Arbetet i trädgården räddade mitt liv

Patrik Grahn, som är professor i landskapsarktitektur och miljöpsykologi, berättar i en DN-artikel om resultaten av en studie där 120 personer med utmattningsdepression och stressrelaterad depression fått rehabilitering i form av trädgårdsterapi. Tre av fyra som ingår i studien är inte längre sjukskrivna efter trädgårdsterapin, vilket kan jämföras med att det vanligtvis inte brukar vara mer än en av tio som rehabiliteras när det rör sig om långtidssjukskrivna. Hur kan det komma sig? Patrik Grahn berättar att det finns studier som visar att nybildningen av hjärnceller ökar i naturmiljöer och att mängden stresshormoner minskar i och med att vi känner oss trygga och slappnar av av att arbeta i naturen. Att påta i en trädgård kan påverka fysiologiska processer som gör att vi mår bättre. Det är dock inte långa sessioner med motorgräsklipparen det handlar om i studien, utan aktiviteter som att gräva i jorden, så frön och plantera om blommor. Tänk om vi kunde se sambandet och slå två flugor i en smäll - öka odlingen av grönsaker och frukter i villaträdgårdar, kolonilotter och parker och samtidigt förbättra folkhälsan (och minska kostnaderna för vård och arbetsbortfall)? De flesta som upplevt det skriver nog under på att det ger tillfredsställelse att skörda frukterna av sitt eget arbete. Det ger också en känsla för hur maten hamnar på bordet och kunskap om ekologiska samband, vilket många i dagens samhälle saknar. Skräckexemplet om skolbarn som ombads rita en fisk och avbildade en fiskpinne är inte så avlägset som man skulle kunna tro. Härom året initierade jag och genomförde tillsammans med en kollega en undersökning bland personer som handlar ekologiska grönsaker och frukt. Bland svaren, som nästan uteslutande getts av högutbildade individer, fanns de som i samma enkät svarat att de önskade mer lokalproducerade grönsaker samtidigt som de på en annan fråga svarat att de ville ha mer exotiska frukter som t ex melon. Jag tvivlar inte en sekund på att de som gett dessa svar på en direkt fråga skulle kunna förstå sambanden och redogöra för vad som växer var och när - men den omedelbara kopplingen mellan jord och bord har gått förlorad i mångas medvetande. Känslan för hur det hänger ihop, för sambanden. Det är en aspekt som sällan hörs i debatten när miljö och livsmedelsförsörjning diskuteras, men som jag tror inte är obetydlig faktor i sammanhanget. Urbaniseringen har pågått i flera generationer och för varje generation förloras kunskap och erfarenhet. Om fler odlade i städerna - om så bara på balkongen - tror jag att det skulle kunna skapa en förståelse som skulle vara betydelsefull i debatten om mat och när olika viktiga val görs. Det skulle behövas en folkbildningsrörelse inriktad på odling. Obligatorisk trädgårdspraktik under skoltiden, "utbildningsträdgårdar" och fler odlingsbara ställen i städerna. Jag ser bara en hel lång rad av vinster vi skulle kunna göra. Gladare befolkning, hållbarare samhälle, och studier som visar att vi mår bättre av att påta i trädgården är bara några av dem. En av deltagarna i trädgårdsterapi-studien berättar för DN att "– Arbetet i trädgården räddade mitt liv. Utan det är jag inte säker på att jag hade valt att leva vidare" och fortsätter "– Vi fick arbeta i naturens takt. Det går inte att skynda på växterna, men de måste skötas om för att växa. Där insåg jag att jag hade misskött mitt liv, på samma sätt som man kan missköta en trädgård."

Man kan vända på det och säga att det är den ödesdigra alienationen från, och därmed avståndet till, naturen som gör oss sjuka, på ett eller annat sätt. Då blir det ganska naturligt och självklart att arbete i trädgården gör oss friskare!

Tror att det med stor sannolikhet är en av de största problemen vi har inför att göra ändringar i vårt samhälle för nå "klimatsmartare" lösningar, att männiksor helt enkelt har tappat kontakten med naturen och med den förståelsen och insikten. För oss som levt i närhet till djur,natur och växtlighet så är det så mycket som är självklart, men som man (ofta med förfärande förvåning!)inser att inte alla ser. I slutändan så är det ändå så att vi är skapade för en helt annan miljö och liv än det dom flesta lever idag, i ett helt annat sammanhang.Och för mig är det självklart att vi mår bättre ju närmre det samanhanget vi lever.

