|
Grundsyn på hållbarhet En hedervärd medborgare
Risken finns att ämnet för denna tråd faller lite utanför Ecoprofiles fokus som ju är inspiration, nyheter och diskussion kring miljömässigt hållbara livsstilar. Dock uppfattar jag att Ecoprofiles medlemmar är beredda att ge intressanta och intelligenta kommentarer även kring frågor av lite mer filosofisk karaktär. Dessutom tror jag utsikterna för att vi skall ändra vår livsstil minskar om vi inte förstår orsakerna till att vi handlar på ett visst sätt.
Inspirationen till denna tråd har jag fått från Filosofiska rummet som sänds varje vecka i P1. Just det avsnitt som mitt ämne grundar sig på sändes ursprungligen 3 juni 2007 och har rubriken ”Om konsumtion och moral”. (Programmen går att ladda ner som podradio - se länk).
Framåt mitten av detta avsnitt menar Göran Rosenberg (i programmet nämns hans bok som jag har tagit med som illustration) att förmåga till konsumtion har slagit ut andra statusvägar. Som ett exempel nämner han att Göran Persson verkar ha bestämt sig för att det goda rennomé han skaffat sig som statsman och politiker i folkets tjänst inte är mycket att räkna med. Istället satsar Göran plötsligt på att tjäna pengar.
Kan det då vara så att konsumtion för många har blivit den enda säkra vägen att uppnå status och identitet i dagens samhälle? Jag misstänker att det kan vara så.
Om vi går 30-40 år tillbaka i tiden så kunde man ofta stöta på den typ av person som jag här har valt att kalla den hedervärde medborgaren. I dagens samhälle är, som jag uppfattar det, denna typ mycket ovanligare. En hedervärd medborgare utmärks av flera av följande karaktärsdrag:
Personen i fråga håller rent och snyggt kring sig och låter inte sin egen livsstil i onödan störa andra i omgivningen. Personen skaffar sig inte saker som han eller hon inte har behov av. Den hedervärde medborgaren tar inte bilen när det är möjligt att cykla eller gå. Bilen är förövrigt anpassad till familjens behov. Han/hon ägnar mycket tid åt att umgås med och uppfostra sina barn men bryr sig inte om att se till att samma barn kommer till skolan i moderiktiga kläder. Den hedervärde medborgaren kan eventuellt också engagera sig i någon ideell förening som kanske står upp för de svaga i samhället.
Den hedervärde medborgaren kan alltså sägas vara motsatsen till den typ som köper en stadsjeep för 400 000. Ett fordon som han eller hon mestadels gör korta resor i stadsmiljö med. Resor som föranleder vederbörande att klaga över det höga bensinpriset och att framkomligheten påverkas negativt av cyklister och bristande vägutbyggnad. Extremt marknadsliberala krafter i samhället skulle tvärt emot välja att kalla just stadsjeepsägaren för en hedervärd medborgare.
Allt detta sammantaget gav den hedervärde medborgaren en viss status bland grannar, arbetskamrater och vänner. Det var någon man såg upp till och i mycket ville efterlikna. Nu kanske någon vill påpeka att den hedervärde medborgaren verkar vara någon som styrs av jantelagen. Så uppfattar dock inte jag saken. En person som har jantelagen som rättesnöre är för mig någon som gärna antyder att andra inte skall tro att de är något medan man själv anser sig vara perfekt. Att själv ikläda sig en blygsam roll anser jag dock är något fint och eftersträvansvärt.
Varför verkar då ingen eftersträva att bli en hedervärd medborgare idag? Här kan jag bara gissa men först och främst tror jag att denna typ av person inte är något man ser upp till idag. Den man vill likna är istället den som hänger med trenderna och köper saker som platteve, stadsjeep, badtunna, 100 000-kronorskök, årliga Thailandsresor m.m. Sedan tror jag det är allt för lätt att förlora sin status som hedervärd medborgare. Framför allt så kan man snabbt bli betraktad som ”en präktig jävel som försöker verka duktig”. Här blir alltså den hedervärde medborgaren offer för den jantelag som han själv ofta anklagas för att vara styrd av.
Säkrare är då att bygga sin identitet på konsumtion. Om det man köpt visar sig vara ute så kan man (om man bara har pengar) snabbt köpa det senaste istället. När det blev ute att flyga till Kanarieöarna så åkte man helt enkelt till Thailand istället. Denna strategi kommer att fungera så länge som vederbörande har fast inkomst och ständig ekonomisk tillväxt råder. Detta är något som den konsumtionsinriktade sällan tvivlar på.
Nu är mitt exempel medvetet ganska skruvat men frågan är om det ända kan ligga något i detta. Vad tror ni?
http://www.sr.se/Podradio/xml/p1_filosofiskarummet.xml
Många av de "karaktärsdrag" du räknar upp är inget jag riktigt känner igen mig i skulle ha varit vanligare för 30 år sedan än nu, och några som möjligtvis skulle ha kunnat vara vanligare då ser jag helt andra förklaringar till än att det skulle ligga några särskilda karaktärsdrag bakom. En annan ekonomisk situation, både privatekonomisk och nationalekonomisk, till exempel.
