Klimatmärkning av livsmedel riskerar att bli utan bett

I ett debattinlägg av miljöminister Andreas Carlgren och jordbruksminister Eskil Erlandsson i Svenska Dagbladet den 8 juli tas frågan om klimatmärkning av livsmedel upp. Glädjande nog ser vi att regeringen har förståelse för den betydande klimatpåverkan livsmedelskonsumtionen har och behovet av att anamma ett livscykeltänkande för att kunna minska miljöpåverkan. I ett livscykelperspektiv tas hänsyn till alla ingående aktörer i livsmedelskedjan; från jordbruket, via transportnäringen och handeln, till hushållet med dess resa till affären och beteende i hemmet. Konsumenter ska ges tillgång till bra information för att kunna göra bra klimatval, säger Carlgren och Erlandsson. KRAV (delvis ägt av jordbruket, förädlingsindustrin och handeln) och Svenskt Sigill (ägt av jordbrukets intresseorganisation LRF) säger sig även de vilja göra det lätt för konsumenter att välja klimatvänliga livsmedel. Tillsammans har de inlett arbetet med att ta fram en svensk klimatmärkning som ska lanseras i början av 2008. Enligt GP den 15 augusti har de nu haft sin första hearing med ett antal branschintressenter och meddelar bland annat att de redan nu är överens om att olika proteinkällor inte ska kunna jämföras. Man vill inte ställa de olika näringarna mot varandra heter det. Vårt val av protein är en viktig fråga inte bara för vårt klimat utan också för en rad andra miljöproblem. Konsumtion av kött från tamboskap har i flera studier lyfts fram som en av de mest miljöpåverkande konsumtionsgrupperna, se till exempel EIPRO-studien som nyss genomfördes på uppdrag av EU-kommissionen. Enligt en ny rapport från FN står tamboskapsuppfödningen för 18 % av tillförda växthusgaser, mer än vad hela transportsektorn ger upphov till. Dessutom är köttproduktionen förknippad med en rad andra miljöproblem, t.ex. landanvändning, övergödning och vattenförbrukning. Frågan är varför inte medborgare ska kunna få jämföra klimatpåverkan från olika proteinkällor? Ministrarna hyllar den frivilliga märkningens framgångar i sitt debattinlägg. Och visst är det så att vi i alla fall i Sverige har ett par ”success stories” om hur miljömärkning har bidragit till mindre miljöpåverkande produkter, t.ex. tvättmedel och kontorspapper. Men om man som ministrarna och märkningsorganisationerna önskar, att medborgare ska ha tillgång till bra miljöinformation för att kunna göra medvetna val så kan dock en reflektion över frivillig märkning vara på sin plats. Vad är innebörden av den utbredda uppfattningen om att miljöinformation om produkter och tjänster riktad till hushållen bäst förmedlas via frivilliga, informationskondenserade miljömärken? Jo, endast de produkter som presterar bäst får lov att bära en godkäntstämpel medan de ofta flera gånger större försäljningsvolymerna blir lämnade helt utan information. Dessutom kan ett system som bara lyfter fram de bästa produkterna ha begränsad effekt på konsumtionsbeteenden. I studier där människor fått välja mellan livsmedelsprodukter som är miljömässigt sämre, likvärdiga eller bättre än jämförbara produkter visar det sig att konsumenter är mer benägna att undvika produkter med sämre miljöprestanda än att aktivt välja produkter med bättre miljöprestanda. Givet att de har tillgång till tillräcklig och förståelig information förstås. Ett mer effektivt angreppssätt för regeringen och märkningsorganisationerna vore därför att verka för ett obligatoriskt märkningssystem där de livsmedelsgrupper med högst klimatpåverkan ingår och där relevanta jämförelser tillåts, även med produkter som har sämre klimatprestanda än snittet. Detta ger ett bra beslutsunderlag för konsumenten och borde även ha en starkare belönande effekt för marknadsaktörer som genomför produktförbättringar och/eller erbjuder ett mer hållbart produktutbud. En större utmaning, javisst, men är det inte värt att anstränga sig lite för klimatfrågan? Ett obligatoriskt system behöver inte nödvändigtvis innebära att de organisationer som idag hanterar märkning står utan inflytande och inkomstkälla. De sitter på djup kunskap och kan spela en viktig roll i att utforma och upprätthålla ett mer kraftfullt miljöinformationssystem. Rätt utformad kan klimatmärkningen bli ett första steg mot ett mer fullständigt och enhetligt miljöinformationssystem om produkter och tjänster. Ett system där medborgare kan få tillgång till relevant information om inte bara klimatpåverkan utan också om de miljöproblem som idag hamnat i skuggan av klimatdebatten. Johan Erlandsson, doktorand, Chalmers Gunne Grankvist, universitetslektor, Högskolan Väst

