Miljöekonomin förför

Varför finns egentligen miljöproblem? Vilka drivkrafter gör att vi överutnyttjar ändliga naturresurser och orsakar miljöfarliga utsläpp trots att vi vet att det är dåligt för både oss själva och andra? Det vetenskapliga ämnet miljöekonomi försöker svara på dessa frågor – och på vad man ska göra åt problemen. Med utgångspunkt i en viss syn på hur vi människor fungerar har miljöekonomer en formaliserad verktygslåda för att förklara varför miljöproblem uppstår, hur mycket naturen bör utnyttjas och hur man kan utforma ekonomisk politik som syftar till att ändra olika aktörers beteende så att det optimala nyttjandet – i ekonomiska välfärdstermer – kan nås. 

Miljöekonomi och naturresursekonomi är grenar inom det som kallas den neoklassiska nationalekonomin. Centralt i denna teoribildning är att förklara olika fenomen i vårt samhälle som ett resultat av att människor i interaktion med varandra ger uttryck för medvetna val som syftar till att göra det så bra som möjligt för dem själva. De är så kallade rationella nyttomaximerare. Förekomsten av olika resurser som varor och tjänster i ekonomin styrs då av människors önskningar och ständiga avvägningar mellan värdet av olika alternativ i termer av så kallade alternativkostnader. Alternativkostnaden för att använda en resurs på ett visst sätt är den nytta man avstår ifrån när man väljer bort andra sätt att använda den. Alla samhällsekonomiska kostnader är alltså i grunden alternativkostnader, och de uppstår när välfärden hos en eller flera individer – nutida eller framtida – påverkas av en viss resursanvändning. Ibland motsvaras kostnaderna av pengatransaktioner, men långt ifrån alltid. Marknadspriser är med det här synsättet ett uttryck för en balans mellan producenters kostnader och våra preferenser för olika varor och tjänster uttryckt i betalningsvilja, där vi under perfekta förhållanden antas ha tagit hänsyn till samhällsekonomiska kostnader även utanför detta prissystem.

Som förklaring till saker vi inte kan se nyttan med, som exempelvis miljöproblem, kan den neoklassiska teoribildningen framstå som ett otillräckligt ramverk. Miljöekonomi sätter delvis fingret på denna otillräcklighet och studerar vilka egenskaper i interaktionen mellan människor och på marknaderna som gör att vi – trots att vi antas vara rationella – inte lyckas använda och producera saker på ett sätt som man skulle kunna förvänta sig givet att vi vet vårt eget bästa.

Marknaden är otillräcklig
Centralt för miljöekonomin är att man tar hänsyn till att marknaden inte fungerar på ett sätt så att människor kan välja optimalt.  Miljöproblem är nämligen exempel på kostnader som ofta saknar direkta marknadspriser. De kallas för marknadsmisslyckanden, eftersom de val som människor ställs inför på marknaden bland annat rymmer dold information om konsekvenserna och de egentliga kostnaderna av en viss produktion eller produktanvändning (externa effekter) eller för att de varor eller tjänster som utnyttjas saknar klart definierade ägare som har incitament att förvalta dem hållbart (kollektiva varor och tjänster). Det här leder till överexploatering och fripassagerarbeteenden. Ett känt exempel på det här sättet att förklara både människor och miljöproblem är det som Garreth Hardin kallade allmänningarnas tragedi (artikeln Tradegy of the commons publicerades i Science 1968). När flera användare av en allmän resurs – som exempelvis fisk i våra hav eller atmosfärens klimatreglerande förmåga – har närmast obegränsad tillgång till den, inte kan förhandla eller skapa tillräckligt förtroende för varandra har de incitament att agera kortsiktigt eller göra så lite som möjligt för att förbättra en ohållbar situation; både på grund av att deras omedelbara vinster av att utnyttja resursen är större än deras kostnader, och på grund av möjligheten att åka snålskjuts på andras eventuella ansträngningar. Det faktum att alla i längden förlorar, kanske flerfaldigt de kortsiktiga vinsterna, hjälper inte. Antagandet om människan som rationell  och driven av främst ekonomiska incitament och frånvaron av fungerande institutioner som äganderätter eller kontrollmekanismer antas på så vis förklara, och stöds också i många fall av exempel på, miljöproblem runt om på jorden.
Utarmningen av våra fiskbestånd är ett sådant, där ju brist på internationella överenskommelser i hav som är tillgängliga för många aktörer lett till att upp till 80 procent av dem idag är hotade.


