STAD HJÄRTA MAT

Vi lever i en urban värld där västvärldens ohållbara urbana livsstilar och konsumtionsmönster eftersträvas av allt fler människor. Vi ödelägger ekosystem och eldar på klimatförändringarna utan att vi ser kopplingarna mellan vårt agerande och konsekvenserna långt borta. Staden, man's greatest invention, är frikopplad från sitt ekologiska fotavtryck och det är i stort sett omöjligt att överblicka konsekvenserna av stadens beroende av resurser utifrån.

Maten vi äter är en sådan resurs och dagens stadsbor är vana vid ett dignande utbud av varor och färska frukter och grönsaker, som tas därifrån de för tillfället är i säsong. Mat har länge varit en hjärtefråga för mig och mitt exemensarbete på landskapsarkitektprogrammet kom att handla om stadsodling, vilket resulterade i en längtan efter att själv bli stadsbonde på riktigt. Efter några år som kolonist deltar jag nu i ett odlarkollektiv där vi hyr kommunal parkmark för att odla ekologiska grönsaker, blommor och örter.
 
En av vinsterna med att odla tillsammans är att det går att skala upp och effektivisera arbetet, och att man hjälps åt och turas om. Min odlingsyta har 10 dubblats jämfört med kolonilotten, men det har inte inneburit 10 gånger så mycket arbete utan känns tvärtom hanterligare nu. En annan stor vinst är den sociala gemenskapen, det är både roligare och effektivare när man är några stycken som arbetar tillsammans.
 
Jag är övertygad om att stadsodling kommer vara en självklar del av framtidens städer, men inte i form av glaspyramider och vertical farms som vi ofta ser när det pratas stadsodling. De gör sig bra på bild och passar in i en urban modernistisk självbild, men de är energimässigt ohållbara odlingssystem och inte svaret på hur vi ska föda våra städer i framtiden. Istället kommer vi utnyttja grönytor och mellanrum i staden, och engagera bönderna i stadens omland. Framtidens stadsodling blir en verksamhet som kan sysselsätta många människor och vara ekonomiskt bärkraftig, som kan generera fräscha livsmedel för lokal konsumtion, bidra till den biologiska mångfalden och skapa intressanta städer som både tillåter och behöver sina invånares deltagande för att skapa hållbarhet. Stadsodling skiljer sig från jordbruket genom att det är mindre sammanhängande ytor, stadsodlingen har en mer mosaikartad karaktär, och den sker närmare människor. Detta gör det möjligt att ha mer människor och mindre maskiner inblandade i arbetet, vilket också skapar förutsättningar för ett mer varierat odlingssystem med samodling av träd, buskar, annueller och perenna växter. Ett sådant odlingssystem binder in mer atmosfäriskt kol vilket är en av anledningarna till varför stadsodling är klimatsmart, den andra är att man klipper de långa transporter som det konventionella livsmedelssystemet är uppbyggt kring. Genom att skapa gynnsamma microklimat och återupptäcka den ärvda skatten som generationer av odlare lämnat efter sig i form av gamla frösorter, behöver en i huvudsak lokal och regional marknad inte innebära att utbudet av grönsaker minskar utan snarare tvärtom.
 
Stadsodling kan delas in i urban och peri-urban odling, där det peri-urbana odlingslandskapet utgörs av stadens utglesnande ytterområden. Större städer behöver ett större omland för att klara sin försörjning, och staden måste därför utveckla täta kopplingar till regionen. Stadsodlingen ska inte ersätta jordbruket utan vara ett komplement, och producera sådant som kräver omsorg och “pyssel”, vilket fungerar bättre i liten skala, samt produkter som inte tål mycket transporter och lagring. Jordbruket kan koncentrera sig på rotfrukter, säd, oljeväxter och fiber, samt att ställa om till integrerad växtodling och djurhållning, och samtidigt ett minskat beroende av fossila bränslen, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.
 
Generellt har odling och livsmedelsproduktion varit något av en “blind fläck” hos landskapsarkitekter och stadsplanerare, men de senaste åren har urban agriculture dykt upp på agendan, ritborden och i diskursen internationellt, vilket kan ses som ett erkännande. Detta är ett viktigt första steg och nu krävs efterföljare, samhällen, städer och regioner som utifrån sina förutsättningar utvecklar egna planer för en starkare lokal och regional livsmedelsförsörjning.
/Marina Queiroz
Landskapsarkitekt LAR MSA och en av grundarna till Matparken i Uppsala

Skönt att någon slår ett slag mot vertical farms och andra stolliga idéer!

