Hur många cyklar behöver man?

Att ta cykeln istället för mera energikrävande och miljöbelastande trafikslag är viktiga steg mot ett mer hållbart samhälle. I många fall upplevs dock hinder av olika slag för att ta cykeln. Det kan handla om väder, att man riskerar att bli svettig, att man saknar tillräcklig lastkapacitet och annat. Ett sätt att komma runt detta är att man faktiskt kan ha flera cyklar.

Den klassiska cykeln - oväxlad eller med några få navväxlar - är ett smidigt och robust fordon som lämpar sig mycket väl för vissa former av vardagsanvändning. Synen på cykling har länge varit orienterad kring denna typ av cykel och därmned också dess begränsningar. För den som bor och jobbar inom nära avstånd, har tillgång till lämpliga cykelvägar, har måttliga avstånd att transportera sig och begränsade andra transportbehov så räcker denna "vanliga" cykel väldigt långt. Det finns dock en mängd olika "men" som kan användas som argument för att man ändå behöver komplettera med andra trafikslag för att kunna få ihop helheten. Det är då lätt att cykeln blir mera permanent stående eftersom man "ändå" har skaffat det där busskortet, eller den där bilen.

Utvecklingen på cykelfronten har dock varit dramatisk de senaste åren och det finns idag en mängd alterantiva cyklar som ökar möjligheterna att upprätta en fossilfri fordonsflotta. Jag tror att ett viktigt steg på den vägen är att vi vidgar vårt cykelperspektiv från att "ta cykeln" till att "ta någon av cyklarna" för att genomföra aktuell transport. Här är några förslag på användningsområde där den "vanliga" cykeln kommer till korta, men där det finns intressanta alternativ:

• Pendla till jobbet > 1-2 upp till ca 5 mil: Liggracer eller velomobil, eventuellt med elunderstöd. Dessa är dock i olika grad begränsade av väder.
• Storhandla: Lastcykel som med fördel kan delas med grannarna.
• Pendla i ruskväder och vintertid: 29" MTB med elunderstöd och dubbdäck på vintern.
• Slippa bli svettig: Elunderstöd.

Till detta kan man tillägga ytterligare potential såsom Flevobikes helkapslade drivlina som skulle ge oss mer vädertåliga och underhållsfria cyklar. Ett annat område med potential är enklare väder- och vindskydd till cyklarna.

Här finns det mycket intressant att diskutera! :)

Först tänker jag på ordet "behöver". Det här är ett ord som jag tycker är rätt så missbrukat i väst. Vi "behöver" det ena och det andra för att klara oss. Många av dessa nödvändigheter skulle te sig ganska absurda för majoriteten av jordens befolkning. OK, i detta sammanhang är det inte så farligt, men hur ofta hör jag inte att man "behöver" ha bil för att ta sig till lantstället, eller att man "behöver" åka till soligare breddgrader för att klara av vintern eller en regnig sommar.

Det andra ordet som det går att fundera lite över är "man". Alla har olika preferenser och livssituationer och vilka cyklar som passar bäst ser naturligtvis olika ut för olika personer och hushåll.

När det gäller lastcykel så spelar det väldigt stor roll om man äger bil eller ej. Har man alltid tillgång till bil så vet man att man klarar av att transportera sig själv, familjen och olika sorters last. Då blir inte behovet av lastcykel lika trängande. Jag  som lever utan bil skulle inte nöja mig med att dela lastcykeln med andra, den vill jag ha tillgänglig jämt. Och när sonen var mindre så var detta ännu tydligare.

Snart hoppas jag att vi kan erbjuda en cykel som går att klassa som både velomobil och lastcykel... :)

En cykel som jag saknar här i listan är vikcykeln, som i specifika situationer kan vara väldigt fiffig att ha. Särskilt i kombination med buss/tåg/kollektivtrafik.

Min egen drömuppsättning som skulle passa mig just nu är:

• Kombinerad lastcykel och velomobil. Denna har jag när jag behöver köra grejer och när jag vill åka lite längre för att hälsa på familj och kompisar som bor 5-30 km bort. Med elassistans funkar den året runt och i alla väder. Även för cykelsemester.
• Vanlig tvåhjuling. För kortare ärenden utan lastbehov och när jag ska till Centralstation.
• Vikcykel. För utflykter på landet. Vikcykeln tas med på tåget/pendeln/bussen och sedan är jag fri att röra mig på de mindre trafikerade vägarna. Bra som reservcykel och gästcykel också.