Jag gillar inte riktigt "guilt-by-association-modellen". Jag anar att ni antyder att KRAV skulle var mindre trovärdigt därför att vi lyckats skapa en plattform där Djurens Rätt och Scan kan mötas, men OK, det kanske man får leva med. När det gäller om olika proteinkällor ska kunna ställas mot varandra så är vår huvudlinje den du beskriver, men den huvudlinjen är ute på remiss. Svara gärna på remissen - väl underbyggda svar beaktas alltid! Remiss och underlag finns på länken nedan. När det gäller den frågan och frågan om negativmärkning tror jag att man måste se den frivilliga märkningen som ett bland flera verktyg. Verktyget har sina nackdelar. Till dem hör att någon ska betala för den eftersom den är frivillig. Den som har något positivt att visa upp är beredd att betala för att få tillgågn till ett trovärdigt system. Den som ligger i andra ändan och på något sätt är en värsting är sannolikt inte beredd att betala för att få tillgång till ett system som talar om detta. Jag tror att det är lagens uppgift att driva i den ändan, att höja golvet för vad som är acceptabelt. När det gäller livsmedlens klimatpåverkan funderar jag på om det itne är Livsmedelsverkets kostrekommendationer som behöver komma in i leken - kanske är det där vi kan få ett balanserat besked om hur mycket vi borde minska intaget av kött och mjölk, utan att näringsvärde och övriga miljövärden direkt hotas? Man kan också ha en filosofisk diskussion varför man alltid får så starka resultat för en negavtivmärkning. Det kan ha att göra med att vi har ganska lite av det generellt - reklam ska tala om vad som är bra med min produkt, inte vad som är dåligt med andras. Politiker som bara hackar på andra vinner inte sympatier och så vidare.

Som konsument så tycker jag att det är ganska besvärligt att behöva granska varje livsmedel man stoppar i kundvagnen och att hålla reda på alla olika miljömärkningar. Det bör gå att miljöanpassa affärernas sortiment av livsmedel på ett enklare och effektivare sätt. Mitt förslag är att EU sätter upp regler för hela livsmedelskedjan. När det gäller livsmedlens koldioxidutsläpp: En fortsatt minskning av totala antalet utsläppsrätter för koldioxid. Usläppsrätterna ska även innefatta livsmedelsproduktion. Det bör med tiden resultera i att koldioxidintensiva livsmedel stiger i pris så att kunderna automatiskt väljer klimatriktiga livsmedel. När det gäller bekämpningsmedel och andra miljögifter: EU inför en miljöskatt på bekämpningsmedel och andra miljögifter som används inom livsmedelsproduktionen. Miljöskatten kan stiga succesivt och balanseras mot efterfrågan så att man får en smidig omställning mot en produktion av kanske 50% ekologiskt. Det bör med tiden resultera i att miljöskadande livsmedel stiger i pris så att kunderna automatiskt väljer miljöriktiga livsmedel. Med sådana enkla åtgärder så slipper alla vi konsumenter hela tiden känna dåligt samvete över det vi handlar. EU:s regelsystem har då helt enkelt ordnat det så att alla livsmedel som säljs i affären är så klimatriktiga och så miljövänliga som samhället kan acceptera.

Mikael, du är inne på den klassiska frågan om ansvarsfördelning mellan stat, näringsliv och medborgare för att lösa samhällsproblem. Den diskuteras lite grann i bifogad tråd. Jag har själv haft en lång process omkring hur jag ska se på detta. Det jag till slut kommit fram till är att det inte finns någon anledning till att inte utnyttja var och ens kreativet och möjlighet att påverka. Att inte ge medborgare möjlighet att dra sitt strå till stacken tycker jag därför är ett slöseri med resurser och också tråkigt sätt att se på var och ens möjlighet att påverka.

Jag litar inte så mycket på den enskilde fria människans "goda vilja" att komma tillrätta med miljö- och klimatproblemet i tid. Däremot så håller jag med dig om att man måste utnyttja var och ens kreativitet. Men den kreativiten behöver styras in på rätt spår. Därför så bör EU upprätta de miljö- och klimatlagar som våra främsta forskare och experter hävdar att krävs för att komma tillrätta med vår miljö och vårt klimat. En näringsidkare har i regel som mål att tjäna så mycket pengar som möjligt inom lagens råmärken. Historiskt sett så har vi i Sverige infört en hel del miljölagar som sätter gränser för vad landets företag får släppa ut. Hade vi inte gjort det så hade våra företag förstört miljön på samma sätt som många västerländska företag förstör miljön i Afrika och Asien där man kan driva företag efter slappa miljölagar. Samma företagsledning kan alltså driva ett miljöanpassat företag i Sverige och ett mycket miljöförstörande företag i Asien. Därför måste staten eller helst EU sätta upp gränserna för hur företagen får bete sig om vi vill ha bra miljö- och klimatförhållanden. Sker sådan gränsdragning inom EU så blir villkoren lika för alla företag inom EU. Och jag tror nog att en majoritet av företagsledningarna är beredda att acceptera nya regler för att vi i Europa ska utvecklas mot en för framtiden hållbar och konkurrenskraftig region. Om vi redan nu börjar bygga långsiktigt hållbara samhällen i Europa så gör vi en investering som ger oss större konkurrenskraft i framtiden när resurserna börjar tryta. Det är på samma sätt med oss vanliga människor. Vi köper i regel det billigaste vi hittar. I den högkonjunktur som nu råder så kan man visserligen med kampanjer få människor att köpa dyra ekologiska och dyra klimatvänliga produkter. Men kommer det en riktig lågkonjunktur då slutar folk att göra det. Då måste vi ha stabila miljö- och klimatlagar att luta oss emot.

