WWF: Genetik, konstgödsel och bekämpningsmedel ger 10 miljarder människor mat

Dr. Jason Clay på WWF i USA har i Nature (under rubriken "Comment", alltså inte en vetenskaplig artikel) presenterat åtta strategier för att lösa världens matförsörjning. Det går att hålla med om det mesta, som att bygga upp mullhalten i jordarna. Men det saknas svar kring hur vi ska hantera peak oil, peak gas och peak phosphorus. Och varför nämns inte västvärldens galopperande kött- och mejerikonsumtion?

Följande åtta strategier, som här är särskilt inriktade på Afrika, räknas upp:

1. Genetik. Vi har inte råd att ignorera genetik. En möjlig teknik är att använda vanlig växtförädling, fast där man noga kollar upp så att man får med de gener man vill ha.

2. Odla bättre. För varje gröda så är den bästa bonden 100 gånger effektivare än den sämsta. Om bönder i Afrika får en informationscentral att kontakta med sin mobil lär de sig snabbare.

3. Effektivitet genom teknik. Ökad mullhalt och bättre kontroll på plantavstånd och näringsgivor sparar vatten, gödsel, bekämpningsmedel, energi och transporter.

4. Återuppbygg utmärglade jordar. Bygg terasser och plantera träd och gräs för att bygga upp jorden igen.

5. Äganderätt. Vilken bonde vågar investera om hon inte kan lita på att hon får behålla marken? Dåliga regler för äganderätt är ett stort hinder för utveckling av det afrikanska jordbruket. En svår nöt att knäcka eftersom det är regeringar som bestämmer.

6. Spill. Det globala matspillet är 30-40 %. I västländer är det främst konsumenterna som står för spillet. I Afrika sker det på grund av dåliga lagringsmöjligheter av råvaror. Nya lagringslösningar behövs.

7. Konsumtion. En miljard människor äter för mycket och en miljard äter för lite. Vi ska fokusera på de som äter för lite. De kan blanda in sånt som de inte brukar vilja äta, som växtlöv från cassava, sötpotatis och amaranth, i mjöl. 

8. Kol. Kol i jord, eller biomassa, är en nyckel till att bevara jordbruksland. Storföretag skulle kunna betala bönderna för att de bygger upp mullhalten i jorden genom ett tredjepartsverifierat system.

Jag tycker det är intressant att ta del av dessa åtta strategier. Det är först och främst tydligt att Clay har ett produktionsperspektiv snarare än ett konsumtionsperspektiv som utgångspunkt. Även om han använder ordet konsumtion i punkt sju så blir det ganska knäppt att prata om hur man försörjer världen med mat genom hur de ska bete sig i Afrika. Men det kanske är lite för jobbigt för en amerikan att ta upp frågan kring den resursslösande och ohållbara kött- och mejerikonsumtionen i världen?

Genetikfrågan vet jag för lite om för att kommentera, i övrigt kan jag nog hålla med om det mesta. Är dock lite tveksam till idén om att multinationella jättar ska betala för att bönderna ska bygga upp kolhalten i jorden.

Men även om jag kan hålla med om det mesta, så är det det som inte är med som jag reagerar mer över. Var är strategierna för att minska näringsläckage, hur vi gör oss av med beroendet av ändliga naturresurser (främst olja, naturgas och fosfor) i jordbruket och hur vi får bort/minimerar användandet av kemiska bekämpningsmedel? Och som sagt, var är strategin för att minska vår ökande resursslösande och ohållbara kött- och mejerikonsumtion?

 Här är länken till artikeln:
http://www.nature.com/nature/journal/v475/n7356/full/475287a.html
Man måste betala för att läsa artikeln, men det framgår iaf att Clay/WWF anser att detta är åtta strategier för att säkra hela världens matförsörjning.

Ann-Helen von Bremen tipsar om att lyssna på ekobonden Anders Munters på Radio Dalarna idag. Anders slog om till ekologiskt jordbruk samma år han fick diagnosen lymfatisk leukemi, en cancersjukdom som enligt Ann-Helen är överrepresenterad bland kemikaliebönder.