Stefan Lundgren: Det är ett vanligt argument, att närhet till naturen borgar för ett naturvänligare liv. Men finns det någon statistik på det? Människor i mindre tätorter lever inte alls miljövänligare än storstadsbor vad jag vet. Snarare tvärt om, åtminstone sett till utsläpp av växthusgaser. Det verkar helt enkelt inte finnas ett så enkelt samband som man ofta vill hävda. Snarare har jag inte sett något som talar för ett samband över huvud taget. Miljörörelsen är snarare starkast i storstäderna, trots dessa människors brist på kontakt med naturen.

De som har byggt upp dagens i grunden ohållbara samhälle kommer dessutom i väldigt hög grad från mer naturnära förhållande. Bondesamhället ligger inte mer än några få generationer tillbaka. Hur stämmer detta med att närheten till naturen hindrar miljöförstörelse? Viljan att bygga ett totalt bildominerat samhälle var till exempel betydligt större för 80-40 år sedan än vad den är idag, trots att samhället var betydligt mer naturnära i betydelsen att fler bodde på landet och i mindre orter.

Theodor. nu var det inte riktigt så jag menade och kanske var jag lite snabb i min formulering. Jag vill inte påstå att landsortsbor skulle vara mer miljövänligare än dom som bor i storstan. Själv har jag bott både i Stockholms innerstad och i småbyar långt ovanför polcirkeln och då det gäller att sopsortera och sätta sig in i klimatförändringarna så tycker jag att "stor stadsbor" ligger en bra bit före,medan man i många småbyar fortfarnde har en atityd som att "det man inte kan elda med diesel det kan man gräva ner". Vad jag menar med att det är ett problem är alla dom storstadsbor och landsbyggdsbor som inte har något intresse överhuvudtaget av att se hur naturen fungerar,för att man är såfokuserad på sitt eget livs bekvämligheter och mål. Jag tror att det är svårt att göra större förändringar, att motivera till, om man inte vet varför man gör något. Den här diskutionen skulle vi kunna dra hur långt som helst men, vad jag mest av allt ville komma till i just det här inlägget var helt enkelt att återknyta till det ämne som artikeln handlade om, att jag tror att vi mår psykist och fysiskt bra av att jobba och vara i en en naturlig miljö, bland djur,trädgård och i naturen. Jag tror inte att varken storstadsbor eller landsortsbor innerst inne mår riktigt bra av att försöka leva upp till alla dessa krav,måsten,prestige och enorma flöde av information,konsumtion och framförallt för många yngre att inte ha någon naturlig roll i samhället. Jag tror att fenomen som att skolbarn massakerar varandra på skolor,att vuxna män förgriper sig på barn och kvinnor,att människor flyr undan med hjälp av droger,alkohol och bär på enorma mängder av ångest. Jag tror att det vi kallar för civilisation är något som någonstans har tappat greppet och lett fram till något som gör livet bekvämare för många av oss,men jag är inte helt säker på att det är något som gjort att vi mår bättre. Jag tror att vi har lagt ett för stort avstånd mellan oss själva och den art som vi utvecklades till och detta leder till en mängd symptom på sämre hälsa helt enkelt. Det finns en anledning varför mäniskor söker sig till lugna naturmiljer för rekreation och av häsloskäl.Tror inte någon läkare skulle ordinera en tur med tunnelbanan under rusningstid som rehabilitering tex. Så, det var väl ungefär så jag menade och för att avsluta så tror jag inte att man varken i stan eller landsbygden för 40-80 år sedan överhuvudtaget ägnade några större tankar åt att den fantastiska uppfinningen och frihetssymbolen,bilen,kunde vara något som skulle påverka vårt klimat någon gång i en (då )avlägsen framtid!

"Så, det var väl ungefär så jag menade och för att avsluta så tror jag inte att man varken i stan eller landsbygden för 40-80 år sedan överhuvudtaget ägnade några större tankar åt att den fantastiska uppfinningen och frihetssymbolen,bilen,kunde vara något som skulle påverka vårt klimat någon gång i en (då )avlägsen framtid!" Fast bilismen förde med sig många lokala och regionala miljöproblem som var direkt synliga. Men om du nu inte påstår att människor som har mer kontakt med naturen agerar mer miljövänligt så är vi väl överrens. Säkert var det allmäna medvetandet lågt om växthusgasers potential att förändra klimatet. Dock var det nog känt bland vetenskapen att utsläpp av växthusgaser enligt de modeller man hade skulle kunna skapa en uppvärmning. Men det är väl tveksamt om man hade någon större koll på vad en sådan uppvärmning skulle kunna få för effekter för människan. "Det var Arrhenius som först upptäckte växthuseffekten år 1896, det vill säga koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning. På detta sätt förklarade han sin teori om växlingen mellan istider och varma perioder beroende på växlingar i atmosfärens koldioxidhalt."

