Bengt Brülde: Glöm välbefinnande. Skälen att ställa om är moraliska.

På ett seminarium arrangerat i Göteborg av Mistraprojektet WISE (Well-being in Sustainable Cities) fick jag för första gången lyssna till filosofiprofessorn Bengt Brülde. Jag har hört en del om Bengt innan och förväntningarna var högt ställda. Och de infriades! Äntligen en diskussion om vad ett hållbart liv egentligen innebär på ett personligt plan, baserat på empiri snarare än lösa antaganden.

För vissa kan ett hållbart liv vara ett bättre liv, helt baserat på vad som innebär livskvalitet för just dessa personer. Men om vi studerar i snitt hur folks liv påverkas av att ställa om till ett hållbart liv så ser bilden annorlunda ut.

Några exempel på den empiri som lyftes fram:

• Spendera pengar på andra och på upplevelser: Höjer välbefinnandet
• Åka kommunalt: Höjer inte välbefinnandet
• Umgänge, cykling, dans, träning, trädgårdsarbete och friluftsliv: Höjer välbefinnandet
• Bilåkning, flygresor, köttätande, bo på landet, bo i hus: Höjer välbefinnandet
• Husdjur: Höjer välbefinnandet (hundar har stor miljöpåverkan genom sin köttkonsumtion)
• Barn: Varken höjer eller sänker välbefinnandet
• Sänkt arbetstid: Går inte att säga om det höjer eller sänker välbefinnandet

Bengt kunde till sist dra slutsatsen:

"Glöm välbefinnande. Skälen att ställa om är moraliska".

Detta tycker jag var mycket befriande att höra, då jag alltid varit skeptisk till mer eller mindre klämkäcka uttalanden som "det handlar inte alls om uppoffringar" och "ett grönt liv är ett skönt liv". För mig så tyder sådana uttalanden på att man grovt underskattar omställningens storlek och hastighet, och också att man tar sig friheten att översätta sina egna preferenser till andra.

Bengt menade att det kommer att svida lite, men inte så farligt och det går över. Och det går lättare att ta sig igenom omställningen om alla måste gå igenom den.

Han drog också en slutsats för omställningens genomförande, att det är bättre att den sker politiskt än genom vars och ens egen moral. Här tycker jag kanske att det blir lite förenklat, eftersom de politiska möjligheter bestäms utifrån just vars och ens egen moral. Vill vi inte, så är det inte heller politiskt möjligt.

Ett intressant förhållande mellan de olika sakerna i listan är barn är en oerhört mycket större bov än alla de övriga sakerna. För varje barn man skaffar bidrar man till att de två föräldrarnas ekologiska fotavtryck ökar med runt 50% (efter att barnet vuxit upp). Det betyder att ett enda barn kan bidra till lika stor ekologiskt fotavtryck som båda föräldrarnas köttkonsumtion och bilåkande tillsammans. Det här är också varför London School of Economics för några år sedan i en studie kom fram till att pengar investerade i preventivmedel var närmare 5 gånger effektivare i att minska utsläpp av växthusgaser än pengar investerade i någon miljöåtgärd.

Barnfrågan är känslig, och jag tycker själv den är svår att jämföra med andra miljöåtgärder. Går det att av miljöskäl rekommendera någon att inte skaffa barn? Håller det moraliskt? Samtidigt som "västbarn" är de allra värsta ur miljösynpunkt så har de flesta västländer en befolkning som inte längre växer av egen kraft.

Jag skickade länken till Bengt och bad honom säga till om det var något jag missuppfattat, och fick detta svar:

"Tack! Min enda kommentar är att visst måste politiska förändringar bottna i våra värderingar (i en demokrati), men mitt huvudargument för politiska förändringar är att de flesta av oss bara är villiga att ställa om om andra gör det samtidigt. Och det kan politiken "garantera"."

Åh, så intressant! En liten nyansering: sitter i detta nu och analyserar enkätmaterial från Konsumtions och samhällsfrågor 2009. Preliminära resultat visar att den positiva effekten från att andra också agerar hållbart mest gäller de som inte är så motiverade att konsumera hållbart i övrigt. Eller uttryckt annorlunda; effekten av att uppleva att andra också agerar miljövänligt minskar ju större grundläggande motivation man har (och tvärtom då förstås).