Tack för stimulerande synpunkter Johan. Hur kunde jag glömma vikcykeln? ;-) Å andra sidan kan jag dock önska att vikcykelns nisch vore betydligt mindre. Detta genom att kollektivtrafiken var bättre anpassad att man kunde ta med valfri cykel. För vissa typer av förbindelser, inte minst i tågtrafiken, tycker jag att plats borde finnas även för större ekipage såsom lastcyklar.

Ordet "behöver" blir ju lite intressant att analysera. Ordet är inte direkt neutral och oberoende utan utläses i relation till något underförstått sammanhang. Så som jag använt det så blir det underförstådda sammanhanget hur många cyklar man behöver för att bibehålla det levnadssätt vi har kunnat etablera genom tillgången till bil. Eller kanske bibehålla så många som möjlijgt av de komponenter i vårt levnadssätt som är viktiga för oss.

Att olika människor och hushåll har olika behov är givetvis en viktig faktor. Det intressanta tycker jag är att det idag finns ett utbud av cyklar som går att komponera ihop en fordonspark anpassad till en långt större bredd av olika preferenser än vad som var möjligt för bara något tiotal år sedan.

Jag måste avslutningsvis nämna att jag igår besökte en plats där jag har svårt att se hur de boende skulle klara att konvertera till en tillvaro utan bil eller motsvarande. Visserligen var det bara ca 1 km till närmaste bank och affär, men med en höjdskillnad på upp över 80 m.

Bra frågeställning som jag själv ställts inför nyligen. Har idag 1 cykel: modern, praktisk, mångväxlad cykel av hybridtyp med pakethållare. Den funkar alldeles utmärkt till mitt huvudsyfte idag: pendling under sommaren (inte så långt men med svettiga backar) och diverse vardagssysslor. Känner jag mig själv får den nog stå även i år så fort rusket och kylan kommer. Har därför börjat fundera på en elcykel som komplement för att kunna bylta på mig mer kläder. Jag tänker mig att denna andracykel ska vara (om jag behåller den första) antingen: - Så ideal för uppgiften som möjligt, vilket dock gör att den har en funktion och ett utseende som i stort överlappar min nuvarande cykel? (typ: http://www.ecoride.se/elcykel-ecoride-avenue/12-elcykel-avenue-city.html) - Så kompletterande som möjligt till min nuvarande cykel? (typ http://www.ecoride.se/elcykel-ecoride-trend/19-elcykel-frexible-ers.html). Denna skulle kunna tas med på resor men kanske vara sämre till vardagspendlingen? Hur ska jag tänka? Tips mottages tacksamt från er med mer elcykelerfarenhet!

Jag har ett varierande antal fungerande cyklar, minst två: en vikcykel och en brukscykel som kan stå ute, lämnas på stan och används året runt.

Vikcyklar är jättebra på kollektivtrafiken för att ta sig sista milen till lantställen, men också på andra resor. De kan komma med upp på kontoret, hotellet eller lägenheten utan att göra väsen av sig. De kan åka med i bilen eller lämnas i en förvaringsbox på stationen. Det är nästan lika snabbt som taxi men billigare och roligare. Eftersom man alltid har den med sig blir den inte stulen, och man kan kosta på sig dyraste modellen med finaste sadeln och bästa belysningen. En vikcykel är också ett utmärkt sätt att göra lite sightseeing och upptäcktsfärder emellanåt. 

För att svara på trådens fråga så består min imponerande cykelpark ännu bara av ett fordon. En mångväxlad hybrid med pakethållare, en utmärkt allround. Fordonsparkens ringa storlek beror på att jag dels är student med begränsad möjlighet att köpa in fler fordon och dels att jag vid mitt boende har begränsade möjligheter till förvaring av cyklar. I nuläget kan inte ens min enda cykel stå inomhus. Jag har dock planer på hur cykelflottan ska utvidgas när jag får mer utrymme och mer gott om pengar. Framför allt tänker jag att en lastcykel kan vara bra, eventuellt en vikcykel också om jag måste resa mycket kollektivt. Jag är också intresserad av en snabbare och lättare sportcykel för dagligt bruk. Velomobiler och liggcyklar tycker jag verkar för risky, men det kanske bara är jag som inte har testat...

