Jonstad, Vår beskärda del (2009)

I David Jonstads ”Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen” (2009) beskriver och propagerar han för en viss lösning på klimatkrisen, nämligen koldioxidransonering och individuella utsläppsrätter.

Själva idén är inte speciellet svår att förstå. Vi binder oss i Sveriges till att uppnå vissa utsläppsmål utifrån vad den bästa forskningen föreskriver och utan att äventyra vår existens på den här planeten. Vi fördelar därefter utsläppsutrymmet så att varje vuxen medborgare får en lika stor ranson. I Sverige blir det idag knappt 9 000 kilo CO2 per person och år. CO2-ransonerna fungerar i praktiken som en parallell valuta och vissa varor kan vara relativt billiga i kronor men dyra i CO2-ransoner (ex. bensin) eller vice versa (ex. arbetskrävande hantverk). Den som fyller bensintanken med 55 liter etanol får förutom dagspriset vid pumpen också ”betala” 44 CO2-ransoner (44 kilo CO2-utsläpp). De som använder mindre än sin beskärda del kan sälja överblivna ransoner och priset sätts på en öppen marknad. Vår beskärda del (ransonen) sänks från år till år för att vi ska nå upp till fastslagna utsläppsmål. Om vår beskärda del skulle minska med 6% per år skulle vi halvera våra CO2-utsläpp på bara drygt 11 år.

Det finns därefter många möjliga komplikationer och specialfall. Hur gör man på landsbygden, med barn eller om man får slut på ransoner? Och hur ska det tekniska systemet fungera rent praktiskt och vad kostar det att införa? I verkligheten måste privatpersoner ”dela med sig” av sina ransoner till industri och offentlig verksamhet och förslaget är att dessa ransoner auktioneras ut av staten till högstbjudande. Pengarna kan lämpligtvis användas till infrastruktursatsningar och andra riktade omställningsåtgärder.

Något jag inte förstår är hur omfattande David menar att systemet skulle vara. Är tanken är att man ska nöja sig med att ransonera drivmedel, el och flygresor, eller ska systemet ska omfatta allt, inklusive maten vi köper? Det skulle ju bli ganska krångligt att uppskatta CO2-bagaget för varje enskild morot och tomat i mataffären…

Om CO2-ransonering är utmanaren så har David en mängd argument för varför den regerande mästaren, koldioxidskatt, inte håller måttet. Det är svårt att veta vilka effekter en höjd skattesats har, kanske visar det sig att vi är beredda att betala mycket för att som tidigare få fortsätta bränna på med de mest miljöovänliga aktiviteterna? Då måste man ju höja skatten (på t.ex. bensin) ytterligare, vilket betyder att vissa kommer att köra på precis som vanligt och andra inte alls (för att de inte har råd – även om de kanske har minst lika stort behov). Att enbart låta marknaden och plånbokens tjocklek avgöra skulle alltså vara orättvist, speciellt som de med minst pengar redan idag är de som släpper ut minst CO2. Att höja priserna sätter inte nödvändigtvis någon press på ”utsläppseliten” att ändra på sina vanor så länge som de kan betala för sig och eftersom de står för en stor del av utsläppen är det ändå helt nödvändigt ifall målet är att få ner de totala volymerna.

Enligt David är det nödvändigt att åtgärderna uppfattas som rättvisa ifall de ska acceptaras i de breda leden. Rättvisa handlar dock inte bara om rättvisa inom ett land (Sverige), utan också om rättvisa mellan länder. Klimatkrisen är ett globalt problem och därför måste även lösningen vara global. Här blir prolemet mycket svårare och David går igenom ett antal föreslagna modeller för att föredela CO2-utrymmet globalt.

I vissa avseenden är det en bister framtid David tecknar. För att framhålla positiva aspekter av en samhällsomvandling avslutar David sin bok med att skissa på hur samhället skulle kunna vara organiserat ”halvvägs till det fossilfria Sverige år 2030”. För mig är de flesta idéerna vettiga men för många andra kommer det att sitta långt inne att acceptera ens en bråkdel av Davids "halvvägs-tankar".

