Fokus på natur- och kulturhistoriska värden i biosfärområde Kristianstads Vattenrike

Årets stora biosfärområdeskonferens närmar sig och jag kollar upp innan vad biosfärområden egentligen är. Konferensen kommer hållas i biosfärområde Vänerskärgården med Kinnekulle, och idag gör jag en liten skrivbordsundersökning av Sveriges andra biosfärområde, Kristianstad Vattenrike.

Kenneth Gyllensting tipsade mig om hemsidan för det svenska biosfärområdesprogrammet:
http://www.biosfaromrade.org/

Där hittar jag följande syftesskrivning för det svenska biosfärområdesprogrammet:

"Skapa förutsättningar för biosfärområden att fungera som modellområden för hållbar utveckling och stimulera forskning som stärker biosfärområdens roll i lärande om hållbart nyttjande av ekosystemtjänster.

Samverka och inspirera för att omsätta erfarenheter och kunskap från modellområdena."

Min första reaktion på detta är att den första delen av syftet, "skapa förutsättningar för biosfärområden att fungera som modellområde för hållbar utveckling" kanske är väl ambitiöst? Från mitt konsumtionsperspektiv på hållbarhetsfrågan så innebär det att biosfärområdena skulle ta tag i utmaningar som vår ohållbara kött- och mejerikonsumtion, vårt ohållbara resande i vardag och på fritid och vårt energislöseri i anslutning till hemmet. Jag tar en titt på vad man gör i Kristianstad Vattenrike.

Läser jag på hemsidan för Kristianstads Vattenrike så verkar synen på biosfärområdenas syfte vara en annan:

"Biosfärområden är ett nytt verktyg i det svenska naturvårdsarbetet och omfattar större landskapsavsnitt med höga naturvärden där man arbetar för att bevara och utveckla. "

...

"Många sällsynta växter och djur lever i området. Här finns ett välbevarat kulturlandskap med mycket stora arealer inlandsstrandängar. Här finns också ett av norra Europas största grundvattenmagasin. Målet med verksamheten är att bevara och utveckla de ekologiska och kulturhistoriska värdena, men även att kunna utnyttja dessa på ett uthålligt och varsamt sätt. 

För den som vill besöka Vattenriket finns ca 20 besöksplatser som förklarar på plats ute i landskapet. Varje årstid har sin specialitet."

Fokus verkar alltså ligga på att bevara natur- och kulturhistoriska värden, och också visa upp dessa för allmänheten. Och det är ju vackert så. Förlust av biologisk mångfald är ett av våra största hot, och modellområden som dessa kan medvetandegöra oss om ekosystemtjänsterna och ta fram metoder för naturvård. 

Men görs det något för att hantera de grundläggande orsakerna till att ekosystemtjänsterna hotas? Detta anser jag krävs om man ska kunna hävda att   Kristianstads Vattenrike syftar att bli ett modellområde för hållbar utveckling. Det får nog bli ett nja som svar på den frågan. Jag hittar två sådana inititiv kopplade till själva biosfärsatsningen, ekoturism och grönbeteskött.

Ekoturismsatsningen verkar dock inte vara mycket att skryta med än så länge. "Goda förutsättningar" för ekoturism nämns, och länken där man kan läsa mer är trasig. Som alltid när det gäller ekoturism så är det själva resan till destinationen som är viktigast, och jag kan inte hitta något om hur den hanteras.

De kor som betar på strandängarna är ett bra exempel på en köttkonsumtion som kan vara hållbar, men kan knappast sägas vara ett kraftfullt initiativ för att bryta en för hög kött- och mejerikonsumtion bland de boende i biosfärområdet.

I övrigt länkas till det hållbarhetsarbete som redan görs i Kristianstad Kommun, vilket naturligtvis är rimligt. Det borde vara övermäktigt för en liten biosfärområdesorganisation att ta tag i hela hållbarhetsfrågan på det sätt som man kan få intryck av i biosfärområdesprogrammets syftesbeskrivning. Biosfärområdet tycker jag inte bör ses som en satsning på hållbar utveckling generellt, utan som ett viktigt tillskott och katalysator till det befintliga lokala hållbarhetsarbetet, med sitt fokus på att bevara och visa upp naturvärden, biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Intressant! Jag kom att tänka på det jag funderade över i min doktorsavhandling kopplat till Ellinor Ostroms forskning. Hon menar ju att man kan hantera det allmännas tragedi (att folk överutnyttjar gemensamma resurser) under följande villkor:

De som nyttjar den gemensamma resursen (GR) har rätt information om resursens tillstånd.

De som nyttjar GR planerar att göra det långsiktigt.

De som nyttjar GR delar normer om tillit och ömsesidighet.

De som nyttjar GR har demokratiska system för beslutsfattande.

Problemet som jag fann (i sammanhanget bostadsområden) var att man kunde dela in dessa GR i lokala och avlägsna GR. När det gäller lokala GR, t.ex. skötsel av gården där man bor uppfylls inte alltid de ovanstående villkoren (gäller t.ex. vissa bostadsområden) men ganska ofta uppfylls det. Problemet är att de boende, i mitt fall, också är beroende av avlägsna GR såsom gruvor (byggmaterial), vattenfall (el), skogar (värme/byggmaterial), betesmarker/åkrar (mat). Dessa förvaltas av andra och det finns en lång kedja av händelser etc som gör att villkoren ovan inte uppfylls. 

Jag tänker att denna modell också kan tillämpas på biosfärområden. Den lokala GR är t.ex. Kristianstads Vattenrike och där uppfylls ovanstående villkor, men de GR du tänker på är ev. lokala, men de behöver inte vara det. Framför allt är de diffusa eller globala, något som Ostrom benämer som Global Commons. Villkor 1 uppfylls t.ex. oftast inte och i vissa fall inte de andra villkoren. Därav uppstår de allmännas tragedi lätt. Frågan är därmed hur man ska kunna få villkoren ovan att uppfyllas för Global Commons ((GC) och avlägsna GR? En väg är att minska den mentala distansen och därmed skapa kunskap, vilket inte är lätt. Man kan försöka skapa länkar på oika sätt, t.ex. genom att visualisera sambanden mellan oss och GC och GR. När det gäller boende är väl ekobyn ett exempel hur man har försökt att uppfylla villkoren ovan.

Sommarhälsningar
Sanna

Mycket bra Sanna, jag ska ta med mig detta till konferensen. Har du något bra lästips om Ostroms arbete som är lagom omfattande?