Jag känner inte heller igen mig i att den skulle bli betraktad som präktig som idag försöker uppfylla en del av dessa karaktärsdrag. Det kanske beror på att vi bor på olika ställen i landet och umgås med olika grupper av människor? Våra olika erfarenheter skulle kunna bero på skillnader som finns (och fanns för 30 år sedan) i vårt land?
Att det finns andra saker/värden som ger status nu än då kan jag hålla med om - sådant förändras hela tiden - men jag tror inte att det beror på att vi människor har förändrats särskilt mycket i grunden under dessa år. Det är samma grundläggande mekanismer som styr t ex våra köpbeslut nu som då. Det krävs bara att ett antal vågar vara de som är först med att bygga sin identitet mm på annat än konsumtion och att det därmed blir eftersträvansvärt. En del går att förändra snabbt, annat tar längre tid. Lättare sagt än gjort, förstås.
Jag kan nog också reagera lite på karaktärsdragen och kanske framförallt ordvalen "hedervärd medborgare". Det finns så otroligt mycket mer som kan vara hedersamt (heter det så?) än de saker som nämns.
Annars är det så klart intressant att försöka förstå varför vi hela tiden vill ha mer och mer materiell välfärd och lägger alltmer tid och energi på att få det. Och vad det är som skänker en person status, det är kanske det du är ute efter?
Tonen i mitt inlägg var bitvis menat att vara lätt humoristisk. Jag vet att det kan vara svårt att få fram när man skriver. Framför allt begreppet ”hedervärd medborgare” kanske borde stått inom citationstecken.
Eleonora, jag tror heller inte att människors karaktärsdrag har förändrats i någon avgörande riktning under de senaste 30 åren. Snarare är det väl så att vi alltid har sökt bekräftelse bland vår omgivning för det vi gör. Förr i tiden kanske det räckte med att äga ett välvårdat hus och en bil, idag måste man dessutom flyga till Thailand (eller något liknande) en gång om året för att åtnjuta samma anseende (i vissa kretsar).
Att man skulle betraktas som präktig om man lever resurssnålt var kanske en överdrift. Jag umgås inte heller med sådana människor och jag tror ärligt talat inte att människor försöker tillrättavisa ”den hedervärde medborgaren” i någon större utsträckning. Snarare kanske det är så att rädslan för att verka präktig påverkar folk att bete sig på ett visst sätt. Med det är klart; ju fler som lever resurssnålt desto lättare är det att göra det själv också.
Att människor skaffar status genom att konsumera tror jag dock är ganska utbrett i samhället idag. För att ta ett extremt exempel så har interkontinentala weekendresor blivit allt mer populära. Eller för att citera Tim Murray-Walker på reseföretaget Journey Latin America: "Its fantastic going back to work and saying youve just been to Buenos Aires or Rio. Its pretty flash compared with your mates who have just been to Seville."
http://www.independent.co.uk/environment/climate-change/travellers-ignore-p
Hmm, kan det inte vara så att det här med "den hedervärde medborgaren" är något som tonats ner iom ökad individualism. Jag har tolkat en "hedervärd medborgare" som någon som är en god del av ett kollektiv. Som ställer upp för andra och inte tar för mycket själv. Typ den i det gamla folkhemmet som engagerade sig i föreningar och politik och som körde allas ungar på fotbollsträning.
Jag var inte med för 30 år sedan men vad jag förstått så har kollektivismen tappat betydelse och individen blir viktigare. Vi är inte längre "medborgare" utan "konsumenter", och den "hedervärde medborgaren" har väl helt enkelt blivit en "hedervärd konsument". Den "hedervärde konsumenten" är antingen den som har de mest moderiktiga sakerna, eller den som köper de mest ekologiska varorna, lite beroende på vad en tycker är viktigt.
På tal om det så stod jag en gång i valbås för ett parti och någon frågade mig om jag ansåg att människor var "medborgare" (som vänstern tyckte) eller "konsumenter" (som högern tyckte). Är inte en människa mer än så???
Erik, du sätter fingret på något som jag har försökt uttrycka. "Den hedervärde medborgaren" är allt annat än en egocentrisk individualist.
Jag vet inte heller hur vanlig denna typ av person var för 30 år sedan men vad jag har förstått så har ideella föreningar av olika slag svårare och svårare att värva medlemmar.
Den här typen av "ideala" personer är väl sällan så värst vanliga. Det är väl i så fall intressantare att idealen har skiftat, så att fokus ligger på andra egenskaper idag.
Försöker väcka liv i den här enligt mig sorgligt avsomnade tråden. En tråd som jag tycker tar upp avgörande frågor. T.ex. hur vi som individer med våra enskilda behov och begär förhåller oss till den stora massans nuvarande och framtida kollektiva behov av en fungerande planet.
Obs! Följande varningstext bör läsas innan man går vidare.
För: Det handlar om SKULD och skuldbeläggelse.
HUR väcker man lagom mycket skuld för att väcka den slumrande sopsorterande och krav-köpande thailandsresande medelklassen ur dess paradoxala miljöleverne...?