Mikael, jag kan inte hålla med mer om behovet av statliga lagar och styrmedel, och hoppas verkligen att vi lyckas komma närmare den idealsituation du beskriver där det finns tydliga och rättvisa spelregler som leder näringsliv och medborgare rätt. Men så ser tyvärr inte den politiska verkligheten ut. Hade den gjort det hade vi inte haft så stora problem idag. Därför hävdar jag att det inte skadar att enskilda medborgare ges så god möjlighet som möjligt att påverka. En stark folkopinion gör det dessutom enklare för politiker att fatta beslut, eller hur? Din beskrivning av hur vi människor beter sig är din uppfattning. Alla människor är inte likadana, och beteenden och världsuppfattningar behöver inte heller vara statiska.

Håller med dig i första stycket. Det är precis så jag uppfattar tillvaron. Att många enskilda människors goda arbete kan bygga en folkopinion som ger politikerna mandat att fatta kloka beslut. Min beskrivning av oss människor bygger på hur jag uppfattar att majoriteten av oss beter sig. Är också medveten om att jag själv inte utgör något stort undantag. På något sätt så inväntar jag att samhället ska komma med tydliga spelregler (lagar) om hur vi ska bli delaktiga i en storskalig plan för att säkra allas vår överlevnad på planeten. Ungefär så upplever jag också att de människor jag kommer i kontakt med tänker. Nästan ingen (av oss vanliga vardagsmänniskor) gör något utan alla går bara och väntar på att något ska hända. Några jag pratat med tror att det inte är någon ide att göra något eftersom planten ändå kommer att kollapsa. De menar sig verkligen förstå hur vår mänskliga girighet fungerar. Riktigt så illa hoppas jag att det inte är. Men det ser rätt illa ut med grönlandsisen som smälter allt fortare, eller hur?

Johan Cejie, tack för att du har svarat! Jag tycker du belyser problematiken kring frivilligmärkning på ett bra sätt. Det var kanske bra att vi fick en liten diskussion om ansvarsfördelning först i den här tråden. Det gjorde det ännu tydligare för mig att KRAV och Svenskt Sigill inte är rätt aktörer att ansvara för en klimatmärkning. Det är ju uppenbart att ekonomiska intressen påverkar utformningen av märkningen. Ett minimikrav borde vara att det är en organisation som är åtminstone hyfsat oberoende av näringslivet som ansvarar för systemet. Ansvarsdiskussionen svarar också på Johan Cejies inställning till att lagar ska sätta golvet för vad som är acceptabelt. Absolut, men varför inte utnyttja konsumentkraften i denna änden också? Det ena behöver verkligen inte utesluta det andra. Vi har ju trots allt en massa kassa grejer ute i butik, idag.

