amazonas idag är bara en mindre andel av vad som ursprungligen grävts ner. Den tillväxtstimulerand effekten som du pratar om hänger ihop med frigörandet av näringsämnen från organiskt material (alltså det nedgrävda kolet tillsammans med skogens övriga förna). Detta görs av nedbrytande organismer (mikroorganismer, hoppstjärtar, ringmaskar osv). För att utföra sitt arbete behöver nedbrytarna energi i form av kolhydrater som alltså tas från markens förråd av organiskt material varvid koldioxid åter avges till atmosfären. Enligt grundläggande biogeokemi dvs läran om hur grundämnena med koppling till biota är fördelade och omsätts i naturen så gäller följande: Vi kan för kolets del förenkla kretsloppet till tre väsentliga aktiva pooler (som utgör huvuddelen av den årliga omsättningen): Levande växter, dött organiskt material och atmosfärisk koldioxid varav de första två kan betraktas som bundna. Genom att gräva ner det i marken tillför man kol till poolen "dött organiskt material". Initialt öker givetvis denna pool, men efterhand infinner sig en ny jämnvikt. Forkningen har konstaterat att det inte alls är givet att den nya jämnvikten kommer att innebära mer bundet kol än innan. I fallet med amazonasindianerna misstänker jag att man först tog bort en del regnskog och därmed minskade poolen "levande växter" varefter man ökade poolen "dött organiskt material" och att man på så vis skapade bättre förutsättningar att odla livsmedel. Om man med denna omfördelning har ökat eller minskat den totala mängden bundet kol är dock inte givet. Att idag börja gräva ner kol skulle givetvis kunna göras med resultat att poolen "dött organiskt" material ökar. Inom en relativt kort framtid (10 år) kommer man se en förändring mot en ny jämnvikt (en hel del av de tillförda kolet har brutits ner och mängden kol i levande växter har ökat). Den totala ökade mängd av bundet kol är svår att förutsäga, men sannolikt i många fall mindre än det nedgrävda kolet. Poängen med att exempelvis stoppa ner kol gamla gruvhål är att undanta det från det aktiva kretsloppet. Det finns givetvis en lång rad andra alternativ som ger motsvarande effekt. Vad gäller tokstollar som får för sig att plocka upp veden igen ur gruvhålen så skulle det för dessa - tvärtom mot vad du hävdar ovan - vara ännu enklare att "skörda" kolet som finns närmast under markytan.

Mikael: Det finns en hel del pågående forskning, både teoretisk och praktisk avseende möjligheter till kolsekvestrering. En del av kunskapen från denna har jag försökt redogöra för i förra inlägget. I övrigt är jag inne på samma linje som du att den primära ambitionen borde vara att väsentligt minska vårt energianvändande. Detta är nog så viktig både vad gäller energiutvinning och arbetet för att minska miljöpåverkan. Går det åt motsvarande ett ton fossilt kol för varje ton kol som grävs ner är ju inte mycket vunnet. Jag tror på en tydligare och skarpare prissättning på energi som ett bättre sätt att utnyttja människors girighet.

Roligt att så många hör av sig. Eftersom strukturen på det här diskussionsforumet inte tillåter trådar, fortsätter jag att sätta flaggor: Mikael Johansson [2007-08-03 03:44: "Man kan alltså ställa sig frågan vilken metod som är mest energieffektiv: att minska uttaget av fosssilt kol eller att stoppa ned kol i marken." Här är det inte fråga om energieffektivitet, vilket skulle vara det viktigaste om idén vore att spars på olja, vilket också är viktigt, eftersom hela vår civilisation är baserad på billig, helst flytande, energi. Det är fråga om en situation där vi har för mycket växthusgaser, främst koldioxid, i luften. För att komma ur den situationen räcker det inte att minska utsläppen och därmed göra ökningen långsammare. Den totala mängden måste minska -- snarast. För den som undrar varför: Googla "abrupt climate changes" eller "bifurcations in complex systems", eller läs om första stycket av mitt första inlägg. Vi står alltså inför en situation som vi inte ver hur farlig den är. Systemet kanske är så resilient att det tål någon procents koldioxidökning -- eller också är det inte det. Vem vill chansa?