---------
Som vanligt är detta en nedbantad version av en 3-4 gånger längre text som finns på min blogg.

Jag tror att det finns en otrolig dynamik i marknadskrafterna. Kan man skattevägen stimulera till energieffektivisering, beteendeförändringar och teknikskifte tror jag att det är en effektivare väg än ransonering.

Jag tror inte att Jonstad skulle säga emot dig om att det finns kraft att hämta ur marknadskrafterna när de sätter klutarna till för att lösa ett problem. Men för honom går vägen över ransonering --> sparka igång marknadskrafterna som kan uppfinna nya kluringa lösningar för att effektivisera och uppfinnan ny teknik.

Jag hänger inte riktigt med, sparkar en ransonering igång marknadskrafterna på ett effektivare sätt en vad en hård energibeskattning skulle göra?

Jag vet inte om ransonering sparkar igång marknadskrafterna "mer effektivt", men om människor får sin ranson och måste köpa mer på en öppen marknad (av de som använder mindre än sin fulla ranson) kommer alla att vilja spara och använda mindre energi. Alltså kommer det att finns mycket starka incitament att utveckla nya varor och tjänster som är mer energisnåla. Jonstads mål är inte att släppa lös marknadskrafterna på ett "maximalt effektivt sätt", utan att sätta en bestämd, fix nivå och begränsa utsläppen till den nivån. Skatter är svåra, kanske är människor beredda att betala mer för sin bensin (lägga en större del av lönen på bensin) för att få köra precis lika mycket som tidigare. Visserligen blir det större skatteintäkter, men CO2-utsläppen minskar ju inte... Förstår du?

Daniel Pargman: "Skatter är svåra, kanske är människor beredda att betala mer för sin bensin (lägga en större del av lönen på bensin) för att få köra precis lika mycket som tidigare. Visserligen blir det större skatteintäkter, men CO2-utsläppen minskar ju inte..." Men det ser jag inte riktigt som en kritik mot skatter i sig. Även ransonering kan ju ge för stora möjligheter till utsläpp. Det handlar väl i båda fallen om att lägga sig tillräckligt högt för att det ska göra någon skillnad.

Nu är jag bara ett "mouthpiece" för Jonstad, men så här skulle han svara: Utsläppstak och ransonering kan ga-ran-te-ra vissa, bestämda mängder utsläpp. Jag är osäker på vad du menar med att de "kan ge för stora möjligheter till utsläpp". Gränserna kan justeras i takt med att man vet mer om var vi måste dra gränsen. Att höja energi/bensinpriset med 50% kommer inte leda till att vi kör hälften så mycket. Kanske leder det bara till 10% mindre bilkörning. Just osäkerheten om effekten blir för Jonstad ett argument mot skatter om det finns absoluta gränser för utsläpp som vi Måste hålla oss inom. Dessutom är skatter orättvisa och ineffektiva. Med 50% högre bensinpris kommer vissa inte ha råd att köra alls men andra (rika) kan bränna på som vanligt - vilket inte hjälper oss att nå uppsatta mål. Ransonering tvingar alla att "dra sitt strå till stacken". Rika kan köpa till sig större ransoner, men bara under förutsättning att någon säljer och bara till det rådande marknadspriset (som alltså går till någon "fattig" som lever energisnålt. De som blir utprisade från marknaden av höga skatter råkar dessutom vara de som redan idag lever energisnålast. De som kan bränna på som vanligt "råkar" vara de som redan idag har en extravagant energilivsstil (sommarstugor, båtar, många flygresor osv). Ok? Läs gärna den lite längre texten om Jonstads bok (länken finns överst i tråden).