Det jag ville poängtera är att all frivillig märkning bygger på att det finns företag som i en eller annan mening vill visa att de är bättre än andra. Genom ett något så när tydligt märke hoppas man att konsumenten ska flytta handen i hyllan. Därmed ska det i teorin bli attraktivt för fler företag att hålla sig till reglerna. Så det klart, ekonomiska intressen finns med i utvecklingen: Vi vill att de som producerar enligt reglerna ska ha bättre chanser på marknaden än de som inte gör det. När det gäller KRAVs och andra organisationers oberoende, så kommer vi till en annan diskussion - vad är oberoende? Och oberoende av vadå? Vi kan ju inte vara oberoende av näringslivet - det är ju dem vi vill påverka. Om de inte är med på vad vi vill så igonerar de oss och då har märkningen ingen effekt. Då finns det inga ledare i butikshyllorna som andra kan försöka komma ikapp. Vad som är "bättre än andra" (i första stycket) definieras hos KRAV i en process som av de flesta anses vara oberoende, förutsägbar och transparent. Var och en som vill kan kolla att inget intresse har fått dominera över något annat. Är processen inte gedigen, så faller märkningens trovärdighet och värde. Då självdör märkningen eftersom konsumenterna inte vill välja något som kanske inte är reko. Alla miljö- och etikmärkningar tar betalt av de som använder märket. Pengarna går till att hålla märkningen igång. (Jag känner däremot inte till någon svensk märkningsorganisation som genererar någon vinst till aktieägare eller liknande.) Men andra bidrar på annat sätt; ideella organisationer lämnar ännu större värde genom att ge olika märkningar sin välsignelse. På samma sätt med forskare. Utan detta värde skulle systemet haverera. Så de frivilliga märkningarna är beroende av minst tre sfärers bidrag: 1. De ideella organisationernas och forskarnas välsignelse och arbetsinsats 2. Diskussionen mellan alla berörda parter i regelutvecklingen 3. De märkta företagens betalningar för rätten att använda märket Så till min motfråga - hur ser ett framgångsrikt frivilligt märkningssystem ut som är oberoende av näringslivet? Och vad är poängen med att vara oberoende? Är inte kärnan att ingen får dominera någon annan? Att skapa en balans mellan intressena? Självfallet tycker jag att konsumenterna ska agera i andra ändan också! Jag tror att det kan vara mycket effektivt, och ibland händer det. Rätt var det är väljer konsumenterna bort någon kass grej. Eventuellt ser vi början till det när det gäller flaskvatten nu. Däremot har jag svårt att se hur ett frivilligt märkningssystem ska kunna upprättas i den nedre ändan. Goda idéer mottages tacksamt!

Svaret på din motfråga finns i första inlägget -jag tror inte att frivilla märkningssystem förmår förse medborgare med tillräckligt med beslutsunderlag. Bättre än inget, absolut! Men jag tycker att vi har ett bra läge att ta nästa steg nu och införa (eller åtminstone börja förbereda för) obligatorisk miljöinformation på relevanta produkter och tjänster. Det vore kul att se lite mod och framåtanda från våra ministrar! Jag skulle hellre se att din och dina kollegers kompetens används för att bygga upp ett obligatoriskt miljöinformationssystem. Många av principerna från frivilligmärkningen kan flyttas med, t.ex. det du nämner om processen för att ta fram kriterier. Företagen ska självklart vara med i processen för att ta fram informationssystemet även när det gäller obligatoriska system.

En kommentar till Johan Cejies fundering ovan "hur ett frivilligt märkningssystem ska kunna upprättas i den nedre ändan". Det vill säga, hur skall ett miljömärkningssystem som bygger på frivillighet kunna använda sig av negativa alternativ som signalerar "välj bort"? Jag menar att svaret är att ett frivilligt märkningssystem inte kan upprätthållas i nedre ändan. Det är inte rimligt att en producent skulle betala en oberoende organisation för att få en produkt märkt med en symbol med budskapet "sämre än genomsnittet för miljön". Ett miljömärkningssystem som inte endast omfattar positiva, men också neutrala och negativa alternativ förutsätter att det finns en lagstiftning som föreskriver att samtliga produkter i en viss produktkategori skall klassificeras med avseende på miljökonsekvenser. För att en sådan lagstiftning skall komma till stånd krävs i sin tur politiker som vågar ta tuffa beslut.

Nu förstår jag hur ni menar... Ja, det är klart att det vore någon slags drömläge. Att alla produkter och tjänster klassades utifrån miljöpåverkan och med ett universiellt kodsystem klassades som laglig-men-inte-mer, mainstream och bästa-mlijöval. Det kräver till att börja med mycket visionära och modiga politiker, men också att man sätter sig ned och funderar över riktigt tunga system (tex WTO Technical Barriers to Trade). Sedan är det ju t ex så att prioritering av miljöpåverkan är olika på olika ställen på jorden. Hos en del är övergödning ett av de största problemen. Hos andra är det erosion eller ökenspridning. Det innebär att kraven på en produkt/produktion kan variera... Tanken svindlar, men om någon kan få en inflytelserik politisk organisation att fundera på allvar på det här så är jag gärna med och bidrar!

Tanken är inte att smälla på med ett system för att märka precis allt. EIPRO-studien och andra liknande studier ger bra stöd för vilka produkt- och tjänstgrupper som det är viktigt att upplysa om (t.ex. kött, mejeriprodukter, persontransport, boende, elförbrukande apparater...). Mycket är redan på god väg, t.ex. energimärkning av vitvaror och den kommande energideklarationen av byggnader. Men för andra produktgrupper, inklusive mat, verkar inte tankarna ännu gå i samma banor. Roligt att du i princip håller med! Och jag håller med om att WTO och frihandelsavtal nog kommer utgöra hinder som måste hanteras.