Jag hör det ofta, argumenten mot det ekologiska lantbruket, att skillnaderna är så små, att det inte spelar någon roll när det konventionella jordbruket ändå är så miljövänligt. Men även om man struntar i kretslopp, energiförbrukning, djurens välfärd, kväveanvändning och allt det där andra som kan kännas som att “någon annan” får lösa, så finns det en sak som går direkt under skinnet – kemikalierna. Det är svårt att stå ansikte mot ansikte med en lantbrukare som har blivit allvarligt sjuk av bekämpningsmedel, bara för att jag ska få äta billig mat. Det är en krypande känsla längs ryggraden att se olusten i ögonen hos lantbrukare som gör sig beredda att  köra med sprutan på åkrarna.

http://www.hungryandangry.se/2011/08/en-av-de-klokaste/

Men Johan - han TAR ju upp insatsvarorna: både i punkt 3 och indirekt i punkt 1 och 2. Merparten av jordens bönder använder snarare för LITE konstgödsel och bekämpningsmedel. Överanvändningen av insatsvaror är ett i-landsproblem. Förvisso viktigt att lösa det med - framför allt för att det sänker världsmarknadspriserna under långsiktig lönsamhet för resten av världen - vilket har lett till att stora delar av jordens jordbruksmark ligger oanvänd. Men huvuddelen av all mat produceras fortfarande av mycket små jordbruk på alldeles för små enheter (0,5-1 ha).

Hans recept räcker långt och fokuserar på en framkomlig väg. Stöd den istället för att dissa den för att den inte är radikal nog för din smak.

Problemet för mig med den här texten är framförallt att den sägs vara ett plan för hur vi försörja hela världen med mat. Att då inte ta upp vår allt mer resurskrävande kött- och mejerikonsumtion, och en tydligare plan för hur vi ska göra med sinande olja, gas och fosfor tycker jag är lite klent, minst sagt.

Även om jag skulle hålla med dig om att det behövs mer konstgödsel i Afrika, så är den stora frågan hur det ska gå till? Hur ska vi få fram så mycket kväve- och fosforgödsel på ett hållbart sätt? En plan för det hade jag gärna sett i Clays text.

Ser du några problem med bekämpningsmedel?

Uppgiften om att det mesta av maten kommer från små enheter, var kommer den ifrån? Skulle gärna läsa in mig på det.

Mycket kort:
här är 2 länkar man kan botanisera och hitta ett och annat intressant relaterat till diskusssionen ovan, t.ex. matbehov (kött eller växt), jordbehov och tillgångar av odlingsbara marker globalt, problem med jordbruk, mm, mm:

http://www.fao.org/docrep/004/y3557e/y3557e00.htm

Nästa länk ger mer helhetssyn (inkluderar matsäkerhet, "lang grabbing" och konkreta lösningar). Här hittade jag följande också:

About half of the world’s food is sourced from 400 million small farms of less than two hectares, planting for a mix of household subsistence and surplus for market. This model has been unable to thrive and three-quarters of global hunger is located amongst the people who manage and work on these farms.

Förvisso, detta gäller stora delar av dagens Afrika, syd-sydostAsien eller Latinamerika. I i-länder och absolut inte för  "huvuddelen av all mat" (enl.  Jonas) produceras så.

Länken alltså:
http://uk.oneworld.net/guides/food_security

Jag saknar också helhetsbilder av jordbruk (dagens eller framtida) då sinade eller överexploaterade resurser (energi, fosfor, sötvatten) är mer framträdande.  Bekämpningsmedelsanvändning och gifternas påverkan på man och ekosystem samt GMO bilder saknas också. Västvärldens konsumptionsmönster sällan tas upp (t.ex. FAO granskar sällan saker, de bara levererar fakta och projicerar trender. Jag är rätt överraskad att de överhuvudtaget nämner enstaka lösningar eller utvärderar miljö och klimathot...men även stora kolosser som FAO kan långsamt ändras, eller kanske rentav tvungna att göra det).

Kanske denna brist på helhetsbild har att göra med det faktum att jordbruk har såpass stor regional-lokal variation och ovanpå detta markägandet, sociala strukturer  samt politiken är också rätt olika beroende på vart man tittar...Detta kan vara en delförklaring vad det gäller förutsättningarna att äga mark eller odla, men allt annat har global inverkan direkt: från konstgödselproduktion (inkl. fosforbrist), fördelningspolitik, matpriser, energi och klimat, GMO, kemikalieanvändning, mm, mm.
Annars jag håller med Johan, miljöåtgärder och konsumption är mycket svaga i WWFs strategi. Den är produktionsriktad och matproduktionen är en delbild (det skulle varit bättre även denna om energifrågan, vattenfrågan, fosforn , mm, varit med!).