Kristian Jelse: Man behöver inte elcykel för att kunna bylta på sig. Ur svettsynpunkt tycker jag sommaren är klart mer krånglig än några andra årstider. Vintern är överlägset bäst för då kan man bylta på sig hur mycket som helst utan att svettas (eller i alla fall så mycket man behöver). Dessutom är det bara vana cyklister ute så cyklingen är mycket smidigare. Regn tycker jag är knepigt, men det borde gå att lösa med vettiga regnkläder, något som jag personligen inte investerat i. På hösten och våren är det dessutom tillräckligt svalt ute för att det ska funka rätt okej med det extra lager som jackan blir. Värst är väl alltså sommar-regnen då det är för varmt för jacka och för blött för att inte ha jacka. Så jag utmanar dig att testa på att cykla under andra årstider än sommar. Om du vill kan du ju skippa regn-rusk och testa på fina kristallklara januaridagar till en början. Det är riktigt fint förutsatt att cykelbanorna är plogade och växlarna inte frusit sönder.

Kristian: Min erfarenhet av eldrift är ännu ganska begränsad, men det stora lyftet för mig är att jag orkar cykla till jobbet dagligen (24 km enkel resa med några långa och hyfsat branta backar) och att jag kan komma fram utan att vara mer svettig än att det känns etiskt ok att avstå dusch. Har man möjlighet att huvudsakligen parkera cykeln hyfsat väder- och stöldskyddat så anser jag att en eldriven hybrid är ett mycket bra val som förstacykel. Jag har sett varianter från TREK och Scott som cykelergonomisk känns väl lämpade för lite längre dagliga resor. De kostar visserligen dubbelt så mycket som EcoRide-cyklarna, men de är i mina ögon mer prisvärda. Ser man till skötsel och underhåll så tror jag dessutom mer på Bosch-lösningen med drivningen vid vevpartiet istället för navmotor.

Ska man cykla lite längre sträckor så är det viktigt med en cykel som man inte får ont av i längden. Smal, hård sadel och lagom framåtlutad ställning kan för många upplevas som obekvämt initialt, men blir betydligt bekvämare i längden, särskilt om man kostar på sig att få till rätt inställningar på mått och längder mot sin egen kropp. Komplettera med bra cykelkläder för regn och kyla samt dubbdäck för vintern så är du rustad för alla väder. Se sedan också till att vårda cykeln med regelbunden rengöring och smörjning så har du glädje av den i många år.

Som andracykel till ovanstående skulle jag välja en vikscykel, men utan eldrift. På jobbet har vi en Dahon som väger 12 kg och den kan kännas nog så tung i vissa lägen. Att släpa på ytterligare 8-10 kg för att ha eldrift måste i så fall motiveras att du kommer att cykla långa sträckor eller tunga backar med vikcykeln.

Johannes: Om du är intresserad av att kunna cykla snabbare så tycker jag du ska ta mod till dig och försöka få prova en liggcykel. Jag är själv frälst sedan jag hösten 2009 prövade en velomobil för första gången. I våras provade jag en liggracer från Troytec som var både lättcyklad och extremt snabb. Troytec:en anges komma upp i ca 43 km/h vid en trampad effekt på 250W. Motsvarande för en racercykel är ca 35 km/h.

När det gäller lastcykel så är en sådan särskilt lämplig för den som ofta behöver transportera större last. Som alterantiv kan man ha en kärra. Jag har själv en barnkärra och den yngsta har nu börjat växa ur den. Vi planerar dock att behålla kärran eftersom den fungerar bra till att transportera saker i. Nyligen var mor och son på en cykelacmpingtur där campingutrustningen helt enkelt stuvades ner i vagnen. En bra sak med en barnkärra är att det går att stänga till så att barnet (eller packningen) sitter skyddat i regn.

Magnus: Jag ska fundera på det där med liggcyklar, men jag tror att jag vill se bättre infrastruktur där jag cyklar först. Men sätter upp det på listan över vad jag ska provcykla när det är dags för utvidgning av fordonsparken.