Idealt bör den väckas så pass så att den gör betydligt mer i sina val som konsument och medborgare än att självgott köpa sina 4 l ekomjölk/v och slänga batterier i rätt hål och sedan vara nöjd med det...?
Dock vill man ju inte "väcka" någon i denna köpstarka grupp så mycket - ge den så dåligt samvete - att personen pga "depression" eller klimatångest blir antingen uppgiven eller dekadent och genast går och köper en ny SUV.
Jag har länge tyckt illa om schablonbilden av att "vi svenskar är så miljömedvetna - för att vi ÄLSKAR naturen så mkt!" Den känns ofta onyanserad, som något påklistrat, något man ofta drar till med utan att ha några data att styrka det med. Emellanåt känns det t.o.m. som att det används, mer eller mindra underförstått, för att förklara påståenden från politikerhåll om att vi under många år lyckats minska de nationella koldioxidutsläppen eller nå´t åt det hållet. "Vi svenskar - vi kan vi - men så har vi ju oxå en väldigt speciell relation till naturen" sägs det med lite darr på stämman emellanåt.
Den naturälskande, medvetna och ansvarstagande medel- och överklassen känner jag dock inte riktigt igen bland de kamelsilande individer jag tycker mig träffa på offentligt, via hörsägen eller privat - de flesta bor i stora hem, åker mycket bil, har alla prylar, äter fina filéer och semestrar årligen medelst flyg till solen eller snön.
Jag undrar när fagert tal ska samstämma med handlingar? När ska insikten om att ens livsstil ger konsekvenser för andra nu levande eller kommande generationer leda till förändringar som verkligen spelar roll? För krav-mjölk i all ära, men för de allra flesta i befolkningen är inte val av mjölk den mest avgörande delen i deras respektive livsstils miljöbelastning.
Kort sagt: när blir fler människor "hedervärda medborgare"? - i den betydelsen att de drar konsekvenserna av sina insikter och börjar leva mindre "miljöbelastande".
(Jag tror absolut inte själv att skuld för de flesta är det allenarådende medlet, men är övertygad om att lagom mkt "skuldlänslor", så mkt att det leder till handling, i kombination med andra ideal om vad som är eftersträvansvärt kan vara viktiga pusselbitar på vägen till det hållbara samhället.) http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=874646
För att få ex på hur man kan bli en "hedervärd medborgare" i miljöhänseende länkas här till den , faktiskt genommysiga, lilla "visdomsboken" av paret Edman&Hagman, som behandlar down sizing, att vara nöjd med det lilla osv.
Själv tänker jag läsa om den minst sjuttielva ggr - man har en del att jobba på... ;-) http://www.bokus.com/b/9789188238733.html
Fredrik, jag tror att de flesta svenska känner ungefär tillräckligt med skuld. Det som saknas är kunskaper och vana. Många tar ju bilen trots att det är lika enkelt att cykla, gå eller åka kollektivt. Eller så bor man i dåligt isolerade hus och betalar för mycket för uppvärmningen, för man vet inte vad som är kostnadseffektivast för att få ner uppvärmningskostnaden.
Man gör det man är van vid.
Det talas en del om såna saker i media, men bara i konkurrens med bilreklam och annat som tar folks uppmärksamhet. Skulle man tala mer om cyklar och isolering så tror jag folk så småningom skulle ägna sig mer åt det.
Skulle man tala mer om trevliga semestrar i Norden och Europa så skulle folk haka på det mer också. Kan man nå ut med alternativen och fånga folks uppmärksamhet så tror jag de flesta klarar att lägga ihop två och två.
Samma tema har även boken Lev enklare : idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde. Hur man lever mer hållbart utan för den skull känna sig som en munk. Den känns som en sammanfattning på all självhjälpsböcker på marknaden....
Tack, Fredrik för att du tar upp den här tråden igen!
För att återknyta till Rosenberg, så tycker även han att folk skall skämmas lite om dom exempelvis kör omkring i en bensinslukande stadsjeep (har för mig att han sade detta i samma radioprogram som jag länkar till i det första inlägget på den här tråden). Problemet med att inte känna någon som helst skuld är ju att man inte heller ser någon anledning till att ändra sitt beteende.
Sedan skall jag också erkänna att jag inte hade läst ”Plikten, profiten och konsten att vara människa” när jag startade den här tråden. I dagarna har jag dock läst ut den varför det kan finnas anledning att återknyta till Rosenberg – en gång till. Boken handlar i första hand om vad marknadskapitalismen bäst bistår oss med och vad som måste drivas utan vinstsyfte för att det skall bli riktigt gjort (ex. sjukvård). Detta har alltså inte så mycket med trådens ämne att göra. Men i slutet av boken beskriver Rosenberg en typ som ”sprider sig sakta i oss alla”. Han skriver: ”Det är en människa som inte uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser utan i frigörelse från personliga förpliktelser.” Tydligare än så tycker jag inte att motsatsen till ”den hedervärde medborgaren” kan uttryckas i ord.
Logga in för att svara |
Magasin (3) Återanvändande/upcycling (1) Miljökonsult (1) Böcker (2)
|