Och med grundläggande motivation avses här huruvida man upplever att konsumtionsmönstren inte är hållbara, att man är oroad över ohållbar utveckling, och att man anser att konsumenter har ansvar för hållbar utveckling. Det är framförallt problematiseringen av konsumtionsmönster som interagerar med upplevelsen av andras ageranden. 

Ja, det låter rimligt Henric.

Jag skulle gissat att barn totalt sett höjer välbefinnandet, men det är förstås olika för olika personer/familjer, precis som allt annat.

Det har väl blivit alltmer på modet att skaffa många barn, vi känner flera fyrbarnsfamiljer och en hel del med tre, bonusfamiljer med mer svårräknat antal, men där t.ex. en pappa kan ha 5 stycken. Och då tänker jag på etniska svenskar, våra barn har klasskompisar med annat ursprung som har 6-7 syskon.

Visst kan man säga att det av miljöskäl är önskvärt att bara få ett eller två barn - varför inte? Att säga att man inte borde få några alls är väl mindre sympatiskt.

Och flerbarnstillägget borde väl avskaffas fortare än kvickt ...

Om omställningen totalt sett för enskilda personer leder till högre eller lägre välbefinnande beror säkert på en massa saker. Klart är i alla fall att vi inte har blivit lyckligare av högre materiell standard - det har väl lyckomätningarna visat. Om bilåkningen och köttätandet höjer välbefinnandet eller inte, beror det inte på vilken typ av välbefinnande man talar om? 55-åringen som dör knall och fall ifrån sin familj, gamla mamma och jobbet pga hjärtinfarkt eller brusten pulsåder - han gör det kanske för att han åkte lite för mycket bil och åt lite för mycket kött etc., för att han tyckte att det höjde hans välbefinnande för stunden just då. Men när effekten tagit ut sin rätt och han dör i förtid har det sänkt välbefinnandet i andra avseenden. Så det handlar väl om att hålla isär det kortsiktiga och det långsiktiga, om man kan uttrycka det så.

Hm, jag tycker sanningen finns någonstans i mitten. Det är förstås en ansträngning att ställa om. Men att köttätande höjer välbefinnandet, kan inte det bero på hur samhället är byggt? Våran matkultur bygger på köttätande så det kan ta ett tag innan alla lär sig laga god och nyttig köttsnål eller vegansk mat. Och hur mycket kött antas man äta innan välbefinnandet inte ökar längre? Gäller det kött varje dag, varje vecka eller varje månad?

Och att hus på landet höjer välbefinnandet kanske beror på att städerna är felbyggda, med ogästvänliga platser och mycket biltrafik. I stora drag är de äldre stadsdelarna dyrare och mer attraktiva än de stadsdelar som byggdes efter massbilismens intåg.

Det skulle vara roligt att se källhänvisningar på empirin. De frågor som tas upp är ju väldigt centrala frågor här på Ecoprofile. Och vi är ju bäst på empiri :)

Väldigt intressant artikel förresten!

Bengt Brülde förmår rimligen ett betydligt mer avancerat tänkande än man återfinner i det korta och synnerligen bristfälliga påståendet "Glöm välbefinnande. Skälen att ställa om är moraliska." Det är inte bra att ställa välbefinnande mot moral när de knappast är oberoende av varandra. Dessutom kan det alldeles säkert också finnas goda skäl att ställa om av rent egenintresse.

Jag skulle kunna leverera en längre analys av det här, men det blir med nödvändighet ganska mångordigt så det får bli någon annan gång!

Vi som var på seminariet har blivit utlovade att få presentationsmaterialet skickat. Jag lägger ut det här när det kommer. Och särskilt Bengts presentationsmaterial kan nog ge en del att ta del av i efterhand eftersom det var mycket text (för mycket text för att funka bra som presentationsmaterial egentligen). Tror dock inte han hade referenser med på bilderna, om det inte är det så kan jag kanske be honom skicka.