Folke, jag förstår dina föresatser. Men säg vilken politiker i t.ex. USA som vågar ställa sig på barrikaderna och säga att vi ska minska den fossila energianvändningen till nära noll samtidigt som vi ska gräva ned så mycket som möjligt av den växande biomassan i marken. Antagligen så blir den människan inte långlivad på scenen. Man måste alltså finna sätt nå fram till maktens korridoren för att få största möjliga miljöeffekt. Kanske behöver vi människor mer rejäla varningsskott från naturkrafterna innan vi förstår allvaret i situationen. För jag tror som du att vi står inför en mycket allvarig situation där hela civilisationers överlevnad står på spel. I övrigt så bör man vid användandet av din metod beräkna hur mycket fossil koldioxid man frigör för att få den energimängd som går åt till att skörda, transportera och gräva ned biomassan i marken. Vore det så illa som Magnus skriver att det kanske går åt ett ton fossilt bränsle för att gräva ned ett ton biomassa - då är metoden meningslös.

Naturligtvis är det klokt att så mycket som möjligt minska vårt beroende av billig fossil energi. Själv har jag tjatat om detta i över trettio år. För arr göra detta krävs en mängd förändingar på olika nivåer. Se min hemsida. Men koldioxidproblemet har en annnan dimension. Om man effektiviserar energianvändningen på olika sätt så minskar man ökningens hastighet. Här gäller det i stället att minska den totala mängden kol i luften. Även om man skulle lyckas med att totalt stoppa all användning av folssilt kol genast, så har man inte lyckats. Klimatproblemen är ändå lika stora, och risken för en flip är precis lika stor. För att minska den risken måste man ta bort koldioid, från luften. Och det enklaste sättet att göra det är att låta växter binda det ur luften och sedan binda det i form av träkol i marken. För att vara hemåt här gäller det alltså att binda mer kol än än man släpper ut, vilket i alla fall är teoretiskt möjligt, t.ex. med hjälp av de ekonomiska incitament jag talade om tidigare och genom att släppa ut mindre. Att marken mår bra av att man blandar in träkol får man se som ett bonus. Även effektivietsresonemangen har sin begränsning. Om man står med en påse grillkol i handen och vet att det är franställt på miljövidrigaste sätt, med transporter, oljebaserade maskiner etc., så är det ändå bättre att man gräver ned innehållet i jorden än att man eldar upp det.

Magnus: Förväxla inte träkol med detritus, dött organiskt material. Medan detritus står under mer eller mindre snabb nedbrytning och på så sätt konstant frigör växtnäringsämnen och koldioxid, är träkolets nedbrytning så långsam att det knappast kan föras till den gruppen, utan mer liknar jordbundet mineral. Däremot är träkoets adsorptionsförmåga ochg förmåga att fungera som en bank för joner så stor att den utgör en viktig del av förnaprocesserna i den jord den ingår i.

Folke, när du skriver att det är teoretiskt möjligt att binda mer koldioxid än man släpper ut så bör du nog hänvisa till något beräkningsunderlag så att du inte lurar läsarna. Du bör t.ex. visa på hur stor mängd av världens biomassa du kan omvandla till kol per år för att gräva ned i marken samt hur mycket koldioxid det motsvarar. Du bör visa hur stor den fossila energiåtgången är för skörd av biomassan, transporten, kolomvandlingen och nedgrävningen av kolet för att reducera motsvarande 1 ton koldioxid per år. När du har fått fram dessa siffror så kan du räkna ut hur stort utsläpp av koldioxid från fossila bränslen som världen kan ha för att vi ska få en total minskning av atmosfärens koldioxidhalt. Men då måste du samtidigt ta med den mängd biomassa som världen behöver ta i anspråk för att täcka den minskade användningen av fossila bränslen vilket då minskar mängden tillgänglig biomassa att omvandla till kol för att gräva ned i marken. Min gissning är att världen kommer att behöva minska det fossila uttaget av kol och olja till mycket små mängder för din metod ska fungera. Kanske bara några enstaka procent av dagens förbrukning. För i och med att världen minskar sin förbrukning av fossilt kol så ökar behovet av biomassa för energianvändning och då minskar samtidigt mängden biomassa som du kan omvandla till kol för att gräva ned i marken. För att genomföra din metod så kan det bli svårt med enbart ekonomiska incitament. Det krävs antagligen en världsdiktatur för att åsadkomma det. Men allt beror naturligtvis på vilka siffror du kan presentera.