Frankrikes miljöminister går ut och säger att 90 000 varor ska bli klimatmärkta inom två till tre år. Eftersom det är miljöministern som säger det så antar jag att det kommer att bli lagkrav, och inte som i det svenska fallet, en frivillig märkning. Någon som är bra på franska får gärna hjälpa till att tolka artikeln i Libération. Jag försökte översätta mha babelfish, men det gick sådär.

Här kommer en översättning av den franska artikeln som inte gör anspråk på att vara perfekt men dock bättre än maskinöversättning: Jean-Louis Borloo vill införa koldioxidmärkning för produkter med stor försäljningsvolym inom “två till tre år”. En åtgärd avsedd att förändra konsumenternas beteende. Av Laure Noualhat QUOTIDIEN : Torsdag 11 oktober 2007 60 kommentarer Efter priset, kommer miljökostnaden. En av Grenelles viktigaste åtgärder kommer att vara en ny ekologisk märkning för produkter med stor försäljningsvolym. Från argentinska citroner till t-shirtar från Bangladesh. Miljöministern Jean-Louis Borloo har valt att med näbbar och klor försvara allmänt införande av koldioxidmärkning, en märkning som visar en produkts påverkan på miljön. “Det är en åtgärd som ingen kommer att skratta åt”, säger man på ministeriet. “Inom två till tre år kommer mer än 90000 produkter att vara märkta.” I Storbritannien annonserade jätten Tesco i juni att de vill införa koldioxidmärkning på 70000 varor. Som alltid vill Frankrike förekomma, och Casino-gruppen tillkännagav i augusti att de kommer att märka 3000 produkter med stor försäljningsvolym från och med 2008 (se nästa sida). Det är en följd av ett samtal med Borloo som Jean-Charles Naouri, chef för Casino, har påskyndat sitt projekt. Vanligen är det en “positiv” miljöåtgärd, som säkert skapar stora rubriker i kvällstidningarna, och som inte förargar någon. Den hämmar inte staten, accepteras av industrin och är användbar för konsumenterna, som sedan anmodas göra sina val med kännedom om effekterna. Även om man måste ta det huvudsakliga ansvaret för de ansträngningar som behövs för att undvika en ekologisk kris. Alltså är kretsen kring Borloo fast besluten att “sätta konsumenten i centrum för miljöförändringarna”. Det handlar alltså om att befria industrin och de ekonomiska aktörerna från ansvar? Kanske. I Grenelles arbetsgrupp som är tillägnad konkurrenskraften, fanns en tydlig konsensus för att anta principen att informera medborgarna bättre. “Det är mycket billigare och mycket mer samförståndsmässigt att genomföra än en skatt”, medger Dominique Bourg, professor vid Lausannes Universitet, chef för Institutet för regionalpolitik och humanmiljö. Att alla är överens om principen för tydlig information är bra, men samtidigt fattas inga tvingande beslut för att minska utsläppen av CO2 eller en produkts miljöpåverkan.” Kriterium. Effekterna av märkningen kommer troligen inte att märkas genast eftersom det krävs flera år för att märka alla produkter. Och det är inte ens säkert att det går: miljön är fortfarande inte något avgörande kriterium vid köpet. Under 2005 genomförde Frankrikes motsvarighet till Statistiska centralbyrån en enkät tillsammans med miljö- och energimyndigheterna: bara 21 % av hushållens sa sig handla ekologiskt odlade livsmedel, 15 % använda lågenergilampor, och 17 % sa sig ta hänsyn till hur mycket sopor som blir följden av vissa produkter. “Märkningen har ingen direkt effekt, ingen slutar röka för att de ser nikotinhalten på ett paket cigaretter”, ironiserar Jean-Marc Jancovici, energiexpert. “Denna icke-ekonomiska måttstock har ingen annan betydelse än den utsträckning i vilken den förbereder folk på prishöjningar”. Höga priser. Kommer konsumenten att bli dragen vid näsan av Grenelle? I fråga om vitvaror har konsumenterna i starten varit ovilliga att betala mer för elsnåla apparater. Men mycket snabbt har tillverkarna bara presenterat kylskåp, som visserligen är sparsamma, men mycket dyrare. I vilket fall, oavsett vilka åtgärder som blir resultatet av de här förhandlingarna, borde (eller avses) de behandlas i parlamentet i form av en lag om programuppläggning(?) under 2008.

Tack för detta Eva! Det verkar mycket riktigt som att det är lagstiftning på gång snarare än uppmuntran av frivilliga initiativ.

