EUs vattendirektiv

I slutet av detta år tas ett stort steg i processen med implementeringen av EU:s så kallade vattendirektiv i Svensk lagstiftning. Processen så här långt är att man 2004 införde nya skrivningar i miljöbalken som i sin tur hänvisade till den nya "Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön". Därefter inrättades 5 Vattenmyndigheter som tillsammans med Naturvårdsverket och SGU (de två myndigheter med det övergripande ansvaret för ytvatten respektive grundatten) har tagit fram en lång rad dokument med olika grad av juridisk tyngd. Det kanske mest betydelsefull är Åtgärdesprogram, Förvaltningsplaner samt Miljökvalitetsnormer och tillhörande Miljökonsekvensbeskrivningar som för närvarande ligger ute för samråd (se www.vattenmyndigheterna.se). I dagens SVD Brännpunkt publiceras en debattartikel av representanter för SKL och LRF. Artikeln är starkt kritisk och man uttrycker en tydlig oro för kostnader som kan komma att följa. Min egen syn på saken är att kostnaderna man spekulerar kring (1.5-3 miljarder per år) förmodligen är realistiska och i hög grad nödvändiga. Det finns i sammanhanget ett stort behov att både beslutsfattare och allmänhet får upp ögonen för att vår vattenförvaltning är eftersatt och att vissa insatser är ytterst angelägna. Viktigt är dock att upprätta ett regelverk och system kring detta som leder till faktiska åtgärder som är kostnadseffektiva, som gör väsentlig nytta och som sker i god samverkan mellan berörda aktörer. I nuläget anser jag att mycket återstår att göra i den svenska vattenförvaltningen. Det har funnits ett ensidigt fokus på att skriva byråkratiska dokukment som handböcker och föreskrifter. Däremot har minimala insatser gjort för utveckling av arbetssätt, hitta lämpliga och åtgärder och genomföra dessa. Jag anser att Vattenmyndigheterna borde få en betydligt större roll. Både rent operativ, men också i befogenheter. Potentiellt kunde Vattenmyndigheterna ta rollen att för varje vattenförekomst identifiera samtliga aktörer som har en påverkan på förekomsten. Samla dessa och sedan fördela och samordna nödvändiga åtgärder.

Vattendirektivet debatterades i dagens P1 Morgon. Svenska bönder är oroliga... Dilemma. "Rent vatten EU:s vattendirektiv kommer kräva att svenska bönder ytterligare minskar sina utsläpp av näringsämnena fosfor och kväve. Lantbrukare är oroliga att kraven nu blir för stora och att direktivet kommer slå undan benen för jordbruket. Hör Sven Börjessons reportage från en orolig mjölkbonde i Småland. Debatt mellan Carola Gunnarsson, förste vice ordförande i Sveriges Kommuner och landsting, och Åsa-Britt Karlsson, statssekreterare på miljödepartementet."

Böndernas oro är i hög grad befogad. Lantbruket har en historia av att komma i kläm mellan kostnadsutveckling och konsumenters krav på billiga livsmedel. Därför anser jag att de merkostnader som följer av vattendirektivet måste fördelas på ett skäligt sätt mellan det allmänna (dvs skattefinansiering) och de enskilda verksamhetsutövarna. När det gäller kritiken som framförs av bland andra SKL och LRF om att vi i Sverige har ambitioner om att vara bäst i klassen finns en del att tillägga. Sveriges vattensituation är relativ unik i ett europeiskt perspektiv. Vi har ett stort antal sjöar och mängder med rullstensåsar som en följd av den senaste istiden. Sådana vattenförekomster är ofta relativt känsliga för påverkan vilket medför att Sveriges åtaganden till följd av vattendirektivet blir avsevärt mer omfattande än de flesta andra länder.

Många sjöar har vi ja. I storleksordningen 100.000 st närmare bestämt. Jämför med Frankrikes c:a 300... (Beslut som tas i Bryssel, i en annan väldigt sjöfattig del av kontinenten, i gott syfte för att bevara unika miljöer där (=sjöar/ytvatten), kanske lätt blir lite svåra för svenska myndigheter att upprätthålla? Verkligheten och kartan och det där.)