Jag har nu läst David Jonstads bok, den är bra. Det här gillar jag med boken. * Ansvaret flyttas från Individen till Systemet. * Konkreta ideer hur vi går vidare diskuteras. * Rättviseaspekten tas på allvar. Det här gillar jag inte med boken. * Selektiva exempel på framgångsrika ransoneringar. * Daltandet med glesbygden. Ang. valet mellan hård beskattning kontra någon form av ransonering så förs ett ganska omfattande resonemang i boken. Författaren hävdar att skatter inte är speciellt populära och det är svårt att inte ge honom rätt. Frågan är om en ev. ransonering kommer att tas emot med någon större entusiasm. David argumenterar att acceptansen för en ransonering kommer att vara större, då den kommer att uppfattas som (mer) rättvis, och han exemplifierar från ransoneringsperioder under krigsåren samt från oljekrisen i början av 70-talet. Häri ligger en svaghet tycker jag, skillnaden är att en sjukdomsinsikt fanns vid dessa perioder, och den saknas idag. Resonemanget i boken förutsätter ju att man anser/inser att ständig matreell tillväxt är en omöjlighet och att energianvändningen är ohållbar och måste reduceras kraftigt. Jag inbillar mig att den del av befolkningen som tycker så inte gick i taket när SIKA sommaren 2008 räknade ut att det skulle krävas ett bensinpris på 27 kronor litern för att reducera utsläppen från vägtrafiken med 20% relativt 1990 års nivå. När sjukdomsinsikten kommer tror jag att acceptansern för kraftigt höjda energiskatter infinner sig automatiskt. Jag tycker att Davids bok är välskriven och genomtänkt och rekomenderar alla med ett intresse för dessa frågor att läsa den.

Kan egentligen inte uttala mig om boken då jag ännu inte läst den, men planerar att att göra det framöver. Efter att ha läst ett antal recensioner OM den och útdrag ur den (i bl.a. Effekt) så kan man kanske ändå tillåtas tycka till lite? Jag gillar också väldigt mycket tanken på att fördela de tillåtna utsläppen lika mellan alla i samhället. Det känns helt enkelt mest rättvist. Jag förlitar mig då på (detta lär väl vara förklarat i boken förutsätter jag) att det finns tekniska möjligheter att se till att det rent tekniskt går att lösa de praktiska detaljerna med ett utsläppskonto så att det på ett rimligt sätt speglar de utsläpp ens egen livsstil genererar. Jag tror också, liksom både Jonstad och Robert här ovan, att det med detta system skulle kunna gå att få gehör från en majoritet av allmänheten för att lyckas få till ganska så rejäla utsläppsminskningar. Om det upplevs som rättvist så kommer helt enkelt fler att vara med på tåget. Det känns som enkel psykologi och det är bara att gå till sig själv eller fråga sina närmaste. Och jämföra med skattesystemet. Alla ska betala skatt. Det finns väl t.ex. inte mycket som upplevs som så fuskigt för många som nolltaxerare? En annan bra sak med boken är att den förhoppningsvis kan fungera som en slags igångsättare av en bredare debatt om VEM som egentligen ska ha ansvaret för att "rädda miljön". Som det är nu upplever nog många, i alla fall jag, att allt för stor del av ansvaret vilar på individen. Som konsument ska jag shoppa "rätt" och välja "rätt" el/mat/resa/boende m.m. Alla inser väl att det aldrig kommer att räcka till om jag, eller vi som häckar på denna sajt, gör allt vi kan, och därmed "uppoffrande" och lätt asketiskt "avstår" från den där flygresan eller den billigaste maten. Vi är helt enkelt för få. Min tro är att det finns fler "Ullaredstanter" än miljömedvetna kort sagt. Att man också kanske i andras ögon även framstår som att man försöker vara en "miljöperfekt förebild" är för mig dessutom både en otrevlig och omöjlig tanke. (Avskyr själv självgodhet och vare sig vill eller kan vara "miljöperfekt". Även om man såklart gör så gott man kan...) Givetvis måste därför staten framöver ta ett allt större ansvar för alla slags miljö- och resursfrågor. Det är inte ett sätt för individer att smita undan, utan kommer istället att göra det lättare för så många fler människor att genom t.ex. genomtänkta skatteväxlingar, och kanske även då personliga utsläppskonton, göra "miljöriktiga" val. Den egna ekonomin måste helt enkelt tjäna på´t för att fler ska nappa. Först då kan marknadskrafternas psitiva potential på allvar nyttjas. Det som känns mest problematiskt med det i boken lanserade förslaget är enligt mig att det nog blir svårt att i kölvattnet av FRA-frågan och den därpå följande debatten om övervakningssamhälle m.m. att argumentera för ännu mer digital kontroll? Det där personliga kontot förutsätter ju en form av registrering av alla slaga inköp man gör. Känns väl bara "sådär" tycker jag, och jag tror det blir svårt att hitta brett stöd för just det. Känns som att det är "öppet mål" för allehanda liberala tankesmedjor och politiker. Kan bli lätt att dels förlöjliga (som CUF:aren gjorde mot Jonstad i TV i torsdags, "varje gång jag tänder en lampa!?") och dels skrämma väljare med ett Storebrorssamhälle där Staten vet ALLT. (Att ICA vet, nästan, lika mkt redan kommer de såklart att vifta bort...) Ursäkta. Det blev visst ett väldigt långt och kanske osammanhängande inlägg från en som inte ens läst boken...