Oavsett hur en märkning skulle utformas tycker jag att det är glädjande att läsa att Polarbröds vd Karin Jonsson Bodin säger att ”Klimatförändringen och ansträngningarna för att dra ned på utsläppen av koldioxid blir mycket viktiga för hur kunderna väljer bröd och annan mat” (Koldioxid i fokus för Polarbröd, Dagens industri 2007-10-18). Det står vidare att hon räknar med att en koldioxidmärkning blir lika viktig som nyckelhålsmärkningen. Det är tecken på att det finns livsmedelsföretag som vaknat upp och förstår att det här är en viktig fråga att arbeta med, att det är något som har betydelse för affärerna. Nu önskar jag att fler företag ser chansen att gå i bräschen, och utnyttjar den konkurrensfördel som det innebär, för även om jag också skulle vila se ett obligatoriskt miljömärkningssystem (bara det går att hitta en bra lösning), så utesluter det inte att företag frivilligt tar vara på möjligheter. De som är först ut har dessutom försprång om ett obligatoriskt system skulle införas. Plötsligt har i alla fall jag börjat gilla Polarbröd väldigt mycket mera än tidigare, även om jag naturligtvis tycker att de borde kunna frakta sina frusna polarkakor med tåg från Norrland istället för att fundera på hur de kan förbättra lastbilstransporterna. Men det förstås, med en obligatorisk märkning kanske utvecklingen skulle styras åt det hållet?

Jag fick mail från jordbruksministern idag. Trevligt med svar, men synd att inte argumenten gick fram, se nedan.

Johan och Gunne!

Tack för ert e-brev med synpunkter beträffande klimatmärkning av livsmedel. Jag tycker precis som ni att vi konsumenter ska kunna göra medvetna val när vi handlar så att miljön belastas så lite som möjligt. Här har livsmedelsbranschen en viktig uppgift. Jag har stora förhoppningar om att de olika initiativ som branschen jobbar med kommer att leda till ett för oss konsumenter fungerande system av klimatmärkning. Däremot står regeringen fast vid att en obligatorisk klimatmärkning eller att staten ska lagstifta kring en särskild märkning inte är aktuell. Självklart behöver det reflekteras över hur en märkning skulle kunna se ut. Vi tror att livsmedelsbranschen är bäst lämpad att organisera detta. Jag anser dessutom att det är en fördel om en klimatmärkning kan göras inom något av de befintliga miljömärkningssystemen där kunskap, erfarenhet och nätverk finns. Alltför många olika märkningar riskerar att trötta ut konsumenterna. Som ni säkerligen känner till så genomomförde jag tillsammans med miljöministern och konsumentministern ett seminarium om klimatmärkning av livsmedel med marknadens aktörer i oktober. Ett lyckat seminarium där det också framkom att marknadens aktörer välkomnar regeringens initiativ om klimatmärkning av livsmedel och anser att frågan om klimatmärkning är viktig. Jag tycker dessutom att det är viktigt att inte förringa den roll som vi konsumenter har. Genom att efterfråga klimatmärkta varor kan vi sätta press på livsmedelsbranschen. Klimatmärkning kan innebära en betydande konkurrensfördel för handeln. Om efterfrågan finns kommer klimatmärkta varor att vinna marknadsandelar, vilket gör att det ligger i branschens intresse att möta konsumenternas efterfrågan. Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen vill säkerställa att konsumenterna möter en välutvecklad klimatmärkning i butiken. Märkningen ska dock vara frivillig och inte statligt organiserad.

Med vänlig hälsning
Eskil Erlandsson
Jordbruksminister

Många av deltagarna på ett seminarium om klimatmärkning av mat på SIK (Institutet för livsmedel och bioteknik) såg hellre en generell klimatmärkning än en tilläggsmärkning till KRAV/Svenskt sigill.

Jaha du Johan Erlandsson, det verkar som om du fick rätt i dina farhågor angående klimatmärkningen av livsmedel. I DN beskrivs hur Svenskt sigill och KRAV tänkt sig att märkningen skall fungera: Klimatmärkning av livsmedel Den stora svagheten anser jag vara den att produkterna inte kommer märkas med den mängd koldioxid(ekvivalenter) som produktionen ger upphov till. Istället skall man göra någon slags relativ gradering inom olika produktkategorier. Som jag förstår det kan alltså svenskodlade tomater i växthus bli "rödmärkta" medan KRAV-märkt nötkött kan få "grönt ljus". Jag vill inte vara ohejdat kritisk mot gemene mans klimatkunskaper, men jag tycker ändå inte att man behöver ha så mycket fantasi för att ana vilken påverkan en märkning av det här slaget kommer ha på konsumentmönstret. Den kommer i alla fall knappast resultera någon positiv förändring av den allmänna kosthållningen, vilket är det som behövs! Å andra sidan förstår jag Johan Cejies argument. Men detta pekar bara på att det behövs tydliga riktlnjer i form av allmänna bestämmelser och regler på området. Det som jag hade velat se var en märkning motsvarande den som kommer införas på bilar från 2009, d.v.s. olika klasser beroende på hur mycket koldioxid som krävs för produktion per t.ex. kJ. Nu är emmellertid detta endast ett förslag från KRAV och Svenskt sigill så man skall inte kasta in handduken riktigt ännu. Ytterligare ett argument för centrala regler och bestämmelser är att systemen är så komplexa att det är svårt som konsument att över huvudtaget bilda sig en uppfattning i frågan. Min egen strategi är att kontrollera och analysera en viss typ av livsmedel och sedan bestämma mig för ett alternativ och sedan alltid välja detta. Svageterna med denna metod är många; iband ändras ursprung/tillverkningsmetod av en en vara utan att det märks på förpackningen, man kan bara välja i ett relativt begränsat utbud av livsmedel eftersom det är orimligt att undersöka allt, och dessutom skapar det problem att handla i olika butiker då sortimentet varierar. En riktig klimatmärkning av livsmedel, istället för det alternativ som presenteras nu, skulle underlätta vesäntligt för alla!