Vad gäller lastcykeln är visionen att ersätta bilen för alla vardagsköp den dagen jag råkar bli förälder. Krav är att det ska få plats en månadshandling och två barn på samma ekipage så jag tänker mig lastcykel med cykelkärra samt elassistans. Kvar att klura ut är vart ekipaget ska parkeras, där jag bor så finns det förvisso ibland små cykelparkeringar vid affärerna, men inget som klarar av något så stort. Är det lagligt att ockupera en bilparkeringsplats? Dessvärre hade det väl gjort bilägare förbannade och kanske dessutom lett till att någon får för sig att bära bort ekipaget eller liknande. Det är ett evigt krångel att cykelinfrastrukturen inte är byggd för att hantera den diversitet av bra cyklar som finns att tillgå. Så länge man kör standardcykeln så brukar allt fungera okej, men går man utanför den ramen så verkar det vara svårt att kunna ta sig fram genom cykelfällor och annat krångel samt att parkera. Cyklar som på allvar tar upp konkurrensen med bil om att lösa vardagsproblemen verkar kraftigt motarbetas. Är det ännu ett sätt att skaffa kunder till våra biltillverkare?

Johannes: Det är nog många som delar din frustration kring "diskrimineringen" av cykel i trafikplaneringen. Jag tycker dock att man kan ana en lite ljusning i detta mörker (jfr tråden Framtidens Cykelstäder). Det du kan göra är att lobba hos din kommuns förvaltningar. Har själv tagit flera sådana kontakter och alltid blivit positivt bemött.

Två. Kanske tre.

1. Brukscykeln.
Jag har en oväxlad sk "city racer" (inte en fix utan med hand- och fotbroms då jag inte är självmordsbenägen: Nishiki SL one). Lätt. Snabb eftersom jag drevat om den. Snittar drygt 30 till jobbet 8km enkel väg (jo, jag blir svettig men det går att byta t-shirt om man vill, jag gör det sällan). Underhållsfri! Jag använder den varje dag, året runt och jag har bara oljat kedjan. Det är allt!
På vintern sätter jag dubbdäck på den. Det rullar klart tyngre men är oslagbart då blixthalkan slår till så det är värt det.
På denna cykel sätter jag barnsadel och hänger en bra, lättrullad cykelvagn som jag stoppar barn och mat i. Med två barn och ett par matkassar blir det lite tungt... Men jag cyklade i alla fall om en kostymklädd juppie på en Segway häromdagen. Då hade jag i och för sig bara ett barn med mig i cykelvagnen - men det var uppförsbacke :-)

2. Träningscykeln
Jag har en heldämpad freeride MTB (på gränsen till en DH). Kanske inte den snabbaste i göteborgsskogen - men jag har kul! Valet av träningscykel är ju fritt. Man kan ju cykla landsväg om man vill ha lite mer händelselös färd :-)

3. Vikcykeln
Den har jag inte men saknat ibland då jag velat ta mig vidare från bussen eller tåget. Det måste vara oslagbart, inbillar jag mig.

/Staffan  

I detta test av racer kontra hybrid konstaterar författaren att

"En cykel är alltid en kompromiss av egenskaper. Det är därför jag har fem cyklar."

Man skulle kanske kunna vända på det och säga att ju snävare insatsområde för cykeln desto färre cyklar klarar man sig med.

Själv tycker jag följande garage kan kännas lagom:

Brukscykel för allehanda ärenden och resor upp till kanske 15 km enkel resa. Denna cykel ska kunna stå ute och bör inte vara alltför dyr. Skärmar och pakethållare ska den ha, och rejält lås. Gärna lite växlar, särskilt om man bor där det finns lite backar. En lastcykel eller någon form av hybrid med kärra är alternativ som gör att man kan maximera insatskapaciteten.

Har man lite längre till jobbet så finns det anledning att komplettera med en Pendlarcykel som är lättare och snabbare. Kanske med elunderstöd också. Vid sträckor över ca 10 km så börjar egenskaper som vikt och luftmotstånd få betydelse och vid lite längre sträckor, säg över 20 km, så får man stor utdelning på att optimera sitt cykelval. Cyclocrossen har börjat bli ett populärt val i detta segment, men själv skulle jag satsa på en liggcykel särskilt vald med avseende på den aktuella pendlarsträckan.

