Vill politikerna verkligen ha cykelstaden?

Svenska städer är i första hand anpassade för bilar. Trots tal om cykelstäder och satsningar på nya cykelbanor lär det förbli så under överskådlig framtid. Det enda som skulle kunna ändra på detta verkar vara en rejäl energikris. Politikerna som faktiskt skulle kunna styra utvecklingen åt ett annat håll, framhåller gärna att de gynnar cykeltrafik men satsningarna är små i förhållande till hur mycket som har lagts ner (och fortfarande läggs ner) på biltrafikleder, parkeringsplatser mm.

Varför är det såhär?

En viktig anledning är säkert att de flesta väljare är bilister. Väljare som tycker att cyklar mest är i vägen (vilket inte är så konstigt eftersom cykelbanorna är så dåligt utformade). Satsar man ett antal miljoner i en småstad – eller miljarder i storstäderna – på bilvägar så tycker väljarna att det är bra och rimligt. Skulle man satsa motsvarande belopp för att förbättra framkomligheten för cyklister (vilket naturligtvis kräver att framkomligheten för bilister försämras något – i alla fall till att börja med) kommer väljarna kanske att bli förbannade och rösta på något annat parti som inte upplevs "bilfientligt".

Den andra anledningen som jag kan se (se upp, nu blir jag konspiratorisk) är att minskad biltrafik leder till minskad resursförbrukning vilket i sin tur kan leda till (ve och fasa) minskad tillväxt! Detta gäller både för individen som varken behöver köpa bil eller bensin och samhället som inte behöver bygga nya trafikleder hela tiden.

Sedan tror jag att politiker i allmänhet inte ser alla fördelar med ökad cykeltrafik, som bättre folkhälsa, mindre utsläpp och buller, bättre framkomlighet (på sikt eventuellt även för bilisterna) o s v och därför egentligen inte har något större intresse av att bygga om städerna så att cyklarna gynnas på bilarnas bekostnad.

SvD om hur det funkar i Stockholm. (Många känner nog igen mycket av detta även om man bor i en mindre stad).

Köpenhamn visar att det går att tänka annorlunda.

Sverige satsar minst i Skandinavien på cyklism rapportarar ekot.

Ekot skriver bland annat:

Det är stora bilvägar och järnväg som ligger främst i regeringens plan för infrastrukturåtgärder under åren 2010 till 2021. I andra hälften av planen i en pott av pengar som ska gå till flera icke specificerade projekt hamnar cykelbanorna. Och av de 417 miljarder kronor som regeringen vill satsa på transportnätet kommer knappt en miljard läggas på projekt som underlättar för cyklisterna.

Per Kågeson, forskare i miljösystemanalys vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm kommentarar:

– Ja, det innebär ju att det tar längre tid att bygga ut ett modernt cykelvägnät, och att människor kommer att fortsätta tveka att cykla. För vi vet att det finns ett väldigt nära samband mellan bilfri infrastruktur som bilfria cykelvägar, och människors vilja att cykla.

Jag har en egen konspirationsteori. Sverige har genomlidit hjälmkampanjer ända sedan 1987. Visserligen har det börjat bli accepterat med hjälm, så det kanske inte är lika töntigt och avskräckande som det var tidigare. Å andra sidan tycks hjälmkampanjerna ha etablerat cykling som generellt töntigt, trädkramaraktigt och lite trafikfarligt. Det här påverkar naturligtvis politiker lika mycket som alla andra. Jättetråkigt, för det är inte farligare att cykla än att gå.

Cyklingen har minskat från 12% av resorna till 10% mellan 1995 och 2005 [1,2].

Skadeutvecklingen ligger still på 3000 cyklister per år [3] under perioden, trots att hjälmbruket ökat från 18% till 27% under samma tid [4].

[1] RES 2005-2006 Den nationella resvaneundersökningen

[2] Nationell strategi för ökad och säker cykeltrafik

[3] Trafikverket. Målstyrning av trafiksäkerhetsarbetet - Analys av trafiksäkerhetsutvecklingen 2009 avsnitt 2.2, figur 5

[4] VTI, Cykelhjälmsanvändning i Sverige 1988-2009

För mer om cykelhjälmar, se wikipedia:

sv.wikipedia.org/wiki/Cykelhjälm