Om ordet bekväm Stefan, jag vet inte om du tänkte på det, men du använde ordet "bekväm" två gånger i ditt inlägg. Du säger att bekvämligheten inte alltid gör att vi mår bättre, och det instämmer jag i. Hela ordet "bekväm" verkar ha blivit dystopiskt. Allt trevligt, som t ex psykisk hälsa i det här fallet, kan offras i bekvämlighetens namn. Jag brukar ofta säga att folk borde cykla mer och att hälften av bilresorna är kortare än 5 km, vilket tar 20 minuter att cykla. Och då får jag ofta svaret att folk är bekväma och lata av sig, och därför vill ta bilen. Jag tror det är ganska överdrivet. Om man t ex säger att man har 20 minuters promenad till jobbet så tror jag de flesta upplever det som bra, bekvämt, att bo så nära jobbet. Så när folk talar om "bekvämlighet" så verkar det handla mycket om att upprätthålla normer. Man vill inte konfronteras med jobbiga sanningar som t ex att den dyra fina bilen inte alls är särskilt bekväm, inte på det sätt den ofta används i alla fall. Eller att det kan vara engagerande och kul att odla en del mat själv, istället för att alltid gå till samma antiseptiska grönsaksdiskar i de likadana mataffärerna.

Urbaniseringsproblematiken som jag beskriver den i inledningen gäller nog större delen av befolkningen, ja, fast förmodligen i olika stor grad. Människor boende i småorter som ligger mitt ute i spenaten har i och för sig mera kontakt med naturen men har ändå tappat vissa kopplingar i och med den arbetsspecialisering vi har i dagens samhälle och resurser fördelad på befolkningen enligt institutionella överenskommelser. De funderingar jag skrev om är främst kopplingen till naturresurser som till exempel den mat jorden kan ge. Det som kan ge en känsla för att ge och ta, att finna en balans med naturen som håller i längden. Växthuseffekten är inte med i mitt resonemang. Den kan man liksom inte ta på utan behöver förstå och förhålla sig till intellektuellt. Det är en annan sak, och också knepigare att koppla direkt till människors beteenden (och därmed förändringsbenägenhet). Sedan kan väl tilläggas att mina funderingar säkert har ett romantiskt drag över sig. Alla ursprungsbefolkningar lever säkert inte i perfekt balans med omgivande naturen. Årets nobelpristagare i ekonomi har dock visat i sin forskning att det finns exempel på gynnsam förvaltning av gemensamma naturresurser. Det ger lite hopp, tycker jag.

Mycket intressant diskussion här ovan tycker jag. Tycker Eleonora och Stefan har rätt när de nämner fjärmandet/distanseringen från naturen (främst under det senaste seklet antar jag) som ett av de avgörande skälen till att vi nu har globala miljöproblem. Oförmåga/Omöjlighet att se naturgivna samband och de konsekvenser ens beslut får på sikt eller på annan plats (=externaliteter) på beslutande nivå, som företags direktionsrum eller på Rosenbad, har snarare än illvilja lett fram till dagens situation. Både okunskap om kretslopp, termodynamik, ekosystemtjänster, m.m., samt en förlorad "känsla" för naturen har nog spelat roll. Tycker dock, liksom Eleonora, att Ostroms pris pekar i en annan riktning. Tack och lov verkar kunskap, inte minst om (lokal) natur och ekosystem nu uppvärderas. De som förvaltar de ekosystem och nyttjar de resurser dessa genererar på ett hållbart sätt, lär ju ha bra "känsla" för naturen och hur den fungerar. Det måste du hålla med om Theodor? Sedan håller jag med dig om att det absolut inte är säkert att "bönder" är mindre miljöovänliga än sta´bor. Att bo på landet behöver sannerligen inte vara en garant för att man har vare sig kunskap om miljö/natur eller lever på ett hyfsat hållbart sätt. Stefan sammanfattar den red neck-mentalitet som finns på en del håll ganska bra i följande mening: "det man inte kan elda med diesel det kan man gräva ner". :-)