Vikcykeln är ett ypperligt komplement för allehanda resor med andra färdmedel. Har man besök av lite långväga gäster har man dessutom en lättanpassad utlåningscykel. Den som reser en del i tjänsten tycker jag ska begära av sin arbetsgivare att en tjänstevikcykel införskaffas. Det behövs inte många användningstillfällen för att en sådan investering ska betala sig.

Staffan skriver träningscykel, men själv vill jag hellre kalla den för Nöjescykel. En sådan är kanske mer av en leksak och belastar därmed ett helt annat konto. Antalet nöjescyklar man "behöver" är nog mest en fråga om ekonomi och förvaringsutrymme. Nöjescykeln kan dock fylla en värdefull indirekt funktion genom att den kan motivera ägaren att bygga upp en egen cykelverkstad och motivera denne att sköta om samtliga sina cyklar lite bättre. I vart fall är detta just vad som skett hemma hos mig.

Själv har jag tre cyklar som jag använder i större omfattning, plus några reserv- och gästcyklar.

Sommartid cyklar jag på en kedjeväxlad Nishiki City Hybrid. Låga växlar och hydrauliska skivbromsar är bra i en backig stad som Sundsvall. Köpt begagnad för 3000 kr.

På vintern byter jag till en Miyata med dubbdäck. Fördelen med att byta cykel, och inte byta däck, är att det ofta är halt någon enstaka dag och då ska man helst ha satt på dubbdäcken innan den dagen. Sedan kan det vara barmark i flera veckor innan det blir vinter på riktigt. Med en sommar- och en vintercykel tar man helt enkelt den som passar dagens väglag. Denna cykel köpte jag begagnad för 1000 kr.

Min tredje cykel är en gammal racer, också den Miyata. Den köpte jag begagnad för 2300 kr när jag skulle cykla Vätternrundan första gången. Mina kompisar hade racer, och då ville jag ha något bättre än den standardcykel jag hade till vardags den gången. Nu blir det inte så många turer på racern längre, men ska man cykla långt på landsväg är den helt överlägsen hybridcyklarna.

Min viktigaste poäng med detta är, att om man köper begagnade cyklar kan man få mycket bra cyklar till ett rätt obetydligt pris. Kostnaden behöver alltså inte vara något hinder för de flesta. Men man måste förstås ha någonstans att förvara dem.

Antalet sålda cyklar i Sverige ökar.

"Enligt Klas Elm, ordförande i Svensk cykling blir det vanligare att personer har två cyklar, en för motion och en för att ta sig till arbetet med.

– Intresset för att cykla har ökat, statusen har höjts och då vill man ha en ny cykel, säger Klas Elm."

Man kan undra vad som är hönan och vad som är ägget i detta fall. Det vill säga är det en ökat miljömedvetenhet som är den stora kraften som fått folk att cykla mer och att dessa sedan skaffar en mer nöjesinriktad cykel som komplemet. Eller är det cykel som motions- och träningsform som varit drivande för att allt fler får upp ögonen för cykeln så att de även börjar använda den mer till vardags? Memil skulle kunna vara en indikation på att det är det senare (MEdelålders Män I Lycra). 

Kanske är det båda faktorerna? En faktor som jag tror kan ha haft stor betydelse är att vi haft lite av en akademikerexplsoion i Sverige. Detta började för ett tjugotal år sedan med ett en allt större andel av ungdomarna fortsatte med högskola och universitet efter gymnasiet. Som student är i regel cykeln det självklara valet för resor mellan studentlyan och föreläsningarna. Och dessa allt större kullar av akademiker har nu börjat utgöra en allt större del av arbetslivet. Jag skulle tro att många tagit med sig vanan att cykla vidare ut i livet. 

"behöver" är ett bedrägligt ord. Sanningen är naturligtvis att vi inte behöver några cyklar alls. Visst är det roligt att cykla och det känns moraliskt rätt, men samtidigt sägs det att Kina inviger 1-2 nya kolkraftverk i veckan och varje släpper ut lika mycket som sveriges hela fordonspark varje år. Om vi menar allvar med att rädda biosfären så måste vi nog bredda våra strategier en aning. Vi måste inse att det pågår ett regelrätt krig mot naturen. Tyskarna stoppades liksom inte av att folk valde bort produkter tillverkade i deras slavfabriker.