I helgen så skrev Stefan Wirsenius och Fredrik Hedenus en debattartikel i GP som uppmärksammade att den föreslagna klimatmärkningen riskerar att inte guida konsumenter till en mer hållbar kost, eftersom den inte alls tar upp nötköttsproblematiken: Vi har blivit vana vid att politiker och forskare uppmanar oss att cykla och åka kollektivt istället för att ta bilen. Men få vågar säga att det är dags att dra ner på nötköttet för klimatets skull, och i stället äta mer kyckling eller vegetariskt. Trots att det valet är väl så viktigt som att ställa bilen. Det vet Krav och Svenskt sigill, men skriver uttryckligen att man inte vill hjälpa konsumenten i det valet.

Det blev mycket kritik mot ursprungstankarna kring märkningen, så inget färdigt regelsystem har presenterats. Ny tidplan för arbetet kommer till hösten. Under tiden rekommenderar konsumenterna att följa dessa fem regler, vilka inte verkar så tokiga. Det som jag direkt tänker på inte finns med är ris och sånt som odlats på kolrika jordar, men det senare är ju också svårt för konsumenten att hålla koll på. 1. Ät upp. Cirka 25 procent av maten slängs och orsakar därmed en stor, onödig klimatpåverkan. 2. Ät mindre (rött) kött. Medan ett kilo bönor kan orsaka 300 g koldioxidutsläpp kan motsvarande mängd nötkött orsaka upp till 20 kilo. 3. Ät säsongsanpassat. På vintern är det bättre att äta rotfrukter än färska grönsaker. 4. Välj mat som inte transporterats med flyg. 5. Välj kvalitetscertifierad mat där tydliga krav har ställts på miljö- och djurskydd.

Nu tar SIK, Institutet för livsmedel och bioteknik, saken i egna händer: - I dag vet vi inte hur stor påverkan är. Om tre år har vi eventuellt skapat förutsättningar för en märkning som bygger på siffror och tal, säger Thomas Angervall på SIK. Tack och lov för det!

Jag börjar känna mej mer och mer skeptisk till en klimatmärkning av mat. Förutom svårigheter med att få fram rättvisande siffror och problemet med att väga olika slag av livsmedel mot varandra riskerar en klimatmärkning snäva in konsumeneternas miljömedvetande. En klimatmärkning sänder ett budskap att detta är en högt prioriterad miljöfråga. Om det samtidigt saknas motsvarande märkning ur andra perspektiv ges klimatfrågan (oavsiktligt) en oproportionerlig stor vikt. Jag tycker att bilbranschen är ett bra exempel på att klimatmärkning är såvrt i praktiken och riskerar att slå ganska snett.

Magnus, nu får du gärna förklara dig. Varför skulle inte en klimatmärkning av mat vara positiv ur miljösynpunkt? Här kommer några hårda ord...;) Rättvisande siffror är egentligen bara intressant i för en sorts livsmedel i relation till en annan? Det handlar ju inte om man skall äta eller inte, utan om vad man skall äta. Nu förutsätter väl detta i alla fall att man kan ta reda på exakt hur mycket koldioxidekvivalenter ett viss livsmedel orsakar, men det kan väl inte vara omöjligt att göra? Att väga olika livsmedel mot varandra verkar knivigt, men det kan väl några nuitrister gå ihop och ordna med. Men visst, bara för att ett kilo gurka orsakar mindre koldioxidutsläpp än ett kilo kött så är de ju inte direkt jämförbara ur näringssynpunkt. Men vi vet faktiskt ganska väl hur vi borde äta egentligen för att minska klimatpåverkan. Visst skulle en klimatmärkning tydligt påvisa att klimatförändringen är ett stort problem, men är den inte det då? Relativt till alla andra problem med gifter i produktionen, monokulturer, tvivelaktig djurhållning m.m. så är klimatförändringarna av mångt mycket större betydelse (enligt mig). Allt annat är ju snabbt övergående problem i sammanhanget, så fort man upphör med verksamheten så försvinner dem. Vad är det som hindrar att man ser klimatmärkningen som ett komplement till KRAV, ungefär som nyckelhålet kompletterar innehållsförteckningen? Klimatmärkningen i bilbranschen är inte svår, den är bara sinkad av lobbyister och personer som inte riktigt vet vad det handlar om (för det vet ju jag?). Men det är väl klimatmärkning på gång enligt samma princip som tvättmaskiner? Tror det kommer fungera alldeles utmärkt, det är väl i så fall biobränslena som ställer till problem. Tycker dock att man tar hänsyn till de problem som dessa bränslen skapar på ett acceptabelt sätt idag. Jag fortsätter med min doktrin om energieffektivisering. Angående maten så handlar det om att få ut mest kJ per gram koldioxid, precis som för bilarna, flest meter framåt per gram koldioxid. Hur mat och bränslen produceras är naturligtvis också relevant, men är liksom nummer två i prioriteringen.