Tack för länkarna Zsofia. Har inte forskat i bakgrundsdata till uttalandet - som kom från FAOs ordförande förra året, och upprepades vid en föreläsnning jag hörde av Joachim v Braun, IFPRI. Jag har heller inte haft anledning att betvivla uppgiften - den verkar fullt rimlig. 

Även om vi vet att dagens köttproduktion till stora delar inte är uthållig (i väst - nota bene. Återigen - ett i-landsproblem. I syd är detta inget stort problem) så är det knappast en framkomlig väg att försöka förmena alla de människor som nu äntligen börjar komma upp i 4-5 dollar/dag att få äta kött. Det är fortfarande en mycket laddad fråga och ingen tjänar på att positionerna blir låsta och vi kör fast i denna fråga. Det gäller att vara lite pragmatisk och jobba på de områden där det går att nå framgång - och det finns många andra pusselbitar som måste tas tag i, så haka inte upp er på att just denna måste lösas först.

Den stora användningen av pesticider och konstgödsel i västvärldens jordbruk beror nog i huvudsak på att vi strävar så enormt hårt efter att rationalisera - det får bara finnas 6 spannmålsgrödor + potatis  +några oljegrödor- istället för att utnyttja den enorma mångfald av ätliga grödor som finns. Det ger monokulturer och alldeles för stora fält - som kräver massa pesticider för att inte riskera total ekonomisk ruin vid ett ev angrepp. Å andra sidan är stora delar av tredje världens jordbruk alldeles för små för att generera ett överskott och för att använda rationella brukningsmetoder. Förutom att det binder en massa arbetskraft i jordbruket och förhindrar utvecklingen så klarar de traditionella metoderna inte av dagens situation när befolkningarna fördubblas. Ett par torkår betyder numera en total katastrof.

Det finns en hel del "nygamla" jordbruksmetoder (sambruk, agroforestry, plöjningsfri odling etc) som ger större totalavkastning än de traditionella och kräver mindre insatsvaror än västvärldens monokulturer. Teoretiskt vet vi också hyfsat väl hur vi ska hushålla med/återföra mineralerna till jorden - när vi väl nått rimlig näringsstatus. Fosfor läcker stort i västvärldens jordbruk - inte minst för att den inte transporteras tillbaks från städerna. Traditionellt var fosforläckaget betydligt mindre och det går att bygga både fosforfällor och återföra fosfor från städerna. Tekniken finns - men det kräver investeringar och en viss storlek på gårdarna för att det ska löna sig. Jordbruksmetoder som agroforestry kan säkert också bidra till att göra markfosforn tillgänglig - så fungerade exv. våra traditionella lövängar.

Kvävet är svårare, men i den mån inte sambruk/växtföljd med kvävefixerare (exv. bönor, ärter, sockerrör och en del andra gräs) räcker till, så ser jag inga hinder för att exv Island och Indonesien blir världens stora kväveleverantörer - industrialiserade länder med massor av geotermisk energi.

Jag är övertygad om att potentialen finns och att det tekniskt mycket väl går att föda 10 miljarder människor och dessutom förse dem med både fibrer, medicin, biobränsle och andra nyttigheter. Jag tror svårigheterna ligger på helt andra plan - det handlar om markrättigheter, investeringar i jordbruket, i lagringskapacitet, transporter så maten kommer fram innan den förstörs, sätt att hantera den sociala situationen vid strukturomvandlingen och inte minst att väst ger dessa jordbrukare en chans genom att sluta dränka världsmarknaden med prisdumpade, subventionerade livsmedel

Jag såg just ett inslag på SVT om "Miraklet i Malawi". Landet plågades länge av svält, men så satsade regeringen på att subventionera konstgödsel och utsäde till småbönderna, och sen dess är svälten ett minne blott. Tyvärr var det ingen reflektion om hur länge man kan använda konstgödsel på det här sättet.

Det som inte sägs i reportaget är att de dessutom infört lokalt anpassade sorter - det förklarar nästan hälften av produktionsökningen.

Och lite väl magstarkt av just Världsbanken och EU att klaga på att Malawi subventionerar jordbruket. USA och EU ger världen största subventioner till sina bönder.

Det som är viktigt för Malawi är att använda en del av inkomsterna till att bygga upp humushalten i jordarna  (så större del av den påförda näringen stannar och kommer grödan tillgodo) och att forska i fler grödor och metoder som är anpassade för deras jordar. Brasilien är ett land som gjort just detta och som därför blivit allt viktigare som livsmedelsexportör.