Det är normalt sett enklare att anpassa (minska) dina utgifter än att öka dina inkomster. För att anpassa utgifterna efter inkomsterna så räcker det med dina egna beslut. Men för att öka inkomsterna så krävs det ju en eller kanske flera andra människors medverkan, intresse och beslutsvilja (arbetsgivare, fackföreningar, kunder, myndigheter…).
 
Varför fixeras i så fall alla välfärdsförslag och -åtgärd enbart till att mer och mer öka inkomsterna, öka tillväxten, öka BNP, öka konsumtionen, öka exporten, öka budgetunderskottet osv… osv.?
 
Varför finns det då ingen nämnvärd samtidig alternativdebatt om tänkbara möjlighetsutrymmen för att i ömsesidigt samförstånd och samverkan minska vars och ens utgifter för maten, boendet och andra vardagsbehov?
 
Varför upplyses då inte låg- och medelinkomsttagare om att deras inkomster vanligtvis inte ökas innan priserna, kostnaderna och accessbehoven (för mat, boende, dagligresor osv.) redan har ökat ännu mer?
Att som låginkomsttagare hoppas på ökad realinkomst, är som att med solen i ryggen, försöka springa förbi sin egen skugga! Detta är inget som politikerna KAN göra något åt – om det inte finns enorma exportöverskott och/eller budgetunderskott (=skuldsättning av framtida generationer) att ta av.
 
Varför är individer, familjer och hushåll i allmänhet, inte lika intresserade, av att med gemensamma strukturella omställningsåtgärder, försöka minska utgifterna för maten, boendet och andra vardagsbehov?
 
Det som rimligtvis krävs, är en omfattande omstrukturering av utvalda delar av marknadsarenans sociotekniska infrasystem. Det krävs rimligen en målmedveten och successiv omställning som fortlöpande leder till allt lägre och lägre relativa utgifter för maten, boendet, transporterna mm. Detta bör kunna ske genom en ömsesidigt tillitsfull samverkan mellan alla de människor som söker frihet och vill bli avsevärt mer oberoende av statens godtyckliga skatteallmosor och våldsmonopol.
 
Alltför många arbetsföra låginkomsttagare, är ju inte ens efterfrågade på arbetsmarknaden. Inkomsterna betalas istället i huvudsak via omfördelande tvångsbeskattning av de övriga arbetsinkomsttagarna. Minskar däremot kostnaderna för produktionen av maten och boendet mer och mer och mer, så minskar ju även andra människor sina basala utgifter för mat, boende och annat. Så gott som alla hushåll får då allt mer och mer pengar över till annat varje månad. Och då minskar ju samtidigt behoven av höga tvångsskatteuttag för omfördelning, transferering mm. Så gott som alla människor bör alltså rimligtvis vinna på en målmedveten strukturomställning, som steg för steg reducerar och eliminerar alla berörda produktions-, distributions- och logistikkostnader.
 
Potentiella möjlighetsutrymmen för sociala nätverk för avsevärt utvidgad och enklare samverkan olika människor emellan, är numera praktiskt taget obegränsade, på grund av tillkomsten och uppbyggnaden av Internet och IT i övrigt. Den största delen av dessa möjlighetsutrymmen är sannolikt fortfarande helt outnyttjade.

Idag kom den utlovade presentationsfilen som Bengt Brülde använde.

En hastig koll på Brüldes presentation ger vid handen att hans budskap mer korrekt är "Glöm icke-moraliskt hedonistiska skäl för att ställa om. De personliga skälen för att ställa om är moraliska/moralhedonistiska".

För ökad klarhet borde Brülde nog säga mer om sambandet mellan "själsharmoni och moral", vilket var titeln på en bok av Erich Fromm för ett antal decennier sedan (1949).

Därtill förespråkade han som du skriver politiska lösningar snarare än blott individuell moral som lösning.

Fromms bok hette i original "Man for himself, an inquiry into the psychology of ethics"och kom ut 1947. Den återutgavs i svensk översättning på 80-talet och fick då titeln "Är människan ond eller god?"