Ok, jag kan inte låta bli (och jag blir längre än Fredrik ovan). Fredrik: "Jag förlitar mig då på (detta lär väl vara förklarat i boken förutsätter jag) att det finns tekniska möjligheter att se till att det rent tekniskt går att lösa de praktiska detaljerna" En del finns beskrivet, men på intet sätt tillräckligt för att man ska förstå hur ett sådant system *faktiskt* skulle fungera. Och därför har jag skrivit ihop ett förslag på examensarbete/uppsats för "mina" studenter, men ingen har nappat ännu (vi har tyvärr också ganska dåliga kanaler för att matcha/nå studter med våra förslag). Så här ser det i vilket fall ut: ------- Exjobbsförslag Koldioxidvaluta Det gängse sättet att tänka på hur vi (i Sverige/Europa) ska minska våra CO2-utsläpp handlar ofta att sätta ett pris på CO2-utsläpp. Ett problem med denna metod att det är svårt att veta vilken praktisk effekt högre CO2-skatt har. Det kan hända att t.ex. bensin (eller elektricitet) måste bli Väldigt Dyrt innan människors vardagsbeteenden förändras. ”Rika” må då klaga över högre bensinpriser (eller flygresor), men om man har tillräckligt med pengar kan man ändå köra på med sina nuvarande miljöskadliga beteenden. Förutom att metoden alltså har oklara effekter vad beträffar att nå utsläppsmål kan den dessutom uppfattas som djupt orättvist av alla de som inte har tillräckligt tjock plånbok (och som redan från början genererade minst CO2-utsläpp). Ett alternativ är att införa individuella utsläppsrätter (Tradable Energy Quotas, TEQs), en idé som ursprungligen formulerades av engelsmannen David Fleming i mitten av 1990-talet. Det mesta av tänket kring denna metod kommer från England, men journalisten David Jonstad har skrivit på svenska om hur denna idé skulle kunna fungera i praktiken; Efter att man fastställt hur mycket CO2 vi kan släppa ut i Sverige får varje person ”sin beskärda del”. Något förenklat kan man säga att de som genererar mindre utsläpp genom att resa med buss och cykel kan sälja överblivna utsläppsrätter till de som använder mer genom att köra bil ofta och långt. Företagen får istället köpa utsläppsrätter på auktion och pengarna som staten får in kan användas på lämpliga projekt och CO2-reducerande infrastruktur. David skissar ganska detaljerat på hur CO2-ransonen i praktiken skulle fungera som en parallell (energi-)valuta ”vid sidan av” vanliga pengar (ungefär som ICA-kortets bonuspoäng), men beskriver inte närmare hur detta tekniska system ska fungera eller implementeras. Den bakomliggande idén är dock att människors konsumtion obevekligen vrids i en mer hållbar riktning när CO2-utsläppen syns i plånboken. Men hur skulle då denna CO2-valuta fungera i praktiken, och hur skulle den implementeras? Utifrån detta exjobbsförslag kan du t.ex. välja mellan att: - Konceptuellt designa systemet som skissas ovan. Hur skulle det tekniska systemet fungera i praktiken och hur skulle gränssnittet mot slutanvändarna ser ut för att det ska vara enkelt att förstå och använda? Materialinsamling kan ske genom olika typer av ”mjuka” metoder så som enkäter, fokusgrupper eller intervjuer med någon eller några mer specifika målgrupper (rika, fattiga, gamla, unga, Stockholmare, landsbygdsbor, representanter för företag, teknikleverantörer, ”bonussystemägare” etc.) - Konceptuellt designa system som skissas ovan, men med företag istället för privatpersoner som målgrupp. - Utveckla en protoyp som mer handfast visar hur någon del av detta system skulle kunna se ut/fungera i praktiken. Ett lämpligt sätt att komma igång med detta examensarbete är att köpa David Jonstads bok (”Vår beskärda del”), läsa, tänka och förbereda frågor inför ett möte med honom (han är informerad).