Utan priser är miljön gratis
Fokus på människans egenintresse och behovet av ekonomiska incitament leder miljöekonomin till att bland annat förespråka prissättning av externa miljöeffekter. Att synliggöra konsekvenserna av aktörers beteenden med hjälp av till exempel miljöskatter eller avgifter kan då hjälpa aktörerna att fatta rationella beslut. Marknaden behövs alltså styras. Som uttrycks på Naturvårdsverkets webbsida görs då staten ”till ställföreträdande ägare till miljövärden och ger dessa värden olika pris.” Om nivån på en skatt kan sättas så att den begränsar användningen av en viss miljöskadlig vara tillräckligt för att motsvara våra uppfattningar om vad som är önskvärda utsläpp eller nyttjandenivåer, kan också ekonomiska styrmedel fungera som drivkraft för att minska utsläppen ännu mer än så. Till skillnad från exempelvis kvantitativa regler (t.ex. regler om maximala utsläppsmängder) får ju förorenare betala för alla utsläpp de orsakar, inte bara ned till en viss gräns, och det kan driva dem att investera i en bättre och bättre miljöteknik. Den här så kallade dynamiska effekten tillsammans med teknikneutraliteten (styrmedlet riktas mot själva källan, dvs. utsläppet, och alla oavsett teknik eller verksamhet får välja att betala eller rena) är anledningen till att ekonomiska styrmedel ofta förespråkas framför andra regleringar.

För att garantera att utsläppen hamnar på en nivå som är hållbar ur miljösynpunkt krävs dock, i princip, mer. Det finns nämligen inget i en miljöskatt som garanterar detta. Det är faktiskt heller inte meningen. Eftersom utgångspunkten är människans värdering och skatten antas spegla ett utsläppspris vi förhandlar oss fram till i en medveten (förhoppningsvis demokratisk) process kan slutresultatet mycket väl bli att vi accepterar en viss mängd miljöskador helt enkelt för att vi föredrar ett bekvämt liv.

Om detta har ekologiska ekonomer mer att säga. Där är utgångspunkten, om än antropocentrisk, att människans välfärd ytterst alltid är beroende av naturen, och att naturens gränser måste sätta ramar för hur mycket vi kan ta ut och förorena. Det vetenskapliga ämnet ekologisk ekonomi utvecklades i samarbete mellan bland annat svenska ekologer och miljöekonomer i slutet på 1980-talet, och dess forskning växte fram som en kritik mot ovanstående synsätt på naturen som en outtömlig och utbytbar resurs. Somliga ekologiska ekonomer för också in naturens egenvärde i analysen. Vissa verktyg inom miljöekonomi, som till exempel handel med utsläppsrätter, rimmar med ekologisk ekonomis synsätt, eftersom de utgår ifrån ett bestämt tak eller kvantitativt mått på vad naturen tål och sedan låter människan handla friare inom det utrymmet för att tillgodogöra sig välfärd. Andra nyare verktyg bygger mer på integrerade förvaltningssystem där man erkänner en mer dynamisk syn på människan som social och normberoende och därmed lika, eller kanske mer, styrd av institutionella eller psykologiska drivkrafter än av ekonomiska. I en sådan analys kan man komma fram till att människan i mycket större utsträckning är benägen att samarbeta för att lösa miljöproblem än i en traditionell miljöekonomisk analys, om man lägger tonvikten på att skapa rätt förutsättningar.

 

Ekonomisk analys begränsar synfältet

En del beskriver miljöekonomi som att det handlar om att försöka förbättra förståelsen för samspelet mellan människa och natur och förbättra förvaltningen av naturens resurser (t.ex. Söderqvist m.fl, 2004). För många, både inom forskning och politik, väcker detta idag ett växande hopp om att bättre kunna kommunicera och lösa miljöproblemen, inte minst eftersom priser i pengar talar samma språk som de intressen som oftast sätter den politiska dagordningen. Att inte sätta pris på miljön innebär ju dessutom – kan man hävda – att den är gratis; och det ser vi ju hur det har gått. För andra handlar de verktyg som miljöekonomin erbjuder om att bota sjukdomen (dvs. överutnyttjandet av naturresurser) med mer av de medel som skapat den. Även om huvudsyftet med miljöprissättning inte är att göra miljön till en handelsvara kan man också befara att kraften i dessa metoder tränger ut andra och kanske mer fruktsamma synsätt på förhållandet mellan människa och natur. 