Yngve: Du har låtit dig bedras av ordet du med. Ordet "behöver" är ett begrepp som står i relation till vissa valda eller underförstådda antaganden och förutsättningar. "Behövs" mänskligheten? Det krävs inte mycket fantasi för att ange preferenser som ger ett nekande svar och det är lika lätt att generera det jakande svaret.

Självklart är det så och även jag förstår att det i preferenserna inte finns någon intention att uppnå faktisk hållbarhet i sitt handlande. Problemet som jag ser det dock är att vi på sätt och vis upprätthåller en illusion om att vi är på väg åt rätt håll. Det är bra för vårt personliga psykologiska välmående, men mindre bra för biosfären.

Ja i frågan om vad som är bra för biosfären så finns det ju all anledning att helt ifrågasätta mänsklighetens närvaro i densamma. Går det att föreställa sig en mänsklig population som är förmår att vara såpass ansvarstagande att man kan bygga och bibehålla en ekolgisk långsiktig hållbarhet?

Pratar vi hållbarhet är väl cykeln en viktig del i strävan efter sådan. Oavsett hur många cyklar man "behöver" är det mer hållbart att cykla än att färdas med bil (eller buss för den delen). Om man genom att ha fler cyklar kan minska bilåkandet ännu mer än genom att bara ha en så är detta ett steg mot hållbarhet. En väl skött cykel håller tiotals år; har man en särskild vintercykel torde sommarcykeln hålla ännu längre.

Så trots att det naturligtvis sätter en del avtryck i biosfären att bryta den malm som krävs för att producera en cykel tycker jag knappast att vi som äger mer än en cykel behöver skämmas för det.

Jag tror inte heller att det gör någon som helst skillnad om man har 1, 3 eller 5 cyklar. Precis på samma vis som det inte gör någon skillnad om man kör bil eller ej. Den typen av individuella livsstilval handlar främst om att må bra själv psykiskt och fysiskt och har inget med hållbarhet att göra. Om vi vill lämna över en schysst biosfär till våra barn skulle vi behöva sätta ner foten och sätta stopp för det krig mot naturen som vårt industriella samhälle de facto innebär.

Det är korrekt att det inte gör någon skillnad om en ensam person bestämmer sig för att minska sin klimatpåverkan. Men det gör inte det individuella agerandet oviktigt. Miljöpåverkan låter sig lätt beskrivas som summan av alla individuella bidrag. Det är en bra beskrivning därför att modellen då synliggör att det inte handlar om abstrakta "system" eller en "ond" "kapitalism", eller vad man nu gärna vill skylla på. Det handlar om dig och mig och vilka livsval vi gör. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Små bidrag bygger upp helheten. 

Att synliggöra att varje människa har möjligheten och ansvaret att agera tror jag är en framgångsrik strategi för att orsaka förändring. Då bryter man ner det stora och svårbegripliga problemet till den nivån att människor själva kan greppa det. Det är annars det stora problemet med miljöproblematikerna. De är mycket svåra att greppa för människor och oftast känner man sig bara maktlös inför katastrofen som rusar fram likt ett snabbtåg mot platsen där man ligger bunden på rälsen. Genom att ta ner problemen till individnivån, där de egentligen hör hemma, så kommer människor att se att de har makten att påverka, och också ansvaret.

Jag håller med dig Johannes om att det kan ligga en enorm styrka i den enskilde individens val. Så sent som igår så kunde vi läsa om att bilförsäljningssiffrorna fortsätter nedåt och att det till stor del handlar om unga som väljer bort bilen i sina liv. Vi har också fått rapporter om att cykelförsäljningen fortsätter att slå rekord. Här menar jag att det finns två trender som har förutsättningar att förstärka varandra. Dvs bland dem som fortfarande väljer att äga och köpa bil så finns en stor potential att också överge bilen när man märker att många av kamraterna redan gjort detta val. En utveckling som dessutom bör förstärkas av att cykelutbudet blir allt bredare och passa fler och fler behov.

