Sverigedemokraternas politik för hållbar konsumtion

Ordet hållbarhet betyder olika saker för olika människor, men för mig går det inte frånskilja begreppet från ekonomisk utveckling. En enkel översikt i vår omvärld ger vid handen att länder med demokrati och med en välbeställd medelklass ger de bästa förutsättningarna för ett reforminriktat miljöarbete. Vägen framåt består inte i att vi ska handla mindre, utan att vi ska bli bättre på att återvinna, använda oss av resurseffektiv modern teknik och sträva efter ekonomiskt välstånd för alla människor på jorden. Den Sverigedemokratiska miljö- och klimatpolitiken baseras på humanism där alla världens människor har en okränkbar rätt att eftersträva en bättre och mer mänsklig morgondag. Till skillnad från 7-klövern avhåller vi oss från svulstiga domedagsprofetior och lägger fokus på realistiska lösningar på verkliga problem. 

 

En viktig fråga som inte fått det fokus den förtjänar är de långa näringskedjorna inom 

livsmedelsbranschen där t.ex. ett djur kan födas i ett land, födas upp i ett andra, slaktas i ett tredje och förädlas i ett fjärde. Detta öppnar för matfusk och kriminella ligor, spridning av sjukdomar och väldigt långa transporter helt i onödan. Är det till exempel rimligt att vi importerar utländsk mat som transporterats hundratals, ibland tusentals, mil och som framställts på sätt som hade fått svenska lantbrukare åtalade om de hade producerat den med samma metoder? Det svenska konventionella jordbruket har ett av världens bästa djurskydd, framställs med ett minimum av besprutning, ger arbetstillfällen på vår landsbygd och är lättare att spåra för att minimera fusk eller spåra smittor. Jag anser därför att konsumtionspolitiken ska börja här hemma med att understödja det svenska jordbruket. 

 

För många politiker tycks det tyvärr kommit att bli viktigare ”att göra något” än att ta bra och genomtänkta beslut. Detta gäller inte minst vad vi ska tanka för bränsle i våra bilar. Vi har t.ex. sett hur Pumplagen som infördes av den förra regeringen, vilken tvingar mackägare att tillhandahålla minst ett biodrivmedel, medfört att flera mackar framför allt på glesbygden tvingats stänga ner. Vid bensinmackar har ofta funnits andra verksamheter som också försvunnit till följd av ”mackdöden”. Med detta följer ytterligare utarmning av landsbygden och bilisterna får åka länge för att tanka, med förhöjda utsläpp som följd. Nuvarande regering inför nu en så kallad kvotplikt där konventionella drivmedel måste blandas ut med en viss mängd etanol och biodiesel. Dessa drivmedel odlas där man istället kunde ha odlat mat. Denna så kallade indirekta markanvändning har visat sig så miljöskadlig att till och med IPCC varnat för dess effekter i sin senaste klimatrapport. Vidare så är dessa drivmedel skadliga för motorerna och orsakar stora reparationskostnader för privatkonsumenterna. Dock är det smått fascinerande att politikerna inte förstod detta på förhand. Kunskapen fanns där för den som ville ta den till sig.

 

Som ni märker så innebär många statliga ingrepp i de privata konsumtionsområdena att det blir en förändring till det sämre. Vi förordar en konservativ syn med försiktiga, gradvisa förändringar. Ursprungsmärkning på alla animaliska produkter i varje led i produktionen är till exempel ett förslag som tvingar producenterna att upplysa konsumenterna om vad de verkligen köper och flyttar dessutom makten från politikerna och producenterna till just konsumenterna. En annan åtgärd är att, om de så önskar, låta kommuner och landsting välja att köpa svenskt vid offentlig upphandling. 

 

Josef Fransson (SD) 

Riksdagens Miljö- och jordbruksutskott