Hoppas på en framtid där vi kan utnyttja stadens största outnyttjade ytor: vägar och hustak. Vägar genom att bygga bort biltrafik eller sätta trafik i flera dimensioner, och hustak genom att stadga upp och odla på dem.

Sen borde en omstrukturering av hur man bor vara av betydelse för att få hållbarare städer. Exempelvis att bo kompaktare i utspridda öar så att boende och vägar tar mindre plats och grönområden tillåts breda ut sig inom och mellan bostadsområden. Istället för att låta utrymmeskrävande och infrastrukturellt vidriga villamattor breda ut sig...

Härligt Marina!

Stadsodling är ett ämne jag som livsmedelsagronom hoppas på men ser som ett komplement till den verksamhet som jag ska bedriva. Har sett siffror på att många i fattiga stora städer får ut ganska mycket ur blomlådor och bakgårdar. Ditt exempel låter kanon och hoppas ni kan få ut skolklasser och liknande för att lära folk var maten kommer ifrån och värdera insatserna.

I mitt agrosystemprojekt i plugget jobbade jag med två mark/växt agronomer och samarbetade med fritidsodling.org. Vi räknade på vilken resurs våra grönytor har i Sverige och hur mycket mat som skulle kunna komma ur denna vid behov. De har tex. använts vid de båda världskrigen och våra siffror baserade på en fullgod kost visade att det har en enorm potential. Tyvärr räckte inte trädgårdsstorlekarna för hela familjer desto närmare stadskärnan man rörde sig trots att vi räknade in parker och tom. kyrkogårdar! :)

Jag var o hälsade på mina avlägsna släktingar i Phoenix för några veckor sedan och de var tyvärr undantaget som bekräftade regeln. I öknen där allt kan växa bara det har vatten har de flesta en grön gräsmatta som vattenpoliser behöver övervaka så folk inte bevattnar för mycket. Mina släktingar hade egna trädgårdar  där de ur bara 10x10 meter fick ut massor av bra livsmedel! Ganska likt de sk. "Victory gardens" som lanserades och användes under andra världskriget.
Sen är ju tyvärr Phoenix och LA osv. en landskapsarkitekts mardröm med utspridda flådiga villor i en öken. Tyvärr sprids denna livsstil med bilen i centrum in i Hollywood filmerna och sprider den amerikanska livsstilen worldwide. Kalifornien börjar dock förändra sig och som världens femte största ekonomi kan de ha stora effekter även om sträckan är extra lång..

Tack för era kommentarer Erik och Pontus!!

Erik, de infrastrukturellt vidriga villamattor som du nämner är ju en populär och eftertraktad bostadsform som folk investerar väldiga resurser i, om vi går mot en framtid med höjda energi och livsmedelspriser kanske människor börjar omvandla sina trädgårdar till små produktionsenheter. 

I mitt examensarbete (http://stud.epsilon.slu.se/765/1/queiroz_m_100114.pdf) finns på sidan 65 ett scenario för hur en sådan framtidsutveckling kan se ut i ett vanligt svensktvillaområde. Den typ av områden har god tillgång till odlingsbara ytor, här finns goda möjligheter att omhänderta organiskt avfall och sluta kretsloppen lokalt. Reducerade mängder sopor leder till mindre belastning på vägnätet och innebär tillsammans med kollektivtrafik och alternativa transportslag att städer minskar sitt behov av en utbyggd väginfrastruktur. Mönstret är att nya vägar åtföljs av ny bebyggelse, och genom att undvika detta bevaras odlingsmark för framtida syften.

I den livskraftiga lokala ekonomi som uppstått i mitt scenario är villaområdet ruraliserat och djurhållning och odling utgör grunden för ekonomin och vardagslivet. År 2025 har medelsvensson blivit stadsbonde och i villakvarteret vaknar man till tuppens galande varje morgon:)
//Marina

 

 

Kul att bli citerad i din fina uppsats och att tankarna och budskapet förs vidare Marina! :)
Eftersom allting återkommer i cykler kan vi nog räkna med att våra trädgårdar kommer uppodlas någon gång igen. Förhoppningsvis är anledningen inte ett tredje världskrig eller livsmedelskris utan ett grönt systemtänk som innefattar rekreation och smart naturresurshållning.
Jag erinrar mig om ett bostadsområde som från lägstanivå blev det mest eftertraktade boendeområdet efter att trädgårdar och växthus infördes under gemensam njutning och ansvar! :)
Många länder och världsmedborgare skulle gagna på detta och det vore en spännande tanke om FN kunde ta detta steget snart nu när de ändå skiftat fokus och vill stödja småskaligt jordbruk igen (det var på tiden).