I jordbruken som fanns innan 1950 cirkulerades näringsämnena i större utsträckning än idag. Vi har idag ett  kraftigt industrialiserat och specialiserat jordbruk, och det läcker fosfor i stor mängd.

Ett exempel är svinuppfödning där en stor mängd grisar föds upp på samma ställe med foder som tas någon från någon annan stans, kanske till och med från import.

Griskoncentration i världen. Notera särskilt Kina, Danmark och Holland.

En måttlig storskalighet och specialisering kan vara bra, t.ex. att spannmålsodlare och djurproducenter driver sina egna verksamheter, men samlokaliseras för näringscirkulationens skull.

Med dagens industriella produktion av kyckling och gris tillförs en stor mängd foder utifrån, och en nästan lika stor mängd gödsel bildas. Mindre än hälften av näringsämnena som tillförs djuren (t.ex. den ändliga resursen fosfor) hamnar i de slutliga produkterna, det mesta hamnar i stallgödsel. Ofta används inte stallgödseln i odlingar, utan konstgödsel föredras. Detta innebär att den konstgödsel som hade behövts till verkligt magra jordar på andra håll i världen nu förbrukas i onödan i våra jordar som blir allt mer fosformättade, och då också läcker mer fosfor vilket orsakar övergödning av bland annat Östersjön.

Christel menade att när det gäller fosforfrågan så är de stora läckagen jordbruket som först och främst behöver prioriteras. Det är en större fråga än fosforläckaget som sker i våra toaletter och avloppssystem. Jordbruksläckaget kan lösas med två olika strategier, antingen nya tekniska lösningar för att avskilja fosforn från stallgödseln,  eller genom en återgång till det mer småskaliga kretsloppsjordbruket. I forskarsällskapet stack hon ut hakan och menade att vi nog blir tvungna att gå tillbaks till lösningar där vi har djur och odlingar på ungefär samma ställe.

Danmark har inte bara stor griskoncentration de har även en Cradle to Cradle-lösningar på gång som börjar byggas i år:
http://agrotech.dk/projekter/pig-city-jordloes-svineproduktion