Så du menar att loppet är kört?

Folke: Jag har ganska bra ordning på vad som är vad när det gäller organiskt kol i marken. Att namnge substratet till träkol eller detritus bidrar dock mer till förvirring är förtydligande i detta sammanhang. Om vi pratar om att sekvestrera kol så borde det väsentliga vara om eller egentligen hur snabbt som substratet omsätts och där spelar en rad faktorer in. Denna omsättning är förknippad med dels efterfrågan på dess innehåll och dels hur starkt (ur ett termodynamiskt perspektiv) dessa substrat är sammanhållna. Vad gäller innehåll så är en första vettig indelning att göra i energi och näringsämnen. Växterna efterfrågar endast näringsämnena, men har en begränsad förmåga av frigöra dessa. Nedbrytarsamhällena (mikroorganismer, svampar, markdjur etc.) efterfrågar både energi och näring. Det fina med träkolet är att dess näringsinnehåll är lågt och blir mindre "intressant" för nedbrytarna jämfört med näringsrik blad- och rotförna. När näringstillgången är god blir dock även mera näringsfattiga, men energirika substrat intressanta. Mina ifrågasättanden gäller därmed generaliseringen av den metod du föreslår. Jag håller med om att stora mängder kol skulle kunna bindas med metoden, men jag hävdar att metodens potential skiljer sig väldigt mycket beroende på hur näringsbalans och kretslopp ser ut i de ekosystem där metoden används. Alltså frågan är hur stor del av det tillförda kolet som kommer att bli kvar efter lång tid och i bunden form och hur påverkas det aktuella ekosystemet kolbalans som helhet. Med anledning av Mikaels senaste inlägg och för att få lite grepp om storlekordningar tänkte jag roa mej lite med en räkneövning: Ekosystem på land omsätter årligen ca 120 Gt kol varav hälften i respiration medan resterande 60 Gt binds i växterna. Minst hälften av detta går in i blad och fina rötter och omsätts därmed relativt snabb. Träkolet som vi ska gräva ner måste plockas från tillväxten i ved i konkurrens med massa- och virkesindustri samt ved som energikälla (vilket uppges till mer än hälften av dagens produktion). Dessutom bör beaktas att vi ännu inte exploaterat hela den landlevande växtbiomassan. Jag hittar uppgifter om storleksordningen 1 Gt i årlig produktion/konsumtion av vedbiomassa. I denna konkurrens uppfattar jag det som optimistiskt att kunna avsätta 10% för sekvestrering (gräva ner kol). Mängden kol i form av koldioxid som vi hittills tillfört atmosfären är i storleksordning 200 Gt och det årliga tillskottet från mänsklig verksamhet är sannolikt närmare 10 än 5 Gt idag. Därmed skulle det ta 100 år att gräva ner 1 års tillskott. Vad ska man dra för slutsatser av detta då? Jag anser att potentialen för att nyttja växterna till att minska atmosfärens koldioxidhalt är betydande (med hänvisning till bland annat årlig omsättning). Frågan är vilken metod som är effektiv om som kan gå att genomföra. Några förslag idéer: * Tillskott till etablerade ekosystem i form av träkol? Blir i så fall nettotillskottet lika stort som bruttot? * Borttagande av kol från det kortsiktiga kretsloppet genom att gräva ner veden/kolet på stort djup? * Etablera kolrika ekosystem på platser där det idag inte växer något (öknar)? * Förändra landanvändningen (jordbruk) till att innehålla mer kol?