"De som förvaltar de ekosystem och nyttjar de resurser dessa genererar på ett hållbart sätt, lär ju ha bra "känsla" för naturen och hur den fungerar. Det måste du hålla med om Theodor?" Det är möjligt, men vad spelar det för roll om det inte visar sig i ett mer miljöriktigt beteende än det som stadsbor har? Jag ser inte att ni har gett några exempel på när människor som lever nära naturen är mer benägna att ta hand om den än stadsbor. Om du, Fredrik, inte ens tror att bönder är mer miljövänliga än stadsbor så har jag svårt att se på vilket sätt du tror att människor som lever naturnära är mer miljövänliga än de som inte gör det. Vilka människor är det du syftar på, om inte bönder? Att naturfolk inte är särskilt skadliga för naturen tror jag i första hand beror på att de saknar resurser att vara det. När människor som lever av den nära naturen får bättre ekonomi så tenderar miljöförstörelsen att öka dramatiskt. Det är ju också det som hänt i stora delar av världen, bland annat i Sverige. Detta har hittills lett till urbanisering. Jag tror att det kan finnas en risk att denna korrelation mellan skadlighet och urbanitet felaktigt tas som evidens för att urbaniteten leder till miljöskador, när det i själva verket är en tredje faktor som skapar både urbanitet och miljöskador. Det är dock möjligt att urbanitet leder till större miljöskador än ruralitet eller närhet till naturen. Men jag tycker som sagt inte att ni har fört fram några empiriska exempel på människor som lever naturnära och därför är miljövänligare än de som inte lever naturnära. Möjligtvis har ni exemplifierat med att folk som lever nära naturen är mer miljövänliga (naturfolk) men det är inte tillräckligt för att visa att ni har rätt i kausalitetfrågan, särskilt inte när det finns en allmänt känd miljöskadlig faktor (pengar) som skiljer.

Theodor nu hänger jag inte med: ""De som förvaltar de ekosystem och nyttjar de resurser dessa genererar på ett hållbart sätt, lär ju ha bra "känsla" för naturen och hur den fungerar. Det måste du hålla med om Theodor?" Det är möjligt, men vad spelar det för roll om det inte visar sig i ett mer miljöriktigt beteende än det som stadsbor har?" Det är ju exakt det som hennes forskning har visat! Att lokal förvaltning av ekosystem ofta blir hållbara. Det var ju det hon fick pris för. För att empiriskt ha visat att ekosystem inte alls behöver överutnyttjas/förstöras. Citationstecknen kring ordet "bönder" ihop med meningen därpå tyckte jag förklarade att det var "bönder" i avseendet "de som bor på landet" som avsågs. Jag tror dock (ej empiriskt underbyggt...) att bönder (=lantbrukare) i allmänhet har en djup förståelse av hur "natur" fungerar (kretslopp, ekosystem, m.m.) och vanligen vill bruka marken på ett hållbart sätt. Att enormt grovt jämföra ruralt boende med urbant boende och därpå bestämma vilka som är minst miljöbelastande tror jag inte låter sig göras. Går bara att göra grova generaliseringar utan något egentligt värde. Därmed inte sagt att man inte kan få försöka resonera kring det. Tror för övrigt inte heller på myten om den "miljövänlige vilden". Historien därvidlag förskräcker.

"Det är ju exakt det som hennes forskning har visat! Att lokal förvaltning av ekosystem ofta blir hållbara. Det var ju det hon fick pris för. För att empiriskt ha visat att ekosystem inte alls behöver överutnyttjas/förstöras." Okej, du menade så. Men jag förstår inte hur det är ett argument för att folk som lever nära naturen skadar naturen mindre. "Citationstecknen kring ordet "bönder" ihop med meningen därpå tyckte jag förklarade att det var "bönder" i avseendet "de som bor på landet" som avsågs. Jag tror dock (ej empiriskt underbyggt...) att bönder (=lantbrukare) i allmänhet har en djup förståelse av hur "natur" fungerar (kretslopp, ekosystem, m.m.) och vanligen vill bruka marken på ett hållbart sätt." Jag missade det. Men om vi pratar om riktiga bönder så skulle jag ändå vilja se några argument annat än en vag tro att det är så. Inte en enda av Sveriges bönder klarar sig till exempel utan mängder av hjälp från ekosystem på andra sidan jorden och miljoner år tillbaka i tiden. De har också varit med och bidragit kraftigt med att förgifta Sveriges alla sjöar och det hav vi gränsar till. Det är möjligt att de VILL bruka marken på ett hållbart och uthålligt sätt men verkligheten är den motsatta. Det är utifrån detta svårt att tro att ett liv nära naturen och en förståelse för odling skulle bidra till en bättre förvaltning. Jag ser egentligen inget i verkligheten som talar för det och jag har inte sett några exempel från er sida på vilka sätt som till exempel bönder och andra människor som lever nära naturen skulle påverka naturen mindre än stadsbor.