Hur många cyklar (C) man behöver definieras av olikheten

n+1 <= C =< s-1

där n är det antal cyklar man har i dag och s är det antal cyklar som skulle medföra skilsmässa.

;-) Björn

Det förrädiska i olikheten är att n är väldefinierat och förutsägbart medan s är mer osäkert. Du kan vid varje given tidpunkt ställa dig och räkna fram ett siffervärde på n. Med s är det betydligt svårare. Hos mig så ökade s nyligen med en eller två enheter, men jag känner till fall där s också har haft tendens att minska...

Vi har nio cyklar och två cykelkärror i vår familj på fyra personer. Dock är inte alla farbara, även om tanken är att de ska bli det till slut.

Vi har två vikcyklar. Jag använde dem flitigt på bussen till grannstaden när mina föräldrar var gamla och skraltiga och behövde besök ofta. De bodde en ganska god bit från bussen. Men Östgötatrafiken uppskattade inte alls detta. En del chaufförer började vilja ta betalt för cykel. Så vi började se till att alltid ha överdrag så att det såg ut som en väska. Enligt definitionen av bagage så ska handbagage vara sådant att det kan bäras ombord utan att sinka påstigningen och inte utgöra någon fara för passagerarna. Och den hopfällda cykeln bar jag ombord utan problem. Men Östgötatrafiken menade att cykeln var för tung och hård och skulle skada passagerare i händelse av olycka eller incident.

Då tyckte jag att de skulle ordna säkrare bagageförvaring med fastlåsning eller liknande.

Jag brukar ta min vikcykel naken på de flesta tåg utan att det blir några kommentarer. Den enda som ville ha betalt för cykeln var den unga förtjusande konduktören på Västtrafik. Hon menade att även vikcyklar faktiskt är cyklar. Jag kontrade med att jag hade ett fodral och då skulle hon inte se att det var en cykel. Hon fnissade och sa att jag skulle köra hårt. Sånt imponerar på en gammal gubbe.

Jag tycker det är roligt hur chaufförer tydligen har anmärkt på cyklar som tunga, farliga, skrymmande, problem... Jag kommer ihåg tiden innan jag hade körkort och behövde resa med instrument. Gick fint att dra ombord hardcases som vägde mer än vad jag kunde bära själv. Dimensionerna ligger klart över smärtgränsen för "skrymmande". Men det gick fint. Kunde jag bara dra in det på något sätt och ställa det någonstans så gick det bra. Östgötatrafiken var det på den tiden, och SJ. Tror jag reste med något bolag söder ut också. Småland/Skåne nånting.

Vad man inser är att det handlar om ett korståg mot cyklar från kollektivtrafikens sida. Jag undrar varför så många branscher tycks tro att det är rätt väg att starta krig mot sina kunder. Det övergår mitt förstånd.

Johannes: Jag tror det stavas "neoclassic economic theory". I Sverige råder en fullkomlig hysteri med tillväxt till varje pris som målsättning. Företag och banker har spelat detta spel i tre decennier nu och de senaste åren har de statliga bolagen, diverse allmännyttor tillsammans med kommunala och statliga myndigheter hakat på. Och det gäller i hög grad transportinfrastruktur och allmänna färdmedel. 

En som står för många underbart klarsynta analyser i ämnet är Andreas Cervenka som skriver krönikor i SVD:s näringsliv. Och han fegar inte direkt ur med att yppa "sanningar" som är långt ifrån rumsrena i det tillväxtnaivistiska grannskapet. Se exempelvis här: http://osunt.se/andreas-cervenka/

Foto Bo Dellensten

Nej jag tror inte det är neoklassiskt. Det finns inga neoklassiska teorier som säger att man ska tacka nej till betalande resenärer! Visserligen är det sant att en kontrabas eller en cykel tar upp en del utrymme, men det spelar ingen roll så länge tåget inte är 99% fullt. De tomma platserna ger ju 0:- i intäkt. Det finns ju ofta fällsitsar just för flexibiliteten det innebär att de 10 sist sålda platserna på tåget istället kan utnyttjas till barnvagnar med mera. På de allra flesta avgångar är det ändå ingen som suttit i fällsitsarna, så det blir inget intäktsbortfall att nyttja dem till cykelparkering istället.