Magnus, hur skulle du vilja att klimatinformation om mat förmedlades?

KRAV och Svenskt Sigill får nu konkurrens av miljöstyrningsrådet angående klimatmärkning av mat. Mycket välkommet. Miljöstyrningsrådet har även de kopplingar till näringslivet men här verkar det till skillnad från KRAV/Svenskt Sigill att de faktiska utsläppen ska redovisas. Det innebär att två av de stora bristerna med KRAV/Svenskt Sigill-systemet undviks. Miljöstyrningsrådets system kan användas för ALLA produkter, inte bara de bästa. Dessutom blir det möjligt att jämföra olika proteinkällors växthusgasutsläpp. Klimatdeklaration innebär att man på produktförpackningarna skriver ut produktens klimatpåverkan från alla produktionssteg – från jord till bord. Det här är ett system som verkar ha potential att kunna utvecklas till ett tydligt, obligatoriskt system.

Lantmännen säger sig bli först med klimatmärkning. Produkterna som kommer att finnas märkta första kvartalet nästa år är: Axa havregryn Kungsörnen Kärnvetemjöl Kungsörnen Matvete Kungsörnen Mathavre Kungsörnen Matkorn Vilken information som kommer att ges framgår inte av artikeln, bara att alla produktionssteg kommer att redovisas.

KRAV och Svenskt Sigill, nu i tydligare samarbete med flera stora livsmedelsproducenter, fortsätter tyvärr den inslagna vägen med att missa den viktigaste vägledningen till konsumenter, den om olika proteiners klimatpåverkan: "En stor del av konsumenterna äter en delvis animalisk föda. Detta faktum kan vi inte bortse ifrån. Att inte ge dessa konsumenter en vägledning till de mindre klimatbelastande alternativen inom animaliska produktkategorier vore kontraproduktivt. ... Naturligtvis är det är även viktigt att vi ser över vårt intag av animaliska livsmedel. Många i västvärlden borde äta betydligt mindre mängder kött- och mjölkprodukter ur klimatperspektiv, men även av hälsoskäl såväl som utifrån perspektivet rättvis fördelning och global livsmedelsförsörjning. Vi tror dock att det finns andra aktörer som har större förutsättningar att påverka människors kostvanor." Detta är väl iofs föga förvånande när det är vinstdrivande företag som står bakom informationen.

Reglerna för klimatmärkning av livsmedel börjar nu utkristalliseras. Arbetet med att ta fram kriterierna leds av bland andra Krav, Lantmännen och Svenskt sigill; med stöd från SIK (Institutet för livsmedel och bioteknik) Kriterier har tagits fram för: - gårdens energianvändning och transporter - växtodling - mjölkproduktion - växthus - fiske

Två mycket intressanta inlägg från bloggarna EkoTänk och Koldioxidexperiment i ämnet. Jag hinner inte kommentera något längre nu, men nog skulle siffran 15 (eller vad det nu är) kg CO2/kg på nötfärsen ha effekt i längden, när vi börjar lära oss. Särskilt om vi fick till ett system när växthusgasinformation från var konsumtion sammanställs. Vi är ju inte obildbara.

Naturskyddsföreningen är kritisk mot klimatmärkningen, men jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i svängarna. De är kritiska mot Svenskt Sigills planerade klimatmärkning, men tycker att KRAV:s väg är bättre, som bakar in det i KRAV-märkningen. Svenskt sigill säger dock att klimatmärkningen bara får sättas på produkter som klarar KRAV:s eller Svenskt sigills regler. Det som Naturskyddsföreningen tycker är ett problem då är väl alltså Svenskt sigills alltför slappa regler? I uttalandet påpekar Naturskyddsföreningen också att en omställning till minskad köttkonsumtion, som är det lättaste sättet att minska klimatpåverkan från maten, inte underlättas av vare sig Svenskt Sigills eller KRAV:s klimatmärkning.

Lantmännen går med i det "klimatvänliga" företagsnätverket Hagainitiativet