"Okej, du menade så. Men jag förstår inte hur det är ett argument för att folk som lever nära naturen skadar naturen mindre." Nähä. Med det sättet att resonera så blir det ju i så fall omöjligt att visa att lokalbefolkningen (= de som bor "nära naturen") KAN leva hållbart/i "balans" med det lokala ekosystemet. Om inte Ostroms forskning (empirisk) duger som belägg för det så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett acceptabelt argument. Vidare (nu är jag lite av djävulens advokat): Att "Inte en enda av Sveriges bönder klarar sig ... utan mängder av hjälp från ekosystem på andra sidan jorden och miljoner år tillbaka i tiden" känns som ett ganska kategoriskt utdömande av en hel yrkeskår där ju många faktiskt gör så gott de kan. En mängd bönder bidrar ju oavlönat (mitt påstående) t.ex. med att hjälpa den biologiska mångfalden på traven med konstgjord andning genom att hålla landskapet öppet med slåtter eller bete. Bara för att de vill och tycker det är viktigt med ett artrikt landskap. Påståendet att "sveriges bönder kraftigt bidragit till att förgifta alla sveriges sjöar" är direkt felaktigt. Av våra c:a 100.000 sjöar är en stor majoritet vare sig "förgiftade" eller ens eutrofierade pga jordbruk. Försurningen, som är det största problemet i limniska ekosystem i vårt land, har drabbat i runda slängar 17.000 sjöar. Här har lantbruk inte bidragit alls eller enbart lite, indirekt. Antalet övergödda sjöar, de flesta i tätbefolkade delar av landet där även mycket jordbruk finns, räknas enbart till några hundra eller möjligen c:a tusen st. I de fallen har dock kommunala avlopp och ofta även industri bidragit rejält.

"Nähä. Med det sättet att resonera så blir det ju i så fall omöjligt att visa att lokalbefolkningen (= de som bor "nära naturen") KAN leva hållbart/i "balans" med det lokala ekosystemet. Om inte Ostroms forskning (empirisk) duger som belägg för det så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett acceptabelt argument." Jag tycker inte att det handlar så mycket om frågan om människor som lever nära naturen är mer miljövänliga än andra. Om det bara handlar om en liten del av den lokala miljön (vilket det ju handlar om i de här fallen) så kan det kanske stämma men det är en så liten del av att vara miljövänlig att det nästan blir försumbart. Det är dessutom missvisande eftersom det tenderar att ge utdelning endast till de som bor glest. De som bor i täta städer har nämligen knappast några lokala ekosystem att ta hand om på samma sätt eftersom ekonomin av självklara anledningar inte kan vara uppbyggd kring skogsbruk eller fiske, och detta har jag svårt att se som a priori negativt ur miljösynpunkt. Om stadsborna inte bodde i staden skulle de istället bo vid de sjöar och i de skogar som glesbygdsborna nyttjar och trycket på dessa ekosystem skulle då öka. Det är fullständigt meningslöst att bara kolla på den lokala naturen och utifrån det dra slutsatsen att staden är värdelös ur miljösynpunkt för att skog eller ängar görs om till hus och asfalt. Men jag antar att det är just detta som görs om man ser Ostroms forskning som ett argument för att leva nära naturen. "känns som ett ganska kategoriskt utdömande av en hel yrkeskår där ju många faktiskt gör så gott de kan. En mängd bönder bidrar ju oavlönat (mitt påstående) t.ex. med att hjälpa den biologiska mångfalden på traven med konstgjord andning genom att hålla landskapet öppet med slåtter eller bete. Bara för att de vill och tycker det är viktigt med ett artrikt landskap." Att säga alla var lite överdrivet men nog gäller det en mycket stor majoritet. Sen finns det visserligen en del eldsjälar som går och slår med lie eller har ett par ur ekonomisk synvinkel förlustbringande får som betar nånstans. "Påståendet att "sveriges bönder kraftigt bidragit till att förgifta alla sveriges sjöar" är direkt felaktigt." Jag tänkte i första hand på kvicksilverförgiftningen som gör att insjöfisk bör ätas restriktivt eller inte alls av vissa grupper. Men jag ser nu att det nog är mycket mer än jordbruket som bidrar och bidragit till denna förgiftning och att det kanske är fel att säga att de "kraftigt" bidragit. Men bidragit en hel del har de väl ändå? Visserligen finns det få människor som skulle äta insjöfisk oftare än en gång i veckan ens om det inte fanns en risk i det, men jag vet inte om det är någon vidare förmildrande omständighet för att vara med och göra fisken giftig. Det kan ju till exempel bli en viktig livsmedelskälla i en nära framtid om det blir svårare att importera livsmedel.