Intressant Daniel! Du kan möjligen inte använda hela din avsevärda argumentationsförmåga och "övertala" någon av dina studenter att "kika närmare på detta"? ;-)

Jag gissar att Fredrik i inlägg #13126 hänvisar till programmet "Debatt" som sändes torsdagen den 26 november, där bla.a. David Jonstad medverkade. Magnus Andersson, ordförande för Ungcentern, ifrågasätter ideen med CO2 ransonering med hänvisning till FRA-debatten och att medborgarna inte vill att varje knapptryckning på lampan skall registreras. Han säger i nästa inlägg att en CO2 skatt är det ultimata. Magnus kan ju börja med att övertyga Miljöminister Andreas Carlgren som kommenterade SIKAS beräkning, att ett bensinpris på 27 kronor krävs för att ge avsedd reducering av utsläppen, med de tänkvärda orden "– Det är där jag inte håller med, människor behöver kunna åka bil..." Titta gärna på programmet, det som slår mig är att väldigt många har åsikter vad man INTE skall göra för att lösa problemet med överutnytjade naturresurser. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2482228.ab

I går skrev David Jonstad på Aftonbladets kultursida apropå köpenhamnsmötets öppnande en artikel. Följande utdrag tycker jag är träffande för hur svenska politiker beter sig. Teknik, teknik, teknik. ("Vadå rekyleffekt?") "Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val. George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”. Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt. Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd."

Köpstopps-Anki har recenscerat boken.

http://notbuying.blogspot.com/2010/03/bokonsdagvar-beskarda-del.html

David Jonstad om sin nya bok Kollaps i ett samtal med Birger Schlaug

Miljöpartiet har idag i samband med sin kongress antagit en ny klimatpolitik. Partiet öppnar upp för att använda sig av juridiska styrmedel för att förhindra att enskilda individer genererar oproportionerligt stora växthusgasutsläpp.

"Juridiska styrmedel kan bland annat behövas mer därför att det i dag finns en stor grupp människor som har så stora ekonomiska resurser att styrmedel inte påverkar dem nämnvärt", skriver partistyrelsen i sitt förslag. Miljöpartiet har hittills förespråkat framförallt ekonomiska styrmedel, som skatter.

Att förändra beteende bland män med höga inkomster, som till exempel har råd att resa mer, pekas ut som en nyckelfaktor i arbetet med att minska klimathotande utsläpp.

Är det här ett steg mot ransonering?