Detta skrivet blott som ett förtydligande. Det kan sannolikt ha skrivits bättre böcker i ämnet sedan 1947.

Jag tror att det var rätt så många slides som Bengt hoppade över. Det jag tog fasta på var slutsatsen (i mitten av dokumentet):

Din tolkning av Brülde är alls inte orimlig. Det förefaller mindre rimligt av honom att säga att vi inte skulle bli lyckligare om vi levde mer hållbart. Det förutsätter att man ignorerar det psykologiska värdet av att ha en positiv självbild och en positiv framtidssyn.

Orden "roligt för er" kan man uttala med ett underförstått "jävla tanklösa egoister". Det känns ganska tufft att uttala ett "Hur fan kan ni?"

Jag tänker att det som Bengt säger är så här:

Så som människor fungerar och förstår IDAG så blir de inte lyckligare av att leva hållbart. 

Och de allra flesta har idag en så liten moralisk cirkel att de inte mår bättre av att se till sina medmänniskors intresse. Det är sig själv, familjen och de närmsta vännerna som man vill maximera lyckan för. Vi lever i en tid där det är stort fokus på detta. Jag gissar att detta synsätt till stor del kommer från USA.

Jag har inga invändningar mot det du säger. En hel del människor blir nog lyckligare av att vara ignoranta - ett tag åtminstone.

Under sådana omständigheter bör Brülde kanske säga mer om människors förmåga att vara ignoranta. Hur länge klarar de av det? Är det vår moraliska plikt att inte låta dem vara ignoranta? Hur känner man sig om man vaknar upp efter trettio år och inser att man varit en skitstövel som bidragit till att förstöra världen med sina destruktiva kickar? Har man haft ett gott liv om man hinner dö innan den insikten når en?

Det handlar dock inte bara om ignorans utan också om hur väl det går att satsa på lycka för sig själv och den närmaste omgivningen och skita i lycka för mänskligheten i nuet och i framtiden. Det kanske går bra även om man inte är ignorant, men det är inte så givet.

Det kunde förvisso också vara högst intressant om Brülde kommenterade peak oil och peak everything snarare än "bara" klimatfrågan. Är skälen för att ställa om fortfarande bara moraliska?

Vad skulle skillnaden bli menar du?

Klimatet kan man nog fortfarande se som ett problem om trettio eller hundra år. Oljetoppsproblemen har däremot redan visat sig väldigt tydligt, anser jag. När problemen är väldigt tydliga redan i nuet så behövs det knappt någon moral, utan då räcker det med egenintresse.

Förklara mer! Vilket beteendeförändringar har oljetoppsproblemen, som du säger redan har visat sig, inneburit?

Peakproblemen har knappast lett till några större beteendeförändringar än, även om många stater och företag tänker mer på sinande energi än de visar utåt. Klimatfrågan är i någon mån något man pratar om för att man inte vill/vågar tala om sinande naturresurser. Omställningar "av klimatskäl" drivs dock inte sällan också av en viss medvetenhet om att resurserna sinar.

Det är generellt sett inte så att vi anpassar oss till kommande resursproblem, utan istället låter vi våra samhällen rasa ihop när vi inte längre har resurser att driva dem.

Tack för bra artikel! Vill bara tipsa om boken collapse av Jarred Diamond, hans föredrag om boken finns på longnow.org att ladda ner. En av observationerna han gör efter att studerat massor av samhällen på gränsen till kollaps - och vad som avgjorde om de klarade omställningen, var om den styrande eliten levde isolerat från eller i kontakt med problemen. Så ger filmen "the four horsemen" en tydlig bild av hur långt ifrån verkligheten den osynliga makt elit vi har lever. Den är också lätt att hitta och ladda ner via youtube. Säga vad man vill om detta, men vi klmmer iaf få en träning i medlidande i den framtid vi står vid randen av.

Mer av Bengt Brülde. Nyligen har han i sällskap med Filip Fors skrivit en artikel i Ekonomisk debatt (svenska nationalekonomers idémagasin).