Såvitt jag har förstått förutsätter miljöekonomin en ekonomi där nästan alla företag som i stor utsträckning utnyttjar naturresurser är aktiebolag, dvs företag som har etablerats med vinst och kapitaltillväxt, och inte allmänhetens och miljöns bästa, som främsta syfte. Det betyder att produktionsökning – och därmed i regel ett ökat uttag av naturresurser – är en inneboende ’drivkraft’ hos de flesta företag, och därigenom hos hela samhällsekonomin, som på så sätt blir ett ständigt hot mot miljön.

Jag kan inte se någon annan lösning än att vi, istället för att nöja oss med att så gott det går minimera och reparera de skador som är ett resultat av ekonomins tillväxtkrav, försöker organisera samhällsekonomin så att den inte kräver en ständig tillväxt, utan på ett demokratiskt sätt kan anpassas efter vad människor och naturen behöver.

Kanske kan man börja med en översyn av företagens existensvillkor och sätt att fungera. Filosofen David Schweickart har mycket intressanta synpunkter som han presenterade vid ett seminarium i Uppsala i somras. Här finns en länk och några citat därifrån, samt en länk till en kort text som jag har skrivit.

Att sätta ett pris på naturresurser och på utsläpp låter i teorin inte så dumt, och faktiskt rätt klokt. Men det förutsätter att människor agerar rationellt. Och det förutsätter också att olika aktörer i samhället står i jämlikhet inför varandra. I realiteten är detta dock inte alls så. När möjligheten att köpa upp naturresurser ges kommer det också att tas av de som har mest makt; multinationella företag, kapitalinvesterare, fondbolag. En direkt konsekvens utav detta kommer bli att flertalet ursprungsbefolkningar i accelererande takt kommer att förpassas till växande slumområden av storstäder (samma typ av befolkning som skulle kunna bidra med kunskap om årtusenden av naturresurshushållning). En indirekt konsekvens utav detta kommer troligtvis att bli en allmän prisstegring och kanske i förlängningen en omöjlighet att beträda det som tidigare har varit allmäna områden.

Att naturresurser har varit gratis och att det är det som är grundproblemet saknar återigen en analys av aktörerna som har varit involverade i att extrahera dessa resurser och proportionerna emellan dem. Småskaliga fiskare, som grundar sig på uråldriga metoder, kontra moderna trålare med subventionerade drivmedel och bottentrålning är exempel på två aktörer som agerar på samma "fria" marknad, men som orsakar helt skilda konsekveser.

De "nya" verktygen som näms i krönikan låter mer realistiska. Att förvaltningsverktyg istället byggs på insikten om att människan också handlar utifrån social status, känslor och irrationella förhållningssätt, men att hon faktiskt är benägen till samarbete och att hennes system ingår i ett ekologiskt sammanhang där allt är beroende av varandra låter inte dumt.

Tack för god översikt.

En liten teoretisk fråga att roa sig med så här helgen innan jobben sätter igång: hur hanterar dessa två discipliner konflikter mellan värden som består och värden som uppkommer endast en gång? Typexemplet är väl en gruva, där brytningen ger upphov till värden endast under en viss tid - medan värdet av att inte bryta - av  "orörd natur" - upprepas i varje generation.

Summan av alla framtida generationers värderingar av orörd natur blir då alltid högre än värdet av brytning. Oavsett om varje enskild generation värderar brytning högre än orörd natur, så kommer det ju fler generationer efteråt och deras värdering av orörd natur måste ju adderas till alternativet inte-bryta - medan endast en eller ett par generationer kan tillgodogöra sig värdet av alternativet bryta.

Evigheten är ett svårfattligt begrepp för oss människor: även om 99,9999... % av alla generationer skulle värdera orörd natur till noll, så blir värdet av alternativet inte-bryta alltid oändligt stort - och därmed alltid större än alternativet bryta.

Teoretiskt ser det ut som om vi aldrig skulle kunna bryta mineraler. Så hur trasslar sig ekonomivetenskapen ur dilemmat?