Så länge det finns en enda ledig kvadratmeter kvar på tåget gäller bara en sak: ta kundernas pengar och se glad ut! Annat är bara dumt.

Tåg, punktlighet och cyklar

Erik: Den ekonomiska styrning baserad på neoklassiska ekonomiska modeller klarar i regel inte av att göra den triviala analysen du gör. SJ har om och om igen påstått att det inte är lönsamt att erbjuda plats för cyklar ombord. När det gäller bakgrunden till det påståendet så har bolaget för sin beräkning helt enkelt valt en annan avgränsning än den du gör. Inom respektive valda avgränsningar kommer ni fram till diametralt motsatta resultat även om ni båda "räknar rätt".

Jag uppfattar SJ som oerhört "kantiga" i allmänhet och i synnerhet när det gäller inställningen till cyklar ombord. En bakgrund till kantigheten är sannolikt det avkastningskrav som man blivit ålagda av regeringen (se t ex http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sjs-vinstkrav-bor-slopas_7193485.svd). Det är ju värt att jämföra med t ex X-tågen eller Tåg i Bergslagen som båda tycks resonera som du gör ovan. Det vill säga "finns det plats så kan cyklarna få åka med".

Magnus, neoklassicismen har inget särskilt fack för cyklar. SJ tar emot barnvagnar och skidor utan avgift, så det har inget med lönsamhet att göra. SJ är också unikt, för cyklar får tas med i fjärrtågen i alla grannländerna och dessutom i de flesta andra tåg i Sverige.

Erik, hur kommer det sig då att just lönsamheten är ett av SJ:s viktigaste argument för varför man  inte tar med cyklar på tågen? Det andra stora argumentet är att man har trassel med på- och avlastningen vilket åtminstone för SJ innebär att cykeln skiljer sig avsevärt från skidor och barnvagnar.

SJ.s argumentation i detta fall är för mig en uppenbar variant av att man tittar på tillgång och efterfrågan (betalningsvilja) och att man inte finner lönsamhet (dvs en basal neoklassisk ekonomisk analys). Grunden till att man kommer fram till denna olönsamhet anser jag ligger i vad deras beräkningsmodell förmår att räkna på och så litar de blint på dessa resultat.

Att andra tågbolag tar med cyklar visar att det uppenbart är möjligt och dessutom har många lösningar som inte innebär något trassel med lastning och lossning. Vidare så verkar man inte heller vara så insnävad när det gäller synen på lönsamheten. Jag vill påstå att det långsiktigt ligger en lönsamhet i att erbjuda plats för cyklar i det att man bygger upp för ett ökat kundunderlag som dock behöver tid på sig innan det slår igenom. Precis denna problematik är ju uppmärksammad när det gäller väginfrastrukturens anpassning till cyklar. Argument som förekommit från både kommuner och Vägverk är att det inte är så viktigt att satsa på cykelbanor eftersom det ändå är så få som använder dem.
 

Lönsamheten är ett uppenbart svepskäl. Barnvagnar, skidor och kontrabas är ju precis lika "olönsamma".

Förklaringen till SJs agerande ligger inte inom ekonomisk teori, det är en psykologisk och kulturell fråga.

Om det nu är en psykologisk och kulturell fråga, när uppstod då detta? Mig veterligen så slutade SJ pollettera cyklar först på 1990-talet. Vad jag kan se så växte den avoga inställningen till cyklar fram under en tidsperiod av "politisk lekstuga" som Ulf Adelsson uttryckte det förra året. Jag vill hävda att SJ:s nuvarande kultur är framväxt ur denna lekstuga där man tvingades till att leka affär med absurda avkastningskrav.

Det är en intressant fråga när det uppstod. Jag tror det kan hänga ihop med hjälmkampanjerna som började i slutet av åttiotalet. Då började cykling marginaliseras från vardagstransport till subkultur. Som exempel brukar de flesta göteborgare göra vardagsresor till fots, med bil eller kollektivtrafik, medan en majoritet sällan cyklar. Vanligen säger man att resorna är för långa eller vädret är för dåligt att cykla, men det förklarar inte varför gång är det vanligaste färdmedlet. Jag skrev om det här:

Mitt Romney-metoden för ökad cykling - Ecoprofile