Folke, både du och Magnus letar möjligheter. Jag studerar tendenser inom världens energiomsättning för att försöka finna rimliga lösningar. Och som det ser ut nu så kommer världens energiomsättning att öka ganska kraftigt fram till 2030. De fossila bränslena kommer att stiga i pris allt snabbare så de flesta länderna kommer att ersätta stora delar av de fossila bränslena med förnyelsebara alternativ som t.ex. biomassa, sol och vind. Att i detta läge få människor att vända om och börja gräva ned energi i marken anser jag vara omöjligt. Om det nu innebär att loppet är kört eller inte, det får framtiden utvisa. Magnus, om det tar en växtsäsong på 100 år för att få den mängd biomassa att gräva ned som motsvarar 1 års tillskott av mänskligt producerad koldioxid, innebär det att vi måste minska vår användning av fossila bränslen till 1/100 av dagens förbrukning för att Folkes metod ska fungera? Eller med andra ord: vi måste minska vår förbrukning av fossila bränslen till 1 procent av dagens konsumtion och samtidigt gräva ned en betydande mängd vedråvara i marken för att få en minskning av atmosfärens koldioxidhalt. Är det verkligen möjligt? Jag själv tror inte att vi människor kommer att göra så utan jag tror att vi kommer att låta naturen begränsa oss på samma sätt som alla andra livsformers tillväxt till slut begränsas av naturens eget system för balansering. Vad som än händer så tror jag att tillräckligt många människor överlever så att det uppstår nya fräschare och intelligentare civilisationer.

Nja Mikael, du tolkar både rätt och fel. Jag har använt "kända" siffror och därtill lagt några grova antaganden. Din tolkning är då visserligen korrekt. Jag skulle dock hellre tolka mitt resultat till att jag har gafflat in rätt storleksordning till att ett års tillskott från mänsklig aktivitet (där även förädrat nyttjande av land såsom avskogning ingår) skulle kräva tiotals till tusentals år av nedgrävning av kol. När det gäller möjligheter så ser jag intressant potential i att genom ökade kolförråd i brukat land och nyplantering av ekosystem. Jordens ekosystem håller idag 2000 Gt bundet kol. Jag betraktar det som möjligt att öka denna pool med ett antal procent på en hundraårsperiod. Givetvis behöver vi samtidigt får stopp på eller i alla fall minimera nya tillskott Vad gäller framtida energiomsättning så har jag också försökt förstå och tolka de prognoser man kan hitta. Vad som oroar mej är att man ytterst sällan ser några hänvisningar till att produktionen vid en sådan ökningstakt som prognostiseras någon gång kommer att gå i taket och därför inte kan möta efterfrågan. Eller dynamiska konsekvenser av att oljepriset stiger till, säg 200 dollar/fat. Hur snabbt och mycket kan konsumtionen minska?

Magnus, du slarvar du med sorterna, men är rådata riktiga så gör de mig ganska hoppfull. Fotosyntesen, 120 Gt, räknar du i kol. Andel grövre (=förkolningsbart?) bildat material blir i så fall 30Gt kol. Årligen bildad koldioxid uppskattar du till 10 Gt, vilket omräknat till kol med en omräkningsfaktor för de olika atomvikterna på 3,77 ger ungefär 1,7 Gt kol. Dividerar man den produktionen av kol i form av koldioxid med absorptionen av kol i form av biomassa kommer man fram till att det mmotsvarar under en månads (tre veckors) växtkonsumtion av kol som man i så fall skulle behöva förkola för att hålla sig vis status quo. Förkolar man mer är man hemåt. Med utgångspunkt från dina siffror: Förkolar man 3Gt per år så har man minskat luftens koldioxidhalt till förindustriell nivå på 40 år, öven om man fortsätter att förstöra värdefullanaturtillgångar genom förbränning. Kan man också minska bildningen av koldioxid, så är man också hemåt.

Nej Folke, alla siffror ska vara räknade i kol. Att andelen grövre bildat material (potentiellt kolbart kol) skulle vara 30 Gt får du gärna förklara hur du får fram. Ser man till träd kan jag gå med på att en stor andel av det kol som binds i fotosyntesen bildar träbiomassa, men jag har väldigt svårt att tro att denna siffra skulle vara rimlig att skala upp till hela jordens kolbalans. Jag redovisar i ovanstående räkneövning ett antagande på storleksordning 1 Gt kol i potentiellt kolbart kol Denna siffra är baserad på uppgifter från IEA att jordens befolkning årligen konsumerar/skördar 4 gigakubikmeter virke varav uppemot hälften går åt som energikälla i "mindre utvecklade länder". Resten av dina räkningar faller därför på misstolkning av de siffror jag använt ovan. Dessutom gör du uppenbarligen antagandet att det nedgrävda kolet kommer att vara närmare 100% inert, ett antagande som du i så fall bör redovisa specifika belägg för. Vore detta antagande korrekt borde vi idag kunna hitta mängder av kol i våra skogar som rest efter alla skogsbränder som inträffat. I mälardalen var den genomsnittliga återkomsttiden för skogsbränder ca 60-80 år innan människan började kontrollera och stävja bränderna. Är det inte rimligt att anta att en skogsbrand lämnar efter sig åtminstone en liten mängd kol av den beskaffenhet som du vill gräva ner? Om träkolet vore inert som du hävdar borde vi ju kunna hitta en hel del rester av det 100-tal bränder som torde ha hunnits med i södra delarna av vårt land sedan den senaste istiden. Bland alla rotvältor jag gått förbi liksom på markberedda hyggen har jag aldrig noterat några betydande kolrester mellan markyta och mineraljord. Ta gärna en tur till brandområdet i Tyresta nationalpark och titta på vad nedbrytningsprocesserna hunnit åstadkomma på de trästammar som ligger kvar där sedan branden 1999, i princip orörda av människor.

Magnus: OK Jag använde dina siffror och dina utsagor i mina beräkningar, för att visa att man måste skilja på koldioxid och kol. Andra siffror, som utgår från att vi har ökat koldioxidhalten i luften från 0,30 till 0,36 % under de senaste 150 åren, skulle innebära att det finns ungefär arton miljoner Gt koldioxid däruppe som vi skulle behöva ta bort för att vara någorlunda på den säkra sidan. Om vi är duktiga och minskar utsläppen till 10% av dagens nivå och dessutom ökar kolningen till 10% av dagens produktion av grov biomassa (= biomasseproduktion minus mängden fin biomassa), då har vi tagit ned industriproduktionens koldioxid utsläpp på ungefär en miljon år. Man skulle naturligtsvis kunna öka nedtagningens hastighet en smula genom en ökad odling av t.ex. industrihampa, som kan fånga mer än 20 ton ts per ha och år. Det är riktigt att vi inte vet precis hur länge träkol (char, charcoal, bio-char, agri-char) ligger kvar i jorden. Men vi vet att Terrapreta-jordarna i Amazonas är åtminstone 500 år gamla. C14-mätningar har hittat TP-jordar som är åtminstone 3000 år. Kol i form av träkol har hittats i Australien som är mer än 30 000 år. En bra översikt oxg diskussion finns i Johannes Lehmann: Bio-energy in the black Front Ecol Environ 2007; 5, doi:10.1890/060133 , länk nedan

Folke: Tyvärr förstår jag inte vad du menar nu med att skilja på kol och koldioxid. Jag har som sagt hållit mej till att räkna i rent kol där jag inte särksilt uppgett annat. Ett förtydligande om landväxternas årliga kolbalans: 120 Gt kol binds i fotosyntesen, 60 Gt avgår inom kort i respiration, ytterligare 30 Gt bildar blad och rötter och omsätt i princip inom ett år. Återstående 30 Gt fördelas på mer långlivade växtdelar (stammar, grenar, bark, strukturella rötter). Den totala förnaproduktionen är 60 Gt. Hur stor andel som bildar potentiellt kolbar ved är härifrån svårt att avgöra. Därför har jag istället använt den årliga globala vedskörden som jag fick till ca 1 Gt (som kan jämföras med det årliga antropogena koltillskottet på 6-7 Gt till atmosfären). Förklara gärna också hur du lyckas komma fram till "arton miljoner Gt koldioxid däruppe som vi skulle behöva ta bort". I ditt första inlägg säger du ju att det är 3000 Gt koldioxid vilket i sin tur - om man rådfrågar litteraturen - är den totala mängden koldioxid i atmosfären. Det tillskott som vi människor anses ha bidragit med sedan år 1700 är 750 Gt (eller 200 Gt omräknat i rent kol). Angående Terrapreta-jordarnas bördighet så förekommer ur biogeokemiskt perspektiv principiellt ett analogt fenomen i Afrika. Här handlar det visserligen inte om att man hittat träkolsrester. Man har dock hittat en massa "fläckar" med betydligt mer frodig växtlighet än omgivningen. Förklaringen till detta är att människor varit bosatta på dessa platser under några tiotal år. Under denna tid ackumulerades en stor mängd näringsämnen (det viktagaste i detta sammanhang var fosforn) till boplatsen genom den mat man samlade in, åt och sedan "sket ut".

Hittade en artikel i länken nedan som visar vilken effekt trädplantering kan ha. Den visar på rätt så fina siffror om man väljer rätt sorts träd. Bästa sättet att börja återställa atmosfärens koldioxidhalt är nog en kombination av att minska förbrukningen av fossila bränslen och att öka beskogningen av planeten. Det är egentligen rätt så enkla åtgärder som varje människa på planeten kan bidra med utan någon som helst utbildning. Frågan är bara om vi människor kommer att göra så eller om vi kommer att låta vår girighet leda oss mot en utglesning av vår art där den starke, tursamme och onde överlever.

FOLKE: Din idé stämmer väl hyfsat och skulle nog funka, under vissa förhållanden, men det handlar inte bara om huruvida något funkar. Det finns mängder av lösningar som funkar. Det som måste till, är att hitta alternativ som är politiskt acceptabla. Är det acceptabelt, ekonomiskt och miljömässigt, att kompensera all fossilförbränning genom att gräva ner biomassakol? Det är snarare ganska idiotiskt, då vi ju för tillfället GRÄVER UPP kol ur marken. Detta bör sluta först! PROBLEMET är inte i första hand den nuvarande CO2-halten, utan att koncentrationen ökar. Åtgärder bör i första hand inrikta sig mot att minska tillförseln av ny koldioxid. Detta samtidigt som många av de energitjänster vi idag nyttjar behöver fortsätta försörjas. ALTERNATIVET till att lagra kol i kolform är inte att ta CO2 från atmosfären, utan från fossilförbränning i befintliga kraftverk. Koncentrationen är mycket högre i en skorsten än i atmosfären. Koldioxiden lagras sedan i flytande form långt (minst någon km) under jordskorpan. Tekniken kallas CCS (Carbon Capture and Storage) och bland annat Vattenfall hoppas mycket på den, men den är relativt oprövad. Tekniken kan även appliceras på biomassaförbränning, vilket både ger energi och "negativa" CO2-utsläpp. Andra alternativ är förstås förnybara energikällor och energibesparingar, vilka båda bör ses som mer eller mindre helt nödvändiga.

Länken du gav Mikael pekar ut det i mina ögan mest hoppfulla område för kolsekvestrering. Bifogar en annan länk där man får lite grepp om storleksordning. Vad jag generellt saknar i denna typ av beräkningar är "steady state"-uppskattningar. Det vill säga hur den totala kolmängden i ekosystemet förändras. De nya träd som planteras förlorar ständigt förna och kommer förr eller senare att dö och brytas mer samtidigt som nya träd växer upp. Informationen i länken du gav ser ut att redovisa vad som sker initialt, men nettotillskottet av kol kommer successivt att avta och gå mot noll eftersom det blir mer dött organiskt material som kommer att brytas ner. På följande länk ges en lite bättre uppfattning av förhållandena. http://www.wri.org/biodiv/pubs_content_text.cfm?cid=736 "Map 35" ger en översikt på den totala mängden kol som är bunden i jorden eksosytem och länken ger indikationer